Att döma skivan efter omslaget - en förlorad konstform?

Först var det cd-skivan.
Sedan kom mp3-filer och streamingtjänster.
Nu står vi inför hotet att omslagskonsten är på väg att självdö i vår skenande samtid.


För ett par månader sedan gick den prominenta konstnären Storm Thorgerson ur tiden. Alla med den minsta talang för att måla fan på väggen sträckte sig genast efter den breda penseln och skrev RIP inte bara över dödingen utan över skivomslaget som kulturyttring. Nostalgiker och teknikpessimister gjorde gemensam sak och gick ut på åsiktstorg och förkunnade att en era var över. Återstod bara att reda ut dödsboet och överlämna artefakterna till museiintendenter som kunde placera de historiska föremålen i montrar bredvid lergods från Pompeji.

Är man uppväxt med vinylskivor och Storm Thorgersons suggestiva bildvärld är det helt i sin ordning om man tycker sig se en kulturskymning nalkas genom den där springan i persiennerna som man har lämnat öppen för att se vad mer för fanstyg samtiden har i görningen. När LED ZEPPELIN och PINK FLOYD släppte sina stilbildande album var de paketerade i tusen kvadratcentimeter visuellt mumsmums. I Spotify är omslagen inburade i så små celler att man nästan känner sig som Gulliver i lilliputtland och i Ipoden är de anpassade för att kunna studeras i elektronmikroskop. Alla som ser det som sin uppgift att informera om att det var bättre förr har bråda dagar minst sagt.

Också jag kan sörja att skivomslagen så sällan lyfts fram. Varje morgon som jag vittjar nätet och inspekterar vad för skit som har fastnat i Facebook- och Twitterflödet är det alltid en balja lovord till någon ny skiva. Aldrig har jag sett några ringar spridas på vattnet om ett skivomslag (om vi bortser från lyteskomiska dansbandsomslag som folk delar med sig av för att få sig ett gott/rått skratt). Det är beklagligt, för hur långt ut i marginalen omslagskonsten än har sjasats är det tveksamt om den någonsin har varit så spännande och sinnesutvidgande som nu.

För den genomsnittlige hårdrockaren kanske inte namn som Timo Ketola, Alison Lilly, Reuben Sawyer, Eliran Kantor och Valnoir säger så himla mycket, men tillsammans ser de till att allas vår favoritmusik också gör sig bra för ögat och att syn- och hörselintryck blöder in i varandra och blandar sig som färgerna på en palett. Det är bara att hålla med omslagskonstnären Pär Olofsson när han i senaste numret av Close-Up Magazine suckar: "Det är tråkigt att band kan spendera hur mycket pengar som helst på studiotid, men snålar in på omslagskonsten." Hela generationer riskerar att gå miste om den där hisnande känslan av att förlora sig i detaljrikedomen i IRON MAIDENs "Somewhere in time" eller det djävulska bländverk som är SLAYERs "Reign in blood".

Är det en fågel? Är det ett flygplan? Nej, det är ett skivomslag som har förminskats till oigenkännlighet i ditt streamingfönster. Så fram med kikaren och skåda rätt in i din favoritskiva!

Här nedan är mina hårdrocksfavoriter från 2010-talet. Vilka är dina?

1. MORBUS CHRON: "Sleepers in the rift"
2. ASG: "Blood drive"
3. MARES OF THRACE: "The pilgrimage"
4. ATHEIST: "Jupiter"
5. GRAVEYARD: "Hisingen blues"
6. MASTODON: "The hunter"
7. DEFTONES: "Koi no yokan"
8. HERETOIR: "Heretoir"
9. JESS AND THE ANCIENT ONES: "Jess and the ancient ones"
10. ABORYM: "Dirty"

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.