Därför är metal och ambient för evigt sammanbundna

Konfrontativ hårdrock och timid ambientmusik.
Vad har de egentligen med varandra att göra?
Mycket och alltmer.

När jag som femtonåring startade webzinet Metal Heart 2001 var min agenda av det enklare slaget: att mygla till mig så många gratisskivor som möjligt från skivbolagen. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle vara så lätt. Knappt hade jag smattrat iväg mina fjäskiga mejl - grammatiskt var jag lika pricksäker som en slangbella - innan brevlådan svämmade över av vadderade kuvert, frankerade i länder som jag bara hade sett i OS-invigningar. Varje dag var en skördefest. Jag var pojken med guldbyxorna.

Det enda som förbryllade mig en smula var att det då och då damp ned skivor som av omslaget att döma tveklöst var hårdrock men som i skivspelaren tveklöst var något annat. Eftersom musiken kändes lika främmande för mig som en norsk blå papegoja bestämde jag mig för att hålla god min och inte väcka den Monty Python-sketch som sov genom att påtala misstaget för skivbolagen. I stället tog jag till ett knep som jag senare förstod var en öppen yrkeshemlighet inom kritikerkåren: att bluffa kunskap. Vad jag egentligen visste om män som i strumplästen tassar runt på heltäckande syntmattor och spelar akustisk gitarr som om det vore yoga för deprimerade? Lika mycket som den avgående påven påstår sig veta om sexuella övergrepp och pedofili inom den katolska kyrkan. Ingenting.

Det jag uttalade mig om, och med tiden förvärvade smak för, var den musik som är känd under många beteckningar, som skiljer sig åt i instrumentering och musikernas hårlängd men som i allt väsentligt stirrar ned i samma avgrunder: darkwave, dark ambient, dark folk, neofolk, apocalyptic folk (jag går och hämtar en kopp kaffe medan ni, kära läsare, fortsätter uppräkningen - hela serien kan läras som en ramsa med CURRENT 93:s "The inmost light" som grundmelodi har jag förstått).

Så, hur kommer det sig då att jag trots min övertydliga flaggning av sajten - "Metal Heart, låt mig gissa, ni är nischade mot antingen etiopisk jazz eller snorkelutrustning, va?" - fick mig tillsänt flera hekton stämningsmusik som mer kändes som tonsatta gobelänger i dragiga slottshallar än som det där dekadenta rock'n'roll-partyt i festsalen en trappa ned? Låt oss börja från början, det vill säga före WARDRUNAs sprillans nya "Runaljod - Yggdrasil" (kolla upp!) men efter de gamla grekerna. Fast på tal om det, Atenbördiga DAEMONIA NYMPHE hittas på det annars så restriktiva Metal Archives trots en total avsaknad av elgitarrer, growl, falsettsång, dubbelkaggar och andra godkända metalattribut. I stället frambesvärjer de toner som tycks återställa de för alltid förlorade papyrusbladen i Sapfos kärlekslyrik. Inte särskilt metal jämfört med exempelvis SLIPKNOT, som diskrimineras på grund av beröringsskräck med allt som vid något tillfälle har varit i kontakt med det inflammerade nu metal.

Var i musikhistorien man än väljer att placera vaggan till dark ambient och dark folk - i sextiotalets psykedeliska rock, i sjuttiotalets krautrockscen, i zeuhlkollektiv som MAGMA och UNIVERS ZÉRO, i postpunkkammaren - är det bortom allt tvivel att det dystra stämningsläget och de ockulta övertonerna har kvittrat som turturduvor i black metal-musikers öron. Under nittiotalet försökte Satyr använda black metals krypteringsnyckel i ambientprojektet WONGRAVEN, Mortiis hade förutom ett band i eget namn också ett extra suicidalt alter ego i VOND och ULVER var redan på debutskivan en blandning mellan DARKTHRONE, SOL INVICTUS och det som kring den här tiden höll på att förpuppas till folk metal och dess BATHORY-inspirerade underkategori viking metal.

Om metal och dark folk/ambient arbetar i olika material och med olika verktyg och rentav nyttjar olika metoder är det ändå som att målet är detsamma. De famlar i samma mörker, utåt och längre bort, på otrampade stigar, med ryggen mot den musikindustri som helt har fallit i händerna på mammon. Förutom en förkärlek för ockultism och mysticism, och de därtill hörande rituella elementen, förenas de inte sällan också i en längtande suck efter ett förkristet tillstånd och ett beklagande ack och ve inför det moderna samhället. Dark folk-banden kanaliserar det genom att införliva uråldriga instrument i arrangemangen - lyssna på fjolårets comebackplatta från DEAD CAN DANCE, "Anastasis" - medan black metal-band som WOLVES IN THE THRONE ROOM isolerar sig ute i vildmarken på en självförsörjande gård enligt naturalisten Henry David Thoreaus modell.

Black metal, dark ambient, folk metal, darkwave, blackgaze, apocalyptic folk... kanske är de alla huvuden på den hydra som jagar oss in i den undervegetation där nya musikaliska upptäckter fortfarande är möjliga.


Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.