Wagner är död, Verdi är död, länge leve hårdrocken!

Verdi och Wagner.
I de finare salongerna flyger Dom Pérignon-korkarna till minnet av de två operagiganternas tvåhundraårsdag.
Inom hårdrocken skjuts de på en skottkärra fram mest hela tiden.


På kulturredaktioner världen över bullas det nu upp med reportage, essäer, artikelserier, recensioner, extrabilagor, kalendarier, exposéer, samtidsanalyser och fan och hans moster om Giuseppe Verdi (1813-1901) och Richard Wagner (1813-1883). Nationalscenernas programblad är redan proppfulla av uppsättningar och föreställningar i lov, ära och pris till dessa operakonstens olympiska gudar. Är det jubileumsår så är det.

Enligt den institutionella kultursynen förhåller sig hårdrock till opera som trashanken till aristokraten. Det ena ett vulgärt folknöje, det andra en upphöjd konstform som man nästan måste vara född med silversked i mun för att låta sig smaka. Nu är uppdelningen mellan fin- och fulkultur på väg att osäkras. Trösklarna slipas ned. Likväl har opera en air av sublim skönhet medan hårdrock dras med en odör av dekadent dynga.

Därför är det anmärkningsvärt att det är inom hårdrocken som spökjakten på Verdis och Wagners andar är som mest intensiv. Inspirationen från de högvördiga herrarna blomstrar som väldoftande liljekonvaljer i dynghögen. Den självutnämnde wagnerianen Christofer Johnsson kungjorde förra året att THERION har för avsikt att under den närmaste tiden färdigställa en rockopera. Och det enligt konstens alla regler. Inte som AVANTASIA, THE WHO eller AYREON, som är lika mycket (läs: lite) opera som "West side story" och "Annie get your gun".

Häromveckan meddelade också LUCA TURILLI'S RHAPSODY att de har gängat sig med den tjeckiske dirigenten Petr Pololáník och hans Capellen Orchestra & Choir. Tyckte man att fjolårets "Ascending to infinity" - som avslutades med den sexton minuter långa operetten "Of Michael the archangel and Lucifer's fall" - var för lättviktig får man sitt lystmäte på nästa skiva. Över hundra personer ska kallas in för att stötta upp Luca Turillis storhetsvansinne.

Att opera och hårdrock har avlat många oäktingar genom åren kan inte ha undgått någon. NIGHTWISH, EPICA och HAGGARD är alla utskott på det släktträd som har sina rötter i Monteverdi. Nu är det förstås bara fånigt att lysa med lånta fjädrar och göra en affär av att man har en ädel stamtavla. Tuomas Holopainen i NIGHTWISH är inte fostrad av vare sig Wagner eller Verdi utan av filmkompositörer som Danny Elfman och James Newton Howard. Detsamma är förmodligen sant för de legioner av hårdrocksband som någon gång raggarduschat sin musik med stråkar.

På många sätt var Wagner en tvivelaktig figur. Framför allt för att han gav uttryck för vidrig antisemitism och åsikter med fascistoida förtecken. Kanske var det därför som fjolårets jubilar, August Strindberg (1849-1912), ångade av ilska när tysken kom på tal. Men det är ändå frestande att höra ett eko av det äcklade förakt etablissemanget har förbehållit hårdrocken i det Strindberg skriver i "Svarta fanor": "Wagner sammanför toner 'mot naturen', och därför verkar hans musik på ett ofördärvat sinne som hemsk, naturvidrig, osund, förstörd. Och detta hopvräkande av fientliga toner synes ibland vara gjort på måfå, på elakhet, i övermod, av härsklystnad och av brist på smak."

Ungefär så har ju också hårdrocken karaktäriserats en gång i tiden.

Wagner är död, Verdi är död, länge leve hårdrocken!



Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.