Varför var det bättre förr?
När dessa rader skrivs är ännu ett år snart till ända och inte minst är det ännu ett skivår som lider mot sitt oundvikliga slut. Eller lider och lider. All den musik som gavs ut under 2012 kommer vi trots allt kunna lyssna på även framöver och framför allt så var 2012 ett långt ifrån undermåligt skivår. Jag har personligen överhuvudtaget svårt att peka ut ett enskilt år som direkt dåligt sett till den musiken som släpptes då. I varje fall om vi nu håller oss till den del av musikhistorien jag har god koll på, det vill säga en bit in på 1960-talet och framåt. En väldigt stor orsak till detta är att jag med mitt brinnande intresse för musik i allmänhet och rock, hårdrock och heavy metal i synnerhet, hela tiden upptäcker och tar till mig nya, högst lyssningsvärda, artister och skivor. 2012 var ett bra skivår, fyllt med såväl trevliga överraskningar som pålitliga leveranser från band som infriade mina, inte alltid särskilt låga, förväntningar. Akter som H.E.A.T, KREATOR och CANDLEMASS hör till det sistnämnda facket medan SISTER SIN, MOB RULES och till och med även de hos mig stora favoriterna DEMON exemplifierar de angenäma överrumplingarna. Ändå återkommer i slutet av 2012 en i det närmaste oundviklig tanke, vilken har snurrat runt i min skalle i varje fall de senaste fem årsskiftena: Varför var det bättre förr?
2012 var ett bra skivår. 2002 var ett bra skivår. 2005 var ett grymt jävla bra skivår. Men att sätta något av dessa solvarv i en match mot 1973, 1986 eller 1990 och förvänta sig en jämn match? Inte en chans i helvetet.
Nu - och detta må vara hemskt överflödigt att påpeka, men jag gör det ändå - handlar detta om min högst subjektiva åsikt. Jag är fullt medveten om att det finns en och annan person där ute som råkar vara en minst lika stor musikgalning som jag själv, men till skillnad från denna skribent håller ett eller flera av de mer sentida musikåren som de främsta genom historien. Att allmänt tokhyllade verk som DEEP PURPLEs "In Rock" och QUEENSRŸCHEs "Operation: Mindcrime" härstammar från 70- respektive 80-talet och därtill har sällskap av en stor mängd andra mästerverksförklarade alster från någon av dessa decennier, innebär givetvis inte att man på något sätt skulle ha fel om man nu inte håller dessa musikperioder högst, enligt den egna smaken. Men det är ändå via just detta konstaterande som jag kommer in på en annan intressant fundering.
Mitt musikintresse började expandera på allvar år 2000, då jag var 14 år gammal. Jag var därmed aldrig ens i närheten av att växa upp på 70-talet, det vill säga tillsammans med inte minst hårdrockens stegrande utveckling och de få år på 80-talet som jag hann uppleva minns jag logiskt nog inte särskilt mycket utav. Jag borde därmed rimligen vara väldigt nostalgiskt bunden till 00-talet inom mitt engagemang för musiken och det är jag också, till en viss del. Jag har trots allt klara minnen kring tiden då exempelvis EDGUY släppte "Hellfire Club", medan det i fallet SLAYER och deras "Reign in Blood" inte handlar om särskilt många minnen, alls. Emellertid anser jag att den rena nostalgifaktorn på egen hand inte väger särskilt tungt här. Det fungerar ju faktiskt mycket bra att inneha nostalgiska minnen till en skiva från tiden då man själv upptäckte den, vilket inte alls måste vara samma år då skivan ursprungligen gavs ut. För galet vore det ju annars.
För att återgå till huvudämnet i denna text: 2012 var ett bra skivår, men inte desto mindre ett skivår där det på min personliga lista över årets tio bästa albumsläpp återfinns "blott" en "nia" på en tiogradig betygskala medan resten av placeringarna upptas av stabila "åttor". Detta kanske inte låter så förbaskat illa och det är det sannerligen inte heller. Men ta samtidigt och jämför med tja, de flesta, för att inte säga samtliga, åren på 1970-talet, där jag med lätthet kan fylla en dylik lista med nior och inte sällan åtminstone till hälften med sanna tiopoängare.
Just tiopoängare, alltså mer eller mindre, i varje fall sett till helheten, fulländade mästerverk är en vara av vilken det i mitt tycke inte råder något överflöd alls av sett till de 15 närmast förflutna åren. Jag kan komma på högst fem album vilka är utgivna under denna period och som kan tänkas förtjäna det absoluta toppbetyget och det är även värt att nämna att inget av dessa släpptes varken under 2012 eller något av de fem, sex tidigare åren. I samma veva är jag, likt många andra musikkritiker, ytterst försiktig med att sätta 10/10 i betyg på ett musikverk. Ändå har jag inga problem med att rabbla upp ett större antal album vilka i högsta grad förtjänar att tilldelas det ärofyllda epitetet tiopoängare. En övervägande majoritet av dessa album är inspelade och släppta under 70- och 80-talen, om det nu möjligen kommer som en överraskning för den som har läst så här långt.
Varför är det på detta viset? Varför var det bättre förr? Tidsfaktorn kan möjligen komma med åtminstone en del av svaret. Jag talar med största trolighet inte för mig själv när jag påstår att det blir betydligt lättare att sätta ett musikverk inom ett visst perspektiv när det har gått ett, ej strikt bestämt, antal år. Alla som 1988 hörde "Operation: Mindcrime" för första gången lär inte ha sprungit ut ur huset och skrikit sig hesa över att en av världens bästa plattor nu minsann hade anlänt. Det är inte alls ovanligt att en skivas rykte och status växer sig allt starkare ju längre tiden går och att den till och med blir klassikerförklarad "på allvar" kanske först tio år efter att den gavs ut. Detta är ett ljust öde vilket mycket väl kan vänta hyfsat mycket av den musik som har givits ut de senaste femton åren och rent av även längre än så, då antalet riktigt fulländade album i min bok börjar sjunka betydligt i och med 90-talets intåg.
Vidare har vi den lilla sak som kallas för musikalisk utveckling, inte minst när det kommer till hårdrocken och alla dess avknoppningar som har tagit form under åren. Det torde knappast vara någon tillfällighet att de skivor många av oss idag ser som givna klassiker inom någon av de existerande hårdrocks- eller heavy metal-genrerna skapades under den tid då musikstilen ifråga var ung, fräsch och helt enkelt ansågs vara något nytt. Ta bara ovannämnda "Reign in Blood" och "In Rock" som alldeles lysande exempel på vad jag menar. Eller varför inte HELLOWEENs "Keeper of the Seven Keys"-duo eller ACCEPTs "Balls to the Wall"? Ni fattar galoppen. Å andra sidan har utvecklingen inom hårdrocken knappast avtagit helt, för än idag debuterar nya akter vilka lyckas med att presentera ett i varje fall hyfsat eget sound, inte sällan genom att göra intressanta kombinationer av redan existerande genrer. Trots detta känns det som att de omvälvande stunderna på denna front är betydligt färre idag än för 20 år sedan och bakåt. Vilket i sin tur kan ge någon slags indikation om varför "då" ständigt är bättre än "nu".
Men 2012 var ett bra skivår. Det är ett som är säkert, även om jag inte helt förvånande inte kan bidra med ett slutgiltigt och helt tillfredställande svar till exakt varför det var bättre förr. Dessutom kommer detta skivår säkerligen att fortsätta växa hos mig, i takt med att jag återkommer till det och upptäcker och lyssnar in mig på mer för närvarande ohörd men mycket lyssningsvärd musik. Det har ju hänt några gånger tidigare, så att säga, gällande andra jordsnurr som har hunnit komma och gå. Tills dess vore det intressant att höra om någon som läser detta känner igen sig i det jag har skrivit och funderat kring här.
Endast en sak återstår för min del och det är att önska samtliga Metalcentrals läsare ett Gott Nytt År, med förhoppningen om att ni fortsätter att hänga med oss i många år till!
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
