Varför man måste ha pengar i handen innan man hälsar på idolerna
Skivförsäljningen slår nya bottenrekord.
Som skammen på torra land ligger artister och kippar efter andan och är villiga att motta mun-mot-mun-metoden från vilken slemmig profitör som helst.
Därför betalar fans nu dyra pengar för att få morsa på sina idoler.
De allra flesta av oss blir glada i sinnet när någon hejar på oss. För att vara en så banal gest är det nästan absurt hur mycket den betyder. En skruttig dag kan räddas av en vänlig artighetsfras från snabbköpskassörskan eller ett muntert tillrop från - tja, praktiskt taget vem som helst. Undersökningar visar att det stora flertalet av oss gärna slantar upp lite extra för ett restaurangbesök om personalen är tillmötesgående och älskvärd (fast nog förtar det lite av upplevelsen om man tänker i termer av att varje leende kostar flis - "då ska vi se, du beställde alltså en plusmeny med extra mycket glatt humör, då blir det...").
Låter man sig ledas av den logiken kanske man till slut hittar fram till ett rättfärdigande av att många band och artister i dag gör fina affärer på att skaka tass med sina fans och smila upp sig framför mobilkameror. Det kallas meet and greet och har tidigare varit förbehållet världsstjärnor i storleksordningen Madonna och KISS. På senare år har företeelsen sipprat nedåt i pyramiden och blivit till var bands egendom. TURISAS, SOILWORK och HATEBREED är bara ett axplock av banden som bjuder ut sina handslag för några hundringar (ROXETTEs "hello, you fool, I love you" borde vara slogan för detta bondfångeri).
Desperata tider kräver desperata åtgärder kan man argumentera. När en intäktsström dräneras måste nya dikas ut för att verksamheten ska flyta på. Ur en ekonomisk synvinkel är det både förståeligt och försvarligt att banden söker nya näringsgrenar att slå klorna i, nu när skivbranschen håller på att avlövas av förändringens vindar. Till grön kvist hittar man i dag om man navigerar efter affärsvärldens magnetfält och bekänner sig till teorin att jordens kärna består av mammon. Kommersens luftströmmar för en då till guldet och de gröna skogarna. Till affärsidéer som graverade glas (OPETH), rödvin (MOTÖRHEAD samt tusen andra), snask (Dregen), dildos (RAMMSTEIN), likkistor (KISS) och, begravt i realådan under burkskinkan och fjolårets luciaglitter: Cliff Richards bingopennor. Inget produktsegment lämnas oberört. Allt som kan förses med streckkod är till för att säljas!
Det är förstås inget nytt att musikbranschen är genomkommersiell. Förekomsten av flådiga specialutgåvor och jubileumboxar i limiterad upplaga är gissningsvis anledningen till att en del kronofogdar måste jobba helg ibland. I hemkunskapen i skolan borde elever i riskzonen att bli KISS-missbrukare upplysas särskilt om hur man ansöker om skuldsanering (och hur man hanterar ett liv i konstant besvikelse).
Allt det här är givetvis lyxkonsumtion. För att klara livhanken behöver ingen alternativa tagningar eller replokalsinspelningar av en favoritlåt. Än så länge nämner inte Europakonventionen heller att ett sexliv utan Gene Simmons guldpläterade kondomer är ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Här får man rätta mun efter matsäck helt enkelt.
Avgiftsbelagda meet-and-greets däremot, de skaver på ett helt annat sätt. Särskilt när det gäller band som HATEBREED. (I kommande numret av Close-Up slår sångaren Jamey Jasta ifrån sig: "Vi har inget att vinna på att vara bakåtsträvare och sätta oss på tvären mot utvecklingen.") Till skillnad från Madonna eller Justin Bieber - som för övrigt debiterar sina veckopengsberoende fans närmare fyra papp för att ställa upp på ett fotografi - är det här grupper som i hög grad är gräsrotsrörelser. Risken finns att man segregerar publiken om man gör skillnad på folk (rika) och folk (fattiga). Signalen man sänder ut är: vi är bara intresserade av att träffa dig om du har stål, kompis! Det finns något cyniskt, på gränsen till hjärtlöst, i att slå mynt av sin position på det sättet och sko sig på fansens kärlek och längtan efter mänsklig kontakt.
Fast det speglar väl kanske bara samhället i stort. När högervindarna sjunger i seglen och staten och kapitalet lever sjörövare ihop och lämnar alla nödställda i bakvattnet - med limbopinnar från den senaste skattefinansierade brakfesten som enda räddningsplankor - är det kanske för sent att försöka vara idealistisk.
Eller vad anser ni om meet and greets? Har ni egna erfarenheter av det? Och hur var det i så fall?
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
