Måste man knäcka några gitarrer för att göra rock'n'roll?

Den man älskar agar man.
Kanske var det därför det gamla gardet rockstjärnor pryglade sina instrument så svårt.
I dag känns sedvänjan mossigare än Ritchie Blackmores medeltidshattar.

En psykolog skulle helt säkert kunna se något allmänmänskligt i viljan att våldföra sig på det påstridiga prylsamhället, i förstörelselustan som yttrar sig i allt från vandalism till reklamblad som knycklas ihop utan pardon - och däremellan de oräkneliga tillfällen då stressbollen dykt upp i grevens tid och räddat tangentbordet från apokalypsen.

I den officiella historieskrivningen brukar gitarristen Pete Townshend från THE WHO framhållas som pionjären inom denna konstart. Enligt legenden ska Pete under en spelning på Railway Hotel i september 1964 av misstag ha knäckt halsen på sin Rickenbacker när han skulle visa sig på styva linan. I frustration över publikens ljumma respons fullföljde han misshandeln av gitarren och gjorde kaffeved av den.

Om man ska tro Pete själv var det från den kontroversiella konstnären Gustav Metzger han fick idén. Som grundare och i princip ensam utövare av konceptet "auto-destructive art" - självförstörande konst - förespråkade han ett konstnärligt uttryck som i sig själv bar på fröet till sin egen undergång. Det rimmade förstås alldeles utmärkt med rock'n'roll-mytologin som lovade odödlighet till var och en som deltog i kapplöpningen mot döden. Fröet till undergången gror i groteska/romantiska motton som "lev fort, dö ung och bli ett vackert lik", "hellre brinna upp än att långsamt tyna bort" och så vidare.

Pete Townshend försvarade alltså sin dyra vana att slakta gitarrer med ett halvluddigt konstbegrepp. Säg att det är ett antimaterialistiskt attentat mot det kapitalistiska systemet och rockjournalister är nere i vördnad på fem röda. Också Jimi Hendrix kom undan med att lustmörda sina sexsträngade älskarinnor på scen. Sedan gjorde sjuttiotalet sitt intåg. Med megalomaner som Ritchie Blackmore försvann det rebelliska i handlingen. I stället blev det en vulgär uppvisning i excesser och lyxliv; ytterligare en anhalt på vägen mellan Romarrikets dekadens och Båstadveckans vaskningar och traskningar. Så mycket för Gustav Metzgers ord om att självförstörande konst var en "attack mot kapitalistiska värden."

Det går säkert att skriva en hel doktorsavhandling om vilka de psykologiska mekanismerna är som ligger till grund för det här moderna gladiatorspelet. Man kan tolka det som allt från en offerritual till en primitiv parningsdans till en simpel maktdemonstration till en önskan om att vara både skapare och förstörare till... ja, att det är häftigt att ha sönder saker, som Yngwie Malmsteen förmodligen hade nöjt sig med att svara.

Så, hur kommer det sig att allt färre gitarrer far illa på scen nuförtiden? Är det musikbranschens förändrade villkor som har begränsat möjligheterna till dekadens? Eller ses det som barnsligt att slå sönder gitarrer, bara marginellt coolare än att trampa sönder sandslott eller att sudda ut frökens "låt stå!" på svarta tavlan? Kanske är det så enkelt som att nyhetens behag har försvunnit.

Vad tror ni?


Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

{fcomments}

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.