Smaken är som baken - men sitter i knoppen
Den enes skräp, den andres skatt.
Varför är det på detta viset?
För att det gör ont när referensramar brister.
Alla har vi väl fått frågan varför vi gillar metal. Som samhällsgrupp är hårdrockare alltjämt, om inte ett svart får, så åtminstone en udda fågel. "Han gormar ju bara, hur kan det vara musik?" Man måste ha en ängels tålamod för att inte ha ruttnat på den frågan vid det här laget. Kanske borde dessa personer rannsaka sig själva i stället, rikta sökarljuset inåt: "Varför gillar inte jag metal?" För att inte kraschlanda i ett hav av förvirring gör man klokt i att anropa Daniel Levitin, som med handboken "This is your brain on music" kan dirigera ens högtflygande tankar mot slutsatser att ta mark i.
Det är rekommenderad läsning för alla som funderat över hur hjärnan bearbetar musik, vilka olika instanser i hjärnkontoret som expedierar intrycken, hur det kommer sig att den låt man själv dyrkar är rena styggelsen i andras öron - alltså: den enes skräp, den andres skatt. Och så vidare.
En aspekt av det hela är vad Daniel Levitin kallar enkelhet vs komplexitet. I spänningsfältet mellan dessa två poler är var den bästa musiken skrivs. Hjärnan är som den där spanaren som springer i förväg och ropar "kusten är klar". Utifrån parametrar som rytm, harmonik, struktur, klangfärg och så vidare, skapar den en schematisk bild av vad som väntar längre fram, i det ännu ohörda. Om prognosen sedan överensstämmer på varje punkt innebär det att musiken är förutsägbar och därmed tråkig och icke-stimulerande. Ett sudoku eller ett korsord upphör att vara intressant i samma stund det är löst. Detsamma gäller låtar.
Detta förklarar varför mer komplexa låtar har en längre hållbarhetstid och varför de i många fall växer med tiden. Hjärnan går i spinn av utmaningar och överraskningar. Så länge det finns vändningar och vindlingar att upptäcka, gåtor och mysterier i musikens uppbyggnad och utformning att klura på och främmande texturer att stryka sinnena mot är det ingen risk att man ledsnar.
Däremot är det en risk att man flyr fältet redan innan slaget har börjat om musiken framstår som övermäktig och omöjlig att rå på. Är det för komplext - en Rubiks kub - kan hjärnan slå till reträtt och då krävs den mest seniga av viljeansträngningar för att intresset inte ska desertera. Vi behöver referenspunkter att vila i. Allra minst en plätt av fast mark under fötterna för att vi inte ska driva omkring planlöst som en skeppsbruten. Har man ända sedan barnsben gått på en ensidig diet av dansband blir mer extrema musikformer en omöjlig nöt att knäcka. Referensramarna brister och det gör ont.
Om man bortser från gamla favoritlåtar, som utöver musiken i sig också har ett affektionsvärde, är det ofta i skärningspunkten mellan enkelhet och komplexitet som ljuv musik uppstår. Det är min erfarenhet åtminstone och senaste beviset är "First prayer" från nya KATATONIA-skivan "Dead end kings". Enkelheten är att det låter omisskänneligt KATATONIA, ett band jag kan på mina fem fingrar. Komplexiteten är den finurligt konstruerade rytmiken som tycks fösa runt tyngdpunkten mellan de olika instrumenten, som en illusionist som omärkligt flyttar ett objekt mellan olika tärningsbägare. (Försök luftspela ett instrument till låten, troligt är att du instinktivt vill växla mellan trummor, gitarr och bas.) Efter mer än fyrtio lyssningar har jag fortfarande luckor att fylla i och knutar att lösa.
Så, hur väl stämmer teorin för er? Var någonstans mellan enkelhet och komplexitet gräver ni upp era skatter?
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
