Morgondagens "Reign in Blood" är redan här - är du det?
Ända sedan begynnelsen har hårdrocken begått övergrepp mot den rådande ordningen.
Gång efter annan, år ut och år in.
Det är en gammal fin tradition väl värd att bevara.
Det finns stunder då jag tänker mig att hårdrockare är ett släkte med litet tålamod för fördomar. Hör man poesi i SLAYER "Reign in Blood", ATHEIST "Unquestionable Presence" eller GORGOROTH "Ad majorem Sathanas gloriam" innebär det att man har hittat platsen i sitt inre där man har god mottagning i sina sinnen, där signalen inte naggas sönder av de störande frekvenser som kallas förutfattade meningar. Där andra bara hör töcken av dist och torterade strupljud - det vill säga, stilmedlen - hör hårdrockaren musik. Det kräver ett vidöppet sinne. Väl?
Slutsatsen är rimlig. Det är bara verkligheten som inte är det. För tyvärr är det ju så att hårdrockare är så som folk är mest. Inskränkta, alltså. Som alla andra är vi upptagna med att klafsa på ännu ett lager av murbruk på våra skyddsvärn mot världen och patrullera de intresseområden vi en gång lagt beslag på. Vi gräver där vi står och kommer till slut inte längre upp ur gropen. I den meningen är en bokstavstroende black metal-anhängare inte mer radikal än en schlagerpippi. Olika läror, samma dogmatism - lika goda kålsupare.
Om hårdrocken även fortsättningsvis ska kunna göra anspråk på att vara extrem och kontroversiell måste nya strategier tas fram. Att KORN med "The Path of Totality" struntade i varningsskyltarna och klippte in sig på förbjudet dubstepterritorium var en föredömlig uppvisning i musikalisk olydnad. Flera sådana initiativ - hur irrationella de än må te sig - måste till. För handen på hjärtat, inte ens perifera kritikerälsklingar som KRALLICE, ULCERATE, PORTAL, DEATHSPELL OMEGA, BLUT AUS NORD eller EPHEL DUATH är så avantgardistiska som många av oss vill tro. Åtminstone inte om man jämför med den moderna klassiska musiken.
För sisådär ett sekel sedan skrev till exempel den integritetsivrande Charles Ives pianosonater som får DEATHSPELL OMEGAs diagonala dissonanser att kännas som en frottéhandduk efter ett bastubad. Och Krzysztof Pendereckis bikupor av skärande och skärrande ljud - vid överdosering: kontakta genast giftinformationscentralen - får MAYHEMs experiment i cellskräck på "Ordo ad Chao" att likna en bostadsannons i Dagens Nyheter (teppanyakihäll ingår givetvis).
Det jag önskar mig är inte nödvändigtvis större konstnärligt kurage från musikerna. Allt behöver inte syfta framåt, som traditionsförvaltare som GHOST, CHRISTIAN MISTRESS, ACCEPT och IMPERIAL STATE ELECTRIC så övertygande visar. Mycket hellre att vi, lyssnarna, söker upp de platser inom oss där våra sinnen har fortsatt god mottagning - så inte tiden marscherar oss förbi och en ny "Reign in Blood" dränks ut av de störande frekvenser som kallas förutfattade meningar.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
