Kvinnosynen inom hårdrock är dammigare än Tutankhamon
Om en månad är den här igen.
Musiktidningen Revolvers årliga dregelfest "Hottest Chicks in Hard Rock and Metal".
En begivenhet att ställa klockan efter - till 1904.
Ett av de stora medieslagen i Sverige den senaste månaden har stått kring Genusfotografen. I ett uppmärksammat blogginlägg gjorde personen bakom sajten en kritisk genomlysning av ett fotoreportage där den prisbelönte kocken Louise Johansson poserade i ett restaurangkök i högst ekivoka tablåer. På en av bilderna sträcker hon girigt ut tungan för att avsmaka det strilande vattnet från ett styvt kranmunstycke. Hör man inte symfonin av porriga över- och undertoner är det för att man redan har fått tinnitus av den skrikiga sexualiseringen som slår mot oss från samtidens alla väderstreck.
Det som upprört mest är att Louise Johansson i fotoserien inte framhävs som en av Sveriges mest framstående kockar utan som en flörtig snärta som bara råkar ha talang för att honungsslunga flundror och svänga ihop himmelskt goda såser.
Samma förlegade tänk är grunden för Revolvers årliga dregelfest "Hottest Chicks in Hard Rock and Metal". Medan hårdrockande män bedöms utifrån konstnärliga kvalifikationer får kvinnor alltjämt finna sig i att utvärderas som om de vore pokaler i en skönhetstävling. Signalen är så stark att den skulle kunna överföra fördomar i hundra megabit per sekund: kvinnor är önskvärda i hårdrocksscenen enbart för sina kroppars skull. Som stimuli i savande sexfantasier. Yrkeskompetensen ligger i den djupa urringningen, inte i den instrumentala färdigheten.
Det är som att kvinnor alltid har ändan bak, hur de än positionerar sig. Från ett håll tubbas de till att spela på sin sexualitet. Från ett annat fördöms de för att de sysslar med pr-prostitution och är kommersiellt kåta.
Två band som har fått Revolverredaktionen att ställa sig i givakt på senare tid är HUNTRESS och BUTCHER BABIES. I intervjuer framstår de som Slitzstajlade arvtagare till punkiga provokatörer som Wendy O. Williams (Plasmatics) och den polyamorösa sexsekten ROCKBITCH. Både Jill Janus i HUNTRESS och de två Playboybrudarna i BUTCHER BABIES, Heidi Shepherd och Carla Harvey, garderar sig med feministisk retorik och säger sig vilja dra en lans för kvinnors rätt att vara sexuellt extroverta utan att brännmärkas som horor.
Det är förstås en högst relevant diskussion som popikoner som Madonna och Rihanna aktualiserar med jämna mellanrum. Få tycker att David Coverdale i WHITESNAKE är ett fnask för att han torrjuckar mot ett mikrofonstativ med blottad bringa. MANOWAR får kanske folk att dra på smilbanden när de fattar posto som tropiskt svettande satyrer - med ett par y-frontskalsonger i läder som enda synbara skillnad från ett Tom of Finland-collage - men ingen tycker att de säljer sig för att de låter sig fotograferas i lustfyllda poser.
Det som gör att de feministiska argumenten skorrar och skaver i fallen HUNTRESS och BUTCHER BABIES har att göra med att deras nakenchocker är vanskliga att skilja från herrtidningssektionen i närmaste tobaksaffär. Jill Janus, Heidi Shepherd och Carla Harvey är alla skulpterade efter rådande skönhetsideal. När de näckar på scen eller framför kameran - på en bild sitter Jill Janus bredbent skrevande med en fallossymbol till Gibson framför det bara skötet - är det svårt att se det som ett inlägg i jämställdhetsdebatten. Medan Wendy O. Williams och ROCKBITCH använde sexualiteten till att antända politiska brandfacklor känns HUNTRESS och BUTCHER BABIES mest som vatten på manschauvinistens kvarn: vad var det jag sa, kvinnor kan inte spela hårdrock.
Det är signalen som Revolvers "Hottest Chicks in Hard Rock and Metal" sänder ut, när det i själva verket borde vara: vad var det jag sa, Revolver kan inte skriva om hårdrock.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
