Blind Guardian i rekordtider

BLIND GUARDIANs nya album ”At the Edge of Time” är en jättesuccé som fått också ”breda” massmedia i bandets hemland Tyskland att upptäcka dem. Sångaren Hansi Kürsch berättar om material som bestämmer sin egen form, vad som händer och inte händer när ett band och dess fans blir gamla och varför fyraårsintervaller mellan BLIND GUARDIANs album lär vara kutym även framöver. 

Power metalvågen är ett minne blott. Den melodiska metallen har inte återigen blivit pariaförklarad, däremot reducerats till en populär subgenre bland flera istället för hetaste hett i metalsammanhang.

För BLIND GUARDIAN spelar detta uppenbart ingen roll. Dessa tyskar verkade och blomstrade långt före power metalvågen, nådde ännu större popularitet medan vågen pågick och nu, långt efter vågens upphörande, har bandet erövrat sin högsta listplacering någonsin. Visst kan man invända att listplaceringar inte längre betyder ett jota, man kan påpeka att höga listplaceringar för ett hårdrocksband knappast behöver betyda att bandet ifråga faktiskt är populärare än någonsin utan snarare beror på att hårdrockspubliken är det stora undantaget från regeln att inga musiklyssnare längre sponsrar sina idoler genom att inhandla deras musik lagligen. Faktum kvarstår dock: ett rekord är ett rekord, och med senaste albumet ”At the Edge of Time” har BLIND GUARDIAN slagit sitt.

– Det stämmer, bekräftar sångaren Hansi Kürsch med naturlig tillfredsställelse. Vi nådde #2 i Tyskland, och vi lyckades hålla oss kvar en vecka till. Det högsta vi kommit tidigare är #4. Detta är alltså en stor framgång, så nu får vi även göra intervjuer med mainstreampressen vilket vi inte räknade med skulle bli aktuellt. Men släpper man ett album med kvalitet kommer folk så klart att uppmärksamma det.

I inspirationens våld

”At the Edge of Time” har då dessa rader skrivs varit ute så pass länge att man utan större risk att beslås med osanning kan fastslå skivan som populärare bland bandets fans än dess båda närmaste föregångare. Produktionen går i samma luxuösa stil som på dessa, men denna gång har BLIND GUARDIAN sluppit den massiva kritiken för överproduktion på bekostnad av starkt material som drabbade ”A night at the opera” (2002), liksom den för allmän slätstrukenhet som kom ”A twist in the myth” (2006) till del.

– Man måste följa med dit inspirationen bär, hävdar Hansi. Det går inte att byta kurs under produktionsfasen eller i ett framskridet skede av låtskrivandet. Somliga tyckte vi begick ett misstag på ”A Night at the Opera”, och dessa somliga har rätt. Vi försökte korrigera den missen på ”A Twist in the Myth”, men vi måste alltid följa visionen dit den leder oss. Den här plattan är en reaktion på de föregående två, och dessutom en summering av bandets historia. ”A Night at the Opera” och ”A Twist in the Myth” tjänade till att etablera en ny stil för oss och låta oss utvecklas som låtskrivare. ”At the Edge of Time” kan ses som en konsekvens av de båda. Efter att vi släppt ”Nightfall in Middle-Earth” (1998) förstod vi att det skulle bli svårt att fortsätta vidare längs samma musikaliska spår, så vi visste att vi måste hitta nya vägar att gå.

– Den här plattan är summan av allt som gjort oss populära hos vår publik. Vi blev mer eller mindre fösta ditåt, för när vi hade avslutat turnén för ”A Twist in the Myth” hade vi inget annat val än att börja skriva genast. Och den första låt vi skrev var ”Sacred” till det där spelet (”Sacred 2: Fallen Angel”), och den skrev vi senare om till ”Sacred Worlds” som nu är plattans öppningsspår. När vi först arbetade på låten insåg vi inte hur bra den var, och att det kunde bli svårt att komma på några bättre. Lyckligtvis kom vi i slutänden på några stycken som var ännu bättre.  De första vi blev klara med var ”Road of No Release” och ”War of the Thrones”. När vi avslutat ”Road of No Release” insåg vi att detta skulle bli ett kanonalbum. Det var en suverän utgångspunkt med så många olika element. Låtar med suveräna kopplingar till varandra, moderna, gammaldags, thrashiga och folkinspirerade låtar.

Böckernas värld

Som sångaren säger, mer eller mindre hela paketet av kända och uppskattade BLIND GUARDIAN-stilar (en recension av albumet återfinns annorstädes på denna website). Ett annat välkänt BLIND GUARDIAN-signum som det verkligen inte snålats på på ”At the Edge of Time” är texter baserade på kända fantasyverk. Singeln ”A Voice in the Dark” och balladen ”War of the Thrones” bygger exempelvis på George RR Martins ”Sagan om Is och Eld”, ett storverk välkänt för var nutida fantasyfantast. ”Ride Into Obsession” och ”Wheel of Time” återknyter till Robert Jordans ännu mer berömda mastodontsvit ”Sagan om Drakens återkomst”. Även 1600-talspoeten John Milton figurerar som lyrisk inspirationskälla, närmare bestämt på ”Curse My Name” och ”Control the Divine”. Och än är det föga risk att förrådet av lämpliga litterära alster att bygga BLIND GUARDIAN-lyrik på ska sina, konstaterar textförfattaren Hansi.

– Det finns många jag aldrig använt mig av, som Tanith Lees ”The Black Unicorn”, som jag skulle älska att göra något med. Varje gång det ska göras en låt och en text ska skrivas gör jag särskilda efterforskningar för att hitta vad som passar det musikaliska språket, omvärdera det jag tidigare läst och överhuvudtaget söka efter lämpliga ämnen. Det gäller att hitta något med en story som attraherar mig och som passar låten.

Någon gång kan det förstås hända att slutresultatet inte motsvarar upphovsmannens egna förväntningar. På förfrågan konstaterar Hansi att såväl hans mest som minst lyckade texter baserade på fantasylitteratur återfinns på ”A twist in the myth”.

– Av alla de texter jag baserat på berättelser så är det ”Carry the Blessed Home” (uppbyggd kring Stephen Kings ”Det mörka tornet”) som inte levererar. Bäst av dem är kanske ”Fly”. Kombinationen av ämnena Peter Pan och upphovsmannen JM Barries biografi blev väldigt lyckad. Jag vill också särskilt framhäva ”Curse My Name” på nya plattan. 

Mindre press från pressen

Mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan BLIND GUARDIAN plattdebuterade med ”Battalions of Fear” 1988. På det hela taget har deras dryga två decennier långa karriär utmärkt sig för stabilitet och avsaknad av allvarligare skrämskott eller fiaskon. Den klassiska sättningen är fortfarande intakt till tre fjärdedelar: Hansi själv (under många år även bandets basist, om nu någon missat det) och gitarristerna André Olbrich och Marcus Siepen. Det har gått fem år sedan originaltrummisen Thomen Stauch ersattes av Frederik Ehmke, och lugnet är sedan länge att betrakta som återigen lägrat. BLIND GUARDIAN är kort och gott att betrakta som en stabil, sedan länge etablerad akt. Enligt sångaren är det ur bandets synpunkt ingen större skillnad att ha passerat stadiet heta relativa nykomlingar för att istället ta plats bland veteranakternas skara.

– Nej, jag känner mig bara gammal, det är enda skillnaden. Jag känner fullt ut samma entusiasm som vi upplevde i början, under konserterna och hela tiden. Det kändes toppen då och gör det fortfarande. Man kanske spelar för en större publik men får fortfarande samma reaktion. Jag är inte orolig för att bli orättvist behandlad. Mainstremmedia hatar oss, men det är något vi alltid fått leva med. Tyska media har alltid öst skit över BLIND GUARDIAN oavsett hur mycket vi säljer. De är bara ute efter att sälja lösnummer och jag bryr mig inte ens om det längre.

I nästa andetag påminner sig Hansi att just detta sistnämnda förhållande, som redan omnämnts, faktiskt förändrats i och med succén med ”At the Edge of Time”.

– Vi har en mycket populär dagstidning som heter ”Bild-Zeitung” och som faktiskt gjort en väldigt trevlig intervju med oss. Nu börjar mainstreampressen upptäcka oss – de har ingen aning om vilka vi är, men de är verkligt intresserade. De anser inte längre att vårt band är det hemskaste de kan föreställa sig. Det var förstås en tjej som hade gjort en massa research och ställde de löjligaste frågor om vårt privatliv. En massa saker om att Marcus uppfostrats som katolik till exempel, och av det försökte hon skapa en story ur ingenting. I övrigt försöker pressfolket faktiskt göra sitt jobb, tillstår Hansi nästan förbryllat och fortsätter:

Gamla hundar

– Däremot behandlas man annorlunda av fansen som etablerat band, deras förväntningar är betydligt högre. De är svårare att övertyga om man inte lever upp till sin vanliga nivå, de har betydligt lättare att börja klaga än ett undergroundbands fans. Folk glömmer att de själva också blivit äldre. Någon som köpte ”Somewhere Far Beyond” (1992) vid releasen kommer inte nu, 18 år senare, att känna detsamma för ”A night at the opera” eller något ännu nyare. Men jag kan bara upprepa hur förundrad jag är över att så många fortfarande tänder till på det vi gör. Dessa människor förstår fortfarande varför vi känner behovet att fortsätta göra det vi gör.

Ända sedan releasen av numera klassiska succéplattan ”Nightfall in Middle-Earth” har det gått fyra kalenderår mellan varje studioalbum från BLIND GUARDIAN. Denna tendens kommer troligtvis att hålla i sig framöver, konstaterar sångaren.

– Jag är inte riktigt säker, för det beror på så många olika saker. En av de sakerna är givetvis turnerandet. Nuförtiden tar det 14, ofta 18 månader innan vi ens kan börja skriva på något nytt. Alltså är det orealistiskt att vänta sig ett album inom kortare tidrymd än två och ett halvt år. Om vi gjorde låtar som var mer rättframma kanske en platta kunde komma inom två och ett halvt till tre år. Men fortsätter vi utvecklas åt samma håll som på de två senaste, med album som kräver mycket produktionsarbete, så ja, då kommer det att dröja fyra år. Många etablerade band arbetar i samma hastighet. De har arbetat snabbare, men kommit till insikt om att kvaliteten är viktigare. Att maximera potentialen på det man gör tar tid.

För den skull behöver dock ingen oroa sig för att BLIND GUARDIAN skulle lägga ner helt och hållet inom en överskådlig framtid.

– Nej, vi har så många idéer och det finns så många saker som folk vill att vi ska göra. Vi lägger inte av än på ett tag. Vårt orkestrala album baserat på ”Sagan om ringen”, som du kanske har hört talas om, är något vi ständigt arbetar på mellan varven. Av det blir det kanske något som inte låter som BLIND GUARDIAN brukar låta, och det kan också bli så att det bryter den vanliga fyraårscykeln mellan plattorna.

Den icke-mörknande framtid

För de som undrar – och det torde vara några stycken – om det ska bli någon tredje platta med Hansis och ICED EARTH-gitarristen Jon Schaffers sidoprojekt DEMONS & WIZARDS, är svaret på detta:

– Javisst. Jag och Jon har talat om saken och det är bara en fråga om timing. Vi är båda väldigt upptagna och det dyker alltid upp nya saker. Det är svårt att få något gjort med ett projekt som man bara kan syssla med på de få lediga stunderna mellan allt annat. Nästa platta måste också bli bättre än någonsin, den kommer att bli vårt ”make or break”-släpp. Kanske får vi ut den under 2013.

Sammanfattningsvis fortsätter alltså BLIND GUARDIANs personliga karriär att blomstra fastän den melodiska metallen som helhet passerat sin kommersiella storhetstid åtminstone för den här gången. Anser bandets frontman det vara en fördel eller en nackdel att antalet mer eller mindre snarlika orkestrar reducerats så dramatiskt på senare år?

– Det är väldigt synd. Metal har aldrig handlat om att vara moderiktig så nya band kommer att överleva, men jag är säker på att talangfulla akter försvunnit eller kommer att försvinna inom en nära framtid.  När jag var med och gjorde ”Soundcheck” i ”Metal Hammer” insåg jag att det fortfarande finns många band som spelar sådan musik och är väldigt begåvade. Det finns överhuvudtaget många bra band just nu, fast de inte nödvändigtvis spelar samma typ av musik som vi. Musik som BLIND GUARDIAN har inte försvunnit helt, och den har vunnit acceptans i massmedia vilket fått den att nå och influera nya människor.

Hansi bekräftar avslutningsvis att han ingalunda motsätter sig av princip att metalband träder över från subkultur- till mainstreamnivå, i brist på ett bättre ord.

– Hårdrocken behöver bägge delarna. Vi behöver mainstreamband och vi behöver band som chockar. Det är en naturlig utveckling att band inte fortsätter chocka i evighet. På 80-talet ansågs ett band som MANOWAR vara chockerande och vedervärdiga, idag klassas de snarare som rock’n’roll. Samma sak kommer att inträffa med black metal och death metal. Ett förlorat sensationsvärde kan aldrig återskapas.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.