The Dead And Living – nattsvart dekadens med humor

Kvällshimlen skiftar i gråsvart, och spöklika stråk av fuktigt kall dimma virvlar kring gathörnen i 1880-talets East End, London. En ensam gaslykta gör ett tappert försök att skingra mörkret, men kämpar mot överväldigande odds. En ensam droska rullar sakta förbi; den trötta märren framför kuskbocken bryr sig föga om den åldrande gatflickans spefulla lockrop när vagnen passerar hennes gathörn. Dunklet är närmast kompakt i vrårna mellan de mossbelupna stenfasaderna, och en främmande besökare skulle säkerligen få känslan av att vara iakttagen av från skuggorna vakande ögon. Förmodligen skulle han ha rätt. Någonstans i fjärran hörs en vemodig och klagande – men på något vis ändå medryckande – melodi leta sig fram genom gränderna. En melodi som...

...för all del inte kunde ha framförts av Karlstads THE DEAD AND LIVING, då de är verksamma idag och inte i 1800-talets London. Dock hade deras musik passat bra som ljudkuliss till den beskrivna scenen, något som enligt bandmedlemmen Janitor (gitarr och sång) inte är särskilt konstigt.
- Även om vi musikaliskt står med ena foten i punkscenen och med den andra i mörkret, där allt från obskyr black metal till dekadent mollcountry inspirerar oss, har den visuella delen av bandet sitt ursprung i London. Janitor berättar att embryot till bandet uppstod den tid då sångaren Coroner bodde i staden. Denne inspirerades då av det mörka skimret över East End, dess barer, och känslan av 1800-talets där påtagliga närvaro. Den låt som senare skulle bli THE DEAD AND LIVINGs första, ”Dance With The Dead”, skrev Coroner under sin tid i den engelska huvudstaden, och när han senare återvände hem till Sverige startade han bandet för att kunna kanalisera sin vision.

Det visuella är en viktig del av bandets identitet
- För att ett koncept skall fungera fullt ut kan det inte bara handla om soundet, utan det visuella måste också vara på plats, förklarar gitarristen. En detalj är att bandet alltid uppträder med vitsminkade ansikten, ett gruppbeslut då alla var eniga om att det matchade både bandnamn och konceptet i övrigt. Akustiske gitarristen Manny är den som till stor del har skött den biten, berättar Janitor vidare.
- Manny samlar på märkliga foto- och måleriböcker, läser Edgar Allan Poe och gör alltifrån egna vinflaskor till snirklande konstverk på väggar. Förutom hans fallenhet för det konstnärliga har vi haft turen att få jobba med duktiga fotografer och designers. Erik Mårtensson, som är frilansande fotograf, och Henrik Hedlund, som driver Chaos Media, är två av dem.

Samtalet dröjer sig kvar en stund kring vilken estetik som inspirerar, och vi noterar en delad förtjusning för filmskaparen Tim Burtons verk.
- Jag hade precis rivit av ”Sweeney Todd” nu när du ringde, berättar Janitor, innan han fortsätter med en förklaring av varifrån bandets musikaliska inspiration kommer.
- Vi är ett rockband som dansar med döden, och präglas nog egentligen av ganska få medvetna val. Vi har haft som en av de bärande stadgarna för bandet att inget är fel, vi skall våga pröva allt. Jag påpekar för honom att musiken är påtagligt melankolisk, och säger mig höra vibbar av såväl NICK CAVE som LEONARD COHEN och IGGY POP. Är herrarna i bandet möjligen dystra själar av naturen?
- Nja, menar Janitor, att musiken uppfattas som melankolisk beror nog mycket på att texterna befinner sig långt ifrån det naiva. Lusläser man våra texter finner man dock en hel del ironi och svart humor. Vår musik handlar inte om att tycka synd om sig själv och deppa ner sig, utan snarare om att acceptera det dystra och dekadenta och ha kul ändå. Vi är nog hyggligt glada prickar egentligen.

Gitarristen menar vidare att när det gäller vilka artister som inspirerar, kanske det inte nödvändigtvis hörs i THE DEAD AND LIVINGs musik.
- Det händer att IGGY POPs ”Raw Power” åker på ibland, men NICK CAVE är det ingen i bandet som lyssnar på. På turné brukar vi lyssna mycket på BRUCE SPRINGSTEEN, TOM PETTY och THÅSTRÖM, men det lyssnandet sker ju privat, så att säga. Han berättar att den gemensamma musikaliska grund bandet annars står på är punkscenen, och att flera av medlemmarna tidigare har varit verksamma i ett skapunk- respektive ett skatepunkband.  Nu är det dock helt andra tongångar som gäller, och jag undrar om bandet skriver materialet tillsammans eller om det är någon specifik medlem som bär det ansvaret.
- Coroner står i princip för allt låtskrivande, i alla fall stommen till låtarna, så fyller vi andra på med idéer i replokalen, medger Janitor. Det var också Coroner som kläckte det ordvitsiga namnet på debutskivan, ”Decadance”. Gitarristen konstaterar att det egentligen aldrig fanns några andra alternativ.
- Så fort förslaget var nämnt var alla eniga om att det var det som gällde.

Musikerlivet ingen dans på rosor
Nämnda debutskiva är precis släppt på nystartade lokala etiketten Lightning, och vi diskuterar en stund om de utmaningar – framför allt finansiella sådana – det innebär att vara ett relativt oetablerat band signat till ett litet bolag. Janitor konstaterar att något rockstjärneliv med allt betalt ligger tämligen långt från verkligheten, och att det fortfarande krävs att man lägger en hel del pengar själv. Några större begränsningar i den egna livskvalitén tycker han visserligen inte att satsningen på bandet har inneburit, men det är ett måste för bandmedlemmarna att hålla koll på privatekonomin så det finns pengar att ta av.
- Sedan får man kapa kostnader där man kan, till exempel genom att välja billigast möjliga resformer när man drar iväg och spelar, berättar han innan han lägger ut orden om villkoren för skivbranschen av idag:
- Musikbranschen, särskilt skivbranschen, är depraverad och andas oerhört tungt. Men med tanke på den typ av musik vi sysslar med, är det kanske inte helt opassande att verka inom den mest dekadenta och självdöende verksamheten som finns idag. Vi klättrar upp från botten och lämnar efter oss något som vi är stolta över. Här hugger jag direkt på ordvalet och undrar vad Janitor tror kommer sedan, om nu skivbranschen i dess nuvarande form är på väg att självdö? Han fastslår med eftertryck att branschen måste utvecklas av sig själv. Det är digital distribution som är vägen att gå; CD:n måste bort.
- Om inget händer kommer bolagen att bli kvar på stationen när privatpersoner tar över…

När framtiden för skivbranschen är avhandlad, undrar jag hur THE DEAD AND LIVINGs närmaste framtid ser ut. Bandets kontrakt med Lightning sträcker sig bara över en skiva, så vad är planen framöver?
- Just nu bokar vi spelningar inför hösten och vintern. Att spela live är viktigt för oss och vi ser fram emot att få komma ut och spela låtar från ”Decadance” och göra nya bekantskaper, förklarar Janitor. Vi skriver och repar nytt material också men det ser vi som frön som ska växa under en tid framöver. Att skriva ”Decadance” krävde oerhört mycket bearbetning och sena nätter. Vi tänker ägna vårt nästa verk samma energi och tid. Han berättar vidare att bokningar av gig pågår för fullt, varför han inte törs utlova några specifika datum vid tidpunkten för vårt samtal, men att samtliga spelningar kommer att finnas listade på bandets hemsida, www.thedeadandliving.com.

Artistnamn med passande ursprung
Jag avrundar intervjun med att fråga gitarristen om de ganska udda alias bandmedlemmarna har. Han vet att förtälja historien bakom dessa:
- Från början var vi bara tre stycken i bandet; Coroner, Gravedigger och jag. Coroner betyder rättsläkare, vilket då det är den som undersöker dödsfall och gör en analys var en passande titel; han som undersöker döden. Namnet Gravedigger talar för sig själv, och är onekligen världens hårdaste namn och yrke. Jag fick namnet Janitor av de andra eftersom jag verkar som bandets vaktmästare, och håller koll på det som de andra inte kan eller vill uppfatta i världen omkring oss. Manny har valt sitt namn själv från Timothy Schafers karaktär Manny Calavera ur kultförklarade dataspelet Grim Fandango, och vår trumslagare går under namnet Vincent, vilket är namnet på en animerad film av Tim Burton.

Jag tackar för informationen och för intervjun, och avslutar samtalet oförklarligt sugen på regnvåta kullerstensgator under mörka skyar. Man kanske skulle slänga i ”From Hell” i DVD:n…?

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.