Sitter och lyssnar igenom nya ICED EARTH-plattan ”Plagues Of Babylon” som släpps i januari, 2014. Efter en genomlyssning är min uppfattning, precis som den har varit i ett antal år nu, att ICED EARTH aldrig har lyckats överträffa ”Something Wicked This Way Comes” (1998). Faktum är ändå att det är ett fantastiskt bra band som borde vara betydligt större än de är. Nya plattan kommer hur som helst att ges ett antal genomlyssningar till. Riffen sitter där de ska som vanligt, sången är kanon så det här kan säkert bli bra, men som sagt ”Something Wicked…” är fortfarande bandets bästa platta enligt min mening.

Låt tolv är förresten en cover på låten ”Highwayman” (THE HIGHWAYMEN). Mitt i låten dyker en välbekant röst upp: Michael Poulsen (VOLBEAT). Härligt! Den här låten borde Poulsen och grabbarna göra en cover på själva.

Självklart kommer vi att publicera en utförlig recension av plattan lite närmare release.

Häromdagen kom jag att tänka på det svenska power metalbandet IRONWARE när jag som hastigast tittade till min skivsamling. Bandet släppte albumet ”Break Out” 2003. Tyvärr blev det bara ett album för IRONWARE, men detta album kommer troligtvis alltid att finnas kvar i mitt minne. Plattan har ett gäng låtar som verkligen har det där lilla extra. Dessutom hade IRONWARE en riktigt bra sångare i Pasi Humppi. Det är alltid tråkigt när någon släpper ifrån sig ett riktigt bra debutalbum och sen lägger ner. Man kan inte låta bli att undra vad som hade kunnat hända om de hade släppt ett antal album till. Hur långt hade de kunnat gå? Det gäller givetvis många band.

Att se Michael Kiske och Kai Hansen framföra en av världens bästa hårdrockslåtar, ”I Want Out”, tillsammans igen, det är banne mig mysigt rent ut sagt. Här nedan i ett liveklipp från 2011 med bandet UNISONIC. Kiske är visserligen långt ifrån någon underhållande frontman nuförtiden, men sjunga det kan han verkligen!

Det är ingen hemlighet att jag älskar starka ballader, framför allt hårdrocksballader. Denna känsla som de kan frambringa är obeskrivbar. Det är heller ingen hemlighet att Michael Kiske är en fantastisk sångare. Nu har han släppt en ny platta med PLACE VENDOME och på denna platta finns en ballad som jag har fastnat riktigt mycket för. Balladen bär titeln ”Maybe tomorrow” och finns i två versioner. En original, samt en orkestral version som hamnat som bonusspår på den japanska utgåvan. Lyssna nedan och njut!

I natt bestämde jag mig för att stifta bekantskap med SIGNUM REGIS från Slovakien. Detta efter att jag fått höra att svenska MANIMALs sångare Samuel Nyman lagt sång på låten ”Wrath of Pharaoh” på nya plattan ”Exodus” som släpptes i dagarna. Skivan kommer troligtvis aldrig att gå till historien, men jag måste säga att jag ändå har hört bra mycket sämre plattor. En trevlig upplevelse helt klart och det gjorde inte saken sämre att skivan gästas av sångare som: Lance King (ex-PYRAMAZE, BALANCE OF POWER), Michael Vescera (OBSESSION, ANIMETAL USA, ex-LOUDNESS, YNGWIE MALMSTEEN), Matt Smith (THEOCRACY), Daísa Munhoz (VANDROYA, SOULSPELL), Eli Prinsen (SACRED WARRIOR, THE SACRIFICED), Thomas L. Winkler (GLORYHAMMER, EMERALD), Göran Edman (ex-YNGWIE MALMSTEEN, JOHN NORUM), Mayo Petranin (CASTAWAY), samt nämnda Samuel Nyman (MANIMAL).

Om du är intresserad av hur det låter så hittar du ”Exodus” på Spotify genom att klicka HÄR.
För min del är det nog mycket möjligt att det blir ett köp av denna platta. Bra produktion, duktiga sångare och vissa låtar som jag gärna lyssnar på fler gånger. Bra melodisk metal kort och gott. Sånt lägger jag gärna pengarna på!

Dagens utveckling när det gäller musik (och även film för den delen) är både tragisk och skrämmande. Musik- och filmförsäljningen fortsätter att gå nedåt. Mycket beror på dagens generation ungdomar som tycker att det räcker gott och väl att lyssna på musik via Spotify, som ligger långt ifrån cd-kvalitet, eller att illegalt ladda hem en film ett halvår innan den har släppts, givetvis då med betydligt sämre bild- och ljudkvalitet än vad som är tänkt. Dessutom räcker det visst gott och väl att lyssna på musik i valfri smartphone, alternativt ett par sunkiga datorhögtalare som har inhandlats på någon elektronikkedja för några ynka hundralappar. Skrämmande utveckling. Var har passionen för musik tagit vägen egentligen? Skivbolagen gör det inte lättare för oss musikälskare som ska recensera skivor heller. I många fall erbjuds vi numera bara en möjlighet att streama ett album och då snackar vi långt, långt under cd-kvalitet. Hur det är tänkt att man ska kunna göra en rättvis bedömning av produktionen tycks ingen ens ha ägnat en liten tanke åt. Personligen har jag väldigt svårt att acceptera denna utveckling. Jag vill inte ens kalla det utveckling, för att utveckla något är i min värld något som ska vara positivt. Att sträva mot sämre ljudkvalitet och ett samlande av tusentals ljudfiler där säkerligen ett flertal av de så kallade samlarna inte ens har minsta kännedom om artisterna i fråga, det är knappast någon rolig utveckling.
Jag hoppas inte att jag får uppleva den dag då det fysiska formatet helt ersätts av det digitala. Jag vill samla, jag vill njuta av musiken i en stereo med bra ljudkvalitet och dessutom vill jag kunna stödja de artister vars musik jag uppskattar så enormt mycket. Det räcker inte att hävda att man stödjer artisterna genom att använda Spotify. Faktum är att ersättningen till artisterna från Spotify är skrämmande låg, så låg att den knappt gör någon skillnad. Vi kan gnälla på höga priser på film och musik i all evighet, men faktum är att både musik- och filmbranschen blöder och har så gjort under en lång period. Vill vi ha kvar bra produktioner gäller det att stödja de som stödjas bör, innan det är försent.

I takt med att fler och fler festivaler presenterar nya namn för nästa års festligheter kom jag att tänka på dessa omröstningar som vissa festivaler brukar anordna. Jag pratar om de omröstningar där tanken är att lite mindre etablerade band ska kunna vinna en spelning på en av de större festivalerna genom att tigga röster från sina fans, vänner, familj, bekanta och alla andra som kan tänkas lägga sin röst. Att större festivaler ger mindre etablerade band en chans att nå ut med sin musik ska givetvis applåderas, för faktum är att det finns gott om talangfulla band som säkerligen skulle göra en bra mycket bättre spelning än många etablerade band och som givetvis även förtjänar att nå ut mer än de gör. Men problemet ligger enligt min mening i att man på detta sätt oftast ändå ignorerar de stora talangerna. För vilka är de band som går vidare och får den stora äran att kamma hem en spelning? Jo, allt som oftast handlar det om band som redan har en skapligt gedigen fanskara som de orkar tjata tillräckligt mycket på. Ett band som redan har lyckats få 10.000 likes på Facebook sopar troligtvis mattan med ett band som inte lagt lika mycket energi på sociala medier. Personligen är jag ganska skeptisk till dessa omröstningar och skulle gärna se något annat upplägg, där man prioriterar talang istället för den som lyckas tjata till sig flest antal röster. Poängen skulle liksom bli en helt annan om fler band kunde vinna dessa omröstningar pga sin musikaliska talang. Jag säger inte att det aldrig händer, men oftast handlar det i grund och botten om den som lyckas tjata till sig flest röster.

Ny vecka nya möjligheter? Vi kör väl på det och inleder den nya veckan med en live-video med VOLBEAT och låten ”Lola Montez”, en låt som i alla fall får mig på gott humör.

Ett av dagens irritationsmoment, efter att ha beskådat lite live-klipp på YouTube, är sångare som fegar och tar lägre toner live än på skiva. Jag har full förståelse för att man ibland kan behöva ta lite lägre toner för att orka med en hel konsert, det jag irriterar mig på är när en sångare alltid tar längre toner i en speciell låt, på ett ställe som gör att känslan i låten försämras avsevärt. Jag vet inte vad som är bäst egentligen, att tänka ”kommer jag verkligen klara av det här live” när man spelar in en låt, eller att kanske helt enkelt nöja sig med att bara låta vissa låtar förbli rena skivupplevelser så att säga. Leder det till att känslan som finns på platta försvinner när en låt framförs live så kan det gott kvitta enligt min mening.

Nyfiken på mina favoritband, eller helt enkelt sugen på att lyssna på lite riktigt bra musik? Då rekommenderar jag dig att spana in min spellista till Spotify ”Favoriter från förr och nu”. Här blandas det friskt bland mina favoritband från förr och nu.
Spana in listan här: http://open.spotify.com/user/metalcentral/playlist/5XmDX3OLOVggBJo7SYDwsu