Glenn Hughes bjuder på magi
Glenn Hughes
Rejmyre, Skogsröjet-festivalen 2/8/2019
Betyg: 9/10
Att Glenn Hughes är ett av de stora dragplåstren på årets Skogsröjet-festival går inte att ta miste på. Innan konserten ligger det en spänd förväntan i luften i det stora publikhavet framför scenen. Förvisso känd från sin egen solokarriär och band som TRAPEZE, BLACK COUNTRY COMMUNION och BLACK SABBATH, men det är som basist i klassiska DEEP PURPLE under åren 1973–1976 som han rönt mest uppmärksamhet. Hughes spelade på de magnifika albumen ”Burn” (1974), ”Stormbringer” (1974) och ”Come Taste the Band” (1975) och för att fira och uppmärksamma denna era reser Hughes världen runt under benämningen ”Performs Classic Deep Purple Live”.
Den 68-årige Glenn Hughes spar inte på krutet utan inleder showen med rökaren ”Stormbringer”. En klassisk låt och man känner omgående att det här kommer att bli något väldigt speciellt. Man märker att publiken i Rejmyre har gått och längtat efter Glenn Hughes och kärleken till det lilla samhället i skogen och Sverige är besvarad av legenden och hans eminenta band som leds av dansken Sören Anderson på gitarr. Därefter följer den ena pärlan efter den andra: ”Might Just Take Your Life”, ”You Keep On Moving”, ”Sail Away”. Det låter tajt och välsmort men ändå med attityd och lite skit under naglarna.
Med tanke på Hughes ålder och hans tidigare hårda leverne med bland annat tungt missbruk så borde han varken se eller låta så oförskämt fräsch som han gör. Men det gör han. Han står där i sin blommiga skjorta och väst och man märker verkligen att han njuter av att stå på scenen och göra det han gör. Han brister ut i stora leenden gång på gång under konsertens gång och bedyrar sin kärlek och uppskattning till den svenska publiken. Han pratar till och med lite svenska, vilket kanske inte är så konstigt då han bodde och verkade här för 30 år sedan. Men det som skiljer Hughes från många andra sångare som fortfarande är aktiva och som startade sina karriärer på 1970-talet är rösten. R-Ö-S-T-E-N! Att påstå att den låter oförskämt bra är årets understatement. Den är i det närmaste magiskt bra. Han besitter ett otroligt register där han sätter de höga tonerna i låtar som ”Mistreated” utan att blinka. Jag älskar också hur han kan gå från att sjunga vackert, nästan smäktande, till rivigt och på ett sätt som gör att man riktigt känner hans smärta genom rösten. Just nämnda låten ”Mistreated” är ett ypperligt exempel på detta. Jag kommer på mig själv att stå med gåshud under praktiskt taget hela låten. Hans röst tränger igenom bepansrad plåt och skär igenom många rock’n’rollhjärtan i publiken. Men efter den låten händer något väldigt oväntat. När turnén utannonserades trodde jag i min enfald att Hughes enbart skulle spela låtar från sin tid i bandet. Som en hommage till det som var och för att låta fansen höra dessa mästerverk som dagens DEEP PURPLE inte alls spelar live. Märk då min förvåning när den totalt söndertjatade och sönderspelade ”Smoke On The Water” dyker upp. Lite senare gör han även ”Highway Star” som extranummer. Två låtar som han inte alls var delaktig i att spela in och som dessutom spelas av dagens uppsättning av DEEP PURPLE. Det är först efter konserten som jag läser ett uttalande från Glenn Hughes där han skriver att anser att han kan spela samtliga låtar som ingick i live setet under sin tid i bandet. Det kan man givetvis tycka. Men vilket slöseri då det finns tre fantastiska album att plocka låtar från och en ypperlig möjlighet att hylla det han var med och skapade en gång i tiden. Jag förstår att exempelvis ”Smoke On The Water” är mer känd av en bredare publik. Men faktum är att den månghövdade publiken på Skogsröjet-festivalen verkligen är hans fans. De kan albumen, de kan låtarna och är inte nödvändigtvis där för att lyssna på de gamla vanliga hitsen. Efter konserten säger killen bredvid mig när vi diskuterar ämnet: ”Det gör han bara för att briljera sångmässigt gentemot de andra sångarna i bandet”. Kanske är det så. Kanske är det Glenn Hughes ego som är stort, men sanningen är också den att han sjunger skjortan av både Ian Gillan och David Coverdale. Med råge.
Totalt klockar showen in på cirka en timmes tid. Jag förstår att det är den tid man tilldelas som artist på en festivalspelning. Men det känns ändå väldigt snopet och abrupt när han bara spelar sju låtar plus två extranummer och åsidosätter pärlor som ”Lay Down, Stay Down” ”Comin’ Home” och ”Soldier Of Fortune”. Med en något längre speltid och total fokus på ”hans” album i DEEP PURPLE så hade det här blivit en fullpoängare. Så bra var det. Troligtvis årets konsert på Skogsröjet-festivalen 2019.
Text & foto: Henrik Halvardsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
