Megadeth - Megadeth
  |
Band: Megadeth Recensent: Dag Harrison |
Så – detta är alltså Megadeths storslagna final? Det som kunde ha varit en spännande nystart, med en färsk sologitarrist i bagaget och allt. I realiteten blir det väl knappast någotdera. Dels betvivlar jag att Megadeths aktuella ”farväl” blir mycket långvarigare än det förra, det vill säga cirka tre år. Dels för att ”Megadeth”, som i albumet, i princip bara är ett enda stort ”meh” med enstaka småplus i kanten.
Bäst är skivan som stilistiskt närmast Megadeths ungdomsår på 80-talet. Inledande ”Tipping point” är kardinalexemplet: ett på en gång thrashigt och diggvänligt stycke, och tillsammans med genresyskonet ”Made to kill” albumets solklara höjdpunkter. Sistnämnda låt förhöjs också ytterligare av en sagolik insats från trummisen Dirk Verbeuren. Något putslustiga ”Let there be shred” spelar inte i samma liga, men nära nog för att låttrion som helhet kan sägas upprätthålla vintage-Megadeths anda med hedern i behåll.
Återbesöken i det New Wave of British Heavy Metal-orienterade mellantempostuket från Megadeths 90-tal imponerar inte lika mycket. ”Obey the call”, ”I am war” och ackegura-kryddade ”The last one” är på intet vis misslyckade, men heller inte på en nivå över godkänd utfyllnad.
Halvdant som bäst blir det under de tillkämpade tänkvärdheterna med 90-talsalternativa tongångar. Alice Cooper-gnälliga ”Another bad day” är en bagatell. Dave Mustaines försök att vara självutlämnande, sårbar och filosofisk på ”Hey, God?!” faller platt. Och för det oförfalskade punkanslaget på ”I don’t care” är ”pinsamt” inte ordet. Som åldrande, välbärgad och alltmer gubbkonservativ musiker har Mustaine inte ett uns trovärdighet i rollen som etablissemangshånande radikal. Att denna parodiska travesti infinner sig redan som låt nummer två gör heller inga underverk för sträcklyssningsupplevelsen.
Av plattans båda utropstecken är ”Puppet parade” en hisnande oblyg, men ändå tämligen njutbar ansats att kreera en andra ”Symphony of destruction”. Vad covern ”Ride the lightning” beträffar … hade någon på allvar förväntat sig mer än ett nytt galghumoristiskt kapitel i Mustaines ”hatar, hatar inte”-följetong visavi Metallica?
Spelmässigt är ”Megadeth” förväntat oklanderlig. Verbeuren och basisten James LoMenzo är sedvanligt briljanta, och Mustaine tajt som ett lusarsel på kompgitarren. Fast som sångare bemödar han sig knappt ens om att försöka låta genuint ilsken i sitt muttrande längre. Och nykomlingen Teemu Mäntysaari (Wintersun) må vara en kapabel sologitarrist, objektivt sett kanske rentav lämpligare i sammanhanget än föregångaren och Angra-veteranen Kiko Loureiro. Men någon Chris Poland eller Marty Friedman som egenhändigt förmår tillföra musiken en identitär dimension är han definitivt inte.
Sammanfattningsvis: ”Megadeth” är en tvättäkta mellanplatta, oförmögen att hävda sig ens i konkurrensen mot katalogens överlägsnare 2000-talssyskon som ”The system has failed” (2004) och ”Endgame” (2009). Bättre lycka nästa gång, Dave – för, som sagt, räkna med att det BLIR en nästa gång.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
