Pain Of Salvation - Road Salt One (6)
 | Band: Pain Of Salvation Titel: Road Salt One År: 2010 Bolag: InsideOut Betyg: 6/10 Recensent: Erik Thompson |
I takt med att PAIN OF SALVATION blir större borde begreppet "progressiv hårdrock" tas i bruk lite oftare. Ingen av de oftare förekommande benämningarna "progressiv rock" eller "prog metal" förslår ensamt till att knyta ihop PAIN OF SALVATIONs säck, bandet ambulerar alltför obekymrat mellan båda dessa ytterligheter. Termen progressiv hårdrock blir därmed den lämpligaste, med tanke på de möjligheter hårdrocken ger sina utövare att förflytta sig längs dess egna vidsträckta och kronologiska ramar, och för den delen utanför dem. Somliga hävdar förstås att det är onödigt att etikettera musik överhuvudtaget, men dessa somliga är idioter.
På "Road Salt One", PAIN OF SALVATIONs sjunde album, finner vi Eskilstunabandet i den mest 70-talsinspirerade delen av hårdrocksträdets grenverk. Den uttalade strävan att finna en på en gång fräsch och gammaldags ljudbild som "1976 på steroider" (enligt sångaren och kapellmästaren Daniel Gildenlöw) har blivit förbluffande framgångsrik. Atmosfären är mestadels väldigt mörk, känslostark och intensiv men aldrig aggressiv. Det för de flesta välbekanta Melodifestivalbidraget "Road Salt" är skivans lågmäldaste stund med dess ekonomiska uppbyggnad kring klaviatur och uppgiven sång. Ändå exemplifierar den helheten rätt väl. Skivan innehåller ett flertal dystra ballader — i brist på ett bättre ord — och det är svårt att peka på något ögonblick som kan beskrivas som direkt muntert. Närmast kommer "Tell Me You Don't Know", en klassiskt poppig rockdänga med ett och annat Robert Plant-tjut från Daniel Gildenlöw. Även "Curiosity", skivans snabbaste låt om än fortfarande väldigt svängig, uppvisar en "visst hopp om ljus i slutet av tunneln"-atmosfär. Annars är detta en platta som andas om inte förtvivlan så resignation, helt i enlighet med det "vad har jag gjort av mitt liv"-koncept den och dess kommande systersläpp sägs vara uppbyggt kring.
Och dåligt är det absolut inte. Inledningen med LED ZEPPELIN-gungande "No Way" och FREE/BLACK CROWES/gospelvemodiga "She Likes to Hide" är ett favoritsegment, som övergår i ett dämpat balladterritorium innan det börjar hända saker igen. Då först i gestalt av nämnda "Tell Me You Don't Know", följd av den härligt bisarra "Sleeping Under the Stars" med dess klaviaturgung i valstakt, mandolinkryddor och skruvat muntra Frank Zappa-sång. Rena ALICE COOPER-vibbar, vilka blir ännu påtagligare då vi går vidare till "Darkness of Mine", som skulle ha fungerat bra på Phoenix-bons egen "Welcome to My Nightmare". Därnäst kommer de något mer upptempobetonade numren, däribland "Curiosity", och slutligen finalen med en räcka återigen rätt svårmodiga nummer, avslutningsvis "Road Salt" och "Innocence" som rentav för tankarna till prototypisk grunge som MOTHER LOVE BONE.
Helheten känns emellertid mindre händelserik och eklektisk i praktiken än på papperet. Trots det gränsöverskridande materialet gör framför allt det låga genomsnittstempot att dynamiken blir lidande. Möjligtvis blir bilden åter en annan när "Road Salt Two" släpps och "Road Salt One" intar sin naturliga plats i det tudelade albumpusslet. "Tvåan" sägs också vara den aggressivare och råare halvan av de två, inofficiellt kallad "Ebony" till den här skivans "Ivory". Jag tror och hoppas på att summan av de båda blir större än de enskilda delarna, liksom "Kill Bill"-filmerna är så mycket mer givande som en svit än som uppstyckade i den "actionfyllda" ettan och den "pratiga" tvåan.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
