Dream Theater - Black Clouds and Silver Linings (8)
 | Band: Dream Theater Titel: Black Clouds and Silver Linings År: 2009 Bolag: Roadrunner Betyg: 8/10 Recensent: Erik Thompson |
Historien upprepar sig. Och inte. 1992 släpptes DREAM THEATERs genombrottsalbum "Images and Words" " närmare presentation överflödig " som två år senare följdes av den mörkare och mer allvarstyngda "Awake". Den senare plattan höll inte tillnärmelsevis samma klass som den förra. 2007 uppenbarade sig så ett nytt DREAM THEATER-album i det närmaste skräddarsytt efter samma mönster som "Images and Words", betitlat "Systematic Chaos". Självklart inte alls lika bra som förlagan, men förvisso helt godkänt. Två år senare har bandet återigen återkommit med en mörkare uppföljare, fast den här gången är verket ifråga hästlängder bättre än sin föregångare. "Black Clouds and Silver Linings" torde i själva verket vara prog metal-titanernas bästa platta någonsin, med just "Images and Words" som enda och eviga undantag.
Få men långa låtar är modellen den här gången " sex stycken, närmare bestämt, och det är de båda allra mest episka styckena, "A Nightmare to Remember" och "The Count of Tuscany", som inleder respektive avslutar hela härligheten. Trots att bandet denna gång är, med sina egna mått mätt, återhållsamma med speltekniska effekter och utsmyckningar blir det aldrig segt eller tråkigt (nåja, kanske en aning någonstans i mitten av Toscanagreven), tack vare en närmast magisk atmosfär som härskar oinskränkt över hela plattan. Denna atmosfär är alltså tämligen mörk, mestadels i bemärkelsen sorgsen eller tankfull, mer sällan aggressiv " fast det händer. "Gothic", lyder keyboardisten Jordan Rudess beskrivning av soundet, och helt fel har han inte.
Inte heller är "Black Clouds and Silver Linings" en svår skiva att ta till sig. "A Rite of Passage" och balladen "Wither" är rentav direkt refrängstarka (valet av den förra som singel var lika självklart som utmärkt). Sångaren James LaBrie, som tidigare ofta framstått som bandets svaga länk, låter kanske bättre och framför allt känslosammare än någonsin, och vad kan sägas om hans fyra medmusiker som inte sagts oräkneliga gånger tidigare? Texterna är denna gång ovanligt personliga, vilket emellertid är ett tveeggat svärd då gitarristen John Petrucci alltid varit en halvdan, för att inte säga naiv lyriker. I "Wither" avhandlar han sin fruktan för skrivkramp (!) någotsånär, men hans barndomsminnen om en bilolycka "A Nightmare to Remember" och mötet med en läskig gubbe i Italien ("The Count of Tuscany") är nästan dråpligt primitivt beskrivna. Desto starkare uttrycker då trummisen Mike Portnoy kärleken till sin döende far i "The Best of Times" (Howard Portnoy hann höra den färdiga inspelningen kort före sin död) och kampen mot alkoholismen i "The Shattered Fortress". Han lägger däremot inte orden lika väl i "A Rite of Passage", kanske för att denna text om frimurarorden är skivans enda utan personlig anknytning till honom eller bandet.
Detta är emellertid en sådan där skönhetsfläck man bara noterar om man letar efter den. Och knappast behöver bry sig om när man väl hittat den. "Black Clouds and Silver Linings" är en kanonplatta som faktiskt både torde appellera på gamla DREAM THEATER-fans och locka dit fler bland dem som tidigare avskräckts av det orgiastiska teknikliret.
Att skivan blivit en gigantisk succé hos både publik och kritiker tyder på att något i den stilen redan kan ha inträffat.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
