W.A.S.P - The Neon god: part 1
Band: W.A.S.P.
Titel: The Neon god: part 1...
År: 2004
Bolag: Noise
Betyg: 6/10
Recensent: Erik Thompson
Om det fortfarande skulle finnas någon som så här tjugo år efter debuten tror att W.A.S.P:s genomslagskraft grundade sig mer på image än musik, har man i bandets skivsläpp från det senaste decenniet ett tämligen förträffligt motargument. För image hade gubbarna minsann så det räckte och blev över även på plattor som "K.F.D." (1997) och "Helldorado" (1999) " men var det lika bra som på första plattan? Nej. Och blev W.A.S.P:s budskap och sociala patos viktigare än musiken när bandet blev "seriöst" på "Headless Children" (1989) och konceptblaffan "Crimson Idol" (1992)? Nej. För med "The Neon God: Part I " the Rise" (oh, please") går Blackie Lawless med underlydande in på sitt tredje vax i sträck med likartade djupingaambitioner " och lever resultatet upp till sina mer ålderstigna föregångare? Rätt gissat " svaret är en en gång nej.
Jag struntar fullkomligt i hur många inbitna jasägarfans som tar Blackie på allvar när han säger sig ha åstadkommit en ny "Crimson Idol" " musiken blir inte ett dugg starkare för det. Jag ger ävenledes fan i att ramhandlingen denna gång fyller en smärre telefonkatalog linernotes " historien blir inte mer gripande för det. Detta är musikaliskt varken mer eller mindre än en W.A.S.P.-platta i mängden, som inte på någon väsentlig punkt avviker från den kapabla men rutinartade formel som jänkarkvartetten slaviskt följt sedan det sena 90-talet. Att drapera standardriffen med orgelmattor räcker inte för att skapa en ny "Crimson Idol", och inte heller nyttjandet av ett textkoncept som mest liknar ett grådaskigt avkok på sagda mastodontvax. Jag kan gå med på att den tragiska skönheten i den ångestladdade "What I'll Never Find" känns genuin och påtaglig " i övrigt lunkar musiken fram som en visst inte onjutbar, men fullständigt opersonlig och klassikerbefriad ljudmatta. Allt låter patenterat W.A.S.P., men med ovannämnda undantag finns ingenting som förmår alstra något nämnvärt engagemang.
Visst, rent objektivt sett är det fortfarande schysst musik. Och visst har plattor som denna fortfarande en funktion att fylla, i betraktande av hur sällsynt utövare av detta slags barbariska heavy metalglam är i dessa dagar. Men W.A.S.P:s tidiga verk förmådde stå ut som klassiker av renaste märke trots att de såg dagens ljus under några av hårdrockgenrens mest glimrande perioder. Dit har vi ännu knappast nått tillbaka, och ändå framgår inte bandets nutida skapelser som ens med dagens mått mätt oumbärliga köp. "The Neon God " Part 2" ser dagens ljus senare i år. Det blir säkert en trevlig platta det också. Men efter att ha hört "Part 1" känner jag inget överväldigande behov av att hänga på låset till skivbutiken i spänd förväntan. Med till visshet gränsande sannolikhet har W.A.S.P. sin verkliga storhetstid bakom sig.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
