Yngwie Malmsteen's Rising Force " Perpetual Flame (6)
 | Band: Yngwie Malmsteen's Rising Force Recensent: Neven Trosic |
Trots allt skitkastande på Herr Malmsteen under årens lopp så hävdar jag fortfarande ihärdigt att han är en av de allra främsta gitarristerna som Sverige någonsin har presenterat. Hans inflytande på metalscenerna världen över är obestridligt och kommer man med påståenden av typen "öööh, han har ju ingen känsla i sitt spel" har man i mina öron bara så fel. Att man råkar vara en gudabenådat skicklig musiker innebär ju sedan i sin tur inte att man är ofelbar på låtskrivarfronten, men även där har Yngwie många gånger presterat starkt. Album som "Marching Out" (1984), "Trilogy" (1986) och "Eclipse" (1990) är inget man direkt skojar bort. Men sedan en bit in på 90-talet har stratatrollkarlen drabbats av en klar ojämnhet i sitt komponerande, vilken dock fixades en hel del på utmärkta "Facing the Animal" (1998) för att tyvärr kulminera på den horribelt producerade "War to End All Wars" (2000). Men ständigt har tillräckligt många klara toppar i min mening funnits närvarande för att garantera att en Malmsteen-platta aldrig blir genomusel utan tvärtom minst endast bra. Så lyder även receptet på nya "Perpetual Flame".
I den ständiga medlemskarusellen har nu en viss Tim Owens hoppat på tåget och även om Yngwie tidigare har jobbat med en mängd skickliga vokalister så känns det som att amerikanen denna gång inte alls är tvungen att genomgå samma stränga elddop som vid inträdena i JUDAS PRIEST och ICED EARTH. Han gör kort sagt ett sjujäkla jobb här och raderar genom användandet av sitt mer aggressiva tonläge den där tröttsamma Rob Halford-stämpeln en gång för alla. Det räcker med att lyssna på snabba "Death Dealer" och stämningsfulla "Priests of the Unholy" för att inse att Tims bredd och styrka gör honom till en synnerligen god rekrytering för gurahjälten. Stark är även "Damnation Game", men till den givna favoriten denna gång utnämner jag utan tvekan "pang på rödbetan"-rockern "Red Devil" (för övrigt en hyllning till Yngwies röda Ferrari) med sina läckra licks och melodier. Just fler bidrag av detta fastbitande snitt vore sannerligen inte dumt att få höra, särskilt inte under skivans andra hälft som lider av de alltför många förglömliga och stundtals rent trista instrumentala passagerna. Just det instrumentala i sig vore inte något problem om det hade handlat om minnesvärda saker i samma fotspår som exempelvis "Black Star" och "Crying", men olyckligtvis rör det sig i detta öronpar här till största delen om tekniska uppvisningar som till fullo endast låter sig uppskattas av, just det, gitarrister och inte de "vanliga" musiknjutarna, till vilka undertecknad hör. Halva nummer två av "Perpetual Flame" räddas glädjande nog ur supertråkighetens klor av den sköna "Magic City" där Yngwie tar hand om sången själv och gör det med den äran med sin bluesiga röst.
Att maestron inte verkar ha någon direkt strävan efter att förnya sitt sound och koncept kan jag både förstå och respektera, när han nu ändå råkar vara grundaren till en hel genre. Så länge han skapar stycken som i första hand når HJÄRTAT och inte HJÄRNAN fungerar den inslagna linjen fortfarande ypperligt och jag önskar verkligen att Yngwie i framtiden kunde fokusera lite extra på detta tillvägagångssätt. Då kanske han återigen skulle kunna komma upp i åtminstone nära nog "Marching Out"-klass istället för att "bara" släppa ännu ett bra och, det skall påpekas, köpvärt album.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
