AC/DC " Black Ice (6)
 | Band: AC/DC Titel: Black Ice År: 2008 Bolag: Columbia Betyg: 6/10 Recensent: Neven Trosic |
Vi lär nog ha varit ganska många som började tvivla på AC/DC:s fortsatta framtid som aktivt band. Det har gått åtta år sedan förra studioalbumet släpptes och visserligen är detta en period av brist på nytt material som många andra akter har kommit upp i (och i vissa fall slagit) men detta var inte den enda orsaken till oron. Fallet är även så att det sedan 2003 har varit relativt tyst överhuvudtaget om ett av världens största hårdrocksband. Inga nya turnéer eller ens enstaka spelningar har stått på schemat och några större nyheter från bandets läger fick man sig inte till livs, även om det från och till har ryktats om en ny skiva och världsturné. Men se där, nu landade trots allt ett helt färskt släpp i form av "Black Ice" och i samband med det följer givetvis en ny, lång resa med hållplatser i de stora arenorna.
Jag kan utan problem erkänna att den största anledningen till att jag såg fram emot en ny skiva med australiensarna (nåja, plus två engelsmän) var just för att den nästan automatiskt innebär en ny AC/DC-turné. 2000 års "Stiff Upper Lip" är i mitt tycke en för det mesta seg och gubbig historia med några enstaka hyfsade toppar, främst titelspåret och "Safe in New York City". Detta är speciellt trist med tanke på att dess föregångare, "Ballbreaker" (1995), på det stora hela är riktigt bra, men fem år senare hade man tyvärr inte lyckats få ihop ett särskilt engagerade material. Förväntningarna inför "Black Ice" var med andra ord inte sådär jäkla höga från mitt håll. Och tur är väl kanske det, dels för att den trevligt nog visar sig vara en klar uppryckning sedan sist men även för att den inte heller är skitbra, ett faktum som hade kunnat resultera i en avsevärd besvikelse om jag hade suttit och hoppats på ett storverk. Låt oss ta en lite närmare titt på det som serveras här.
Förstaspåret tillika singeln "Rock 'n' Roll Train" och "War Machine" har man på nätet kunnat höra innan plattan släpptes och jag blev till att börja med inte särskilt tagen av dessa två smakprov. Efter allt fler och fler rundor växte emedan denna duo och hör nu till mina klara favoriter bland de 15 låtarna. "Rock 'n' Roll Train" ståtar med ett enkelt men effektivt riff (ett mycket viktigt signum för AC/DC) och består av ett i övrigt skönt gung även om jag önskar att refrängen var något mer minnesvärd. Krigsmaskinen å sin sida minner tydligt om utmärkta "Hail Ceasar" (1995) men besitter ändå en egen identitet (i den mån det är möjligt i AC/DC-land), mycket tack vare Cliff Williams framträdande bas. Faktiskt är första tredjedelen av albumet väl godkänd med en guldstjärna i kanten, trots att jag inte upptäcker någon blivande klassiker. Men visst fan stampar man med i takten till "Skies on Fire" och "Big Jack" som båda två uppvisar vassa riff och utöver det med råge bevisar att den 61-årige Brian Johnson fortfarande är att räkna med på vokalistpositionen. Mannens välkända raspröst låter inte ett dugg sämre än när han anslöt sig till bandet 1980 och bådar synnerligen gott inför de framtida liveprestationerna. Vidare vill jag även slå ett slag för den lätt poppiga "Anything Goes", en sannerligen trivsam och svängig bit som får ett extra plus för kanonskotten som dyker upp tajmat med Phil Rudds trumslag.
Senare blir det betydligt ojämnare. Ett stort problem är just att låtarna är så pass många som femton stycken. Undertecknad var direkt när han fick se låtlistan rädd för att bröderna Young hade lagt fokusen lite för mycket på kvantiteten istället för kvaliteten och därmed blir den ack så viktiga helheten lidande. Man kan visserligen ha full förståelse för att gruppen efter så pass många år av frånvaro på skivsläpparfronten vill ge fansen mycket nytt att lyssna på, men man borde ändå ha sållat bort åtminstone tre-fyra blekare saker. "Spoilin' for a Fight" håller ångan uppe förhållandevis väl med ett gott tryck och rentav hoppar ett par överraskningar upp i "Rock 'n' Roll Dream" och "Stormy May Day", åtminstone sett till AC/DC:s ramar. Den första är en rätt lugn komposition, ja, att säga ballad är knappast fel, och får tummen upp medan den sistnämnda visar upp Angus Young spelandes med slide för första gången på skiva, inte alls oävet. Men ledsamt nog måste man även dras med nummer som "Smash 'n' Grab", "Rocking All the Way" och "Money Made" som samtliga tråkrockar sig fram och har inte en chans att göra något bestående intryck i denna recensents öron. "Decibel" innehåller ett fullt dugligt riff men knappast något mer som är värt att fästa uppmärksamheten på. Den avslutande titellåten klarar sig bättre med sitt klistriga huvudriff men skulle trots det ha behövt en något mer utarbetad refräng.
Slutdomen blir att är att "Black Ice" är en helt och hållet godkänd platta och som sades ovan ett, rentav två, steg upp från den föga upphetsande "Stiff Upper Lip". Men fastän låtarna denna gång överlag utan tvekan är starkare saknas något. Visst, den ovan föreslagna rensningen bland de medverkande som inte håller måttet skulle ha suttit fint men utöver det så är det uppenbart att AC/DC numera saknar ett visst bett i sitt musikskapande. Förvisso må det vara orimligt att förvänta sig samma slags kåtbocksenergi som man uppvisade för runt 30 år sedan, men även under senare perioder har man fått fram en hel del finfint, kolla bara på "The Razors Edge" (1990) och "Ballbreaker". Men även om detta är långt ifrån någon mästarklass så är det ändå en skiva som är trivsam att lyssna på (en handfull höjdare saknas som bekant ej) och skulle den visa sig vara det sista studiosläppet med den välkända loggan på är det knappast ett ovärdigt sådant. Att kvintetten otvivelaktligen kommer att bli mer ihågkomna för titlar som "Let There Be Rock" (1977) och "Back in Black" (1980) är förstås en annan sak"
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
