Mötley Crüe - Saints of Los Angeles (7)
 | Band: Mötley Crüe Titel: Saints of Los Angeles År: 2008 Bolag: Mötley Records Betyg: 7/10 Recensent: Erik Thompson |
Jäpp, rent objektivt vet vi alla redan att detta är ett av årets mest efterlängtade hårdrockssläpp. Men visst hisnar det ändå lite grann om man försöker klargöra exakt HUR efterlängtat det är, uttryckt i kronologiska termer? Eller med andra ord så här: det är åtta år sedan MÖTLEY CRÜE senast släppte ett studioalbum ("New Tattoo"); det är elva år sedan bandets klassiska sättning släppte ett album ("Generation Swine"); och det är hela nitton år sedan nämnda klassiska sättning släppte ett album innehållande musik representativ för bandets etablerade varumärke ("Dr. Feelgood").
Det är den sistnämnda mångmiljonsäljaren som "Saints of Los Angeles" påminner mest om, eller kanske snarare avviker minst från, av MÖTLEY CRÜEs tidigare verk. För ingen kan påstå att skivan är speciellt snarlik något som tidigare släppts under namnet MÖTLEY CRÜE " detta är definitivt inte en platta för puristerna. Vilket inte innebär vare sig att soundet är oförenligt med vad MÖTLEY CRÜE-konceptet mäktar inrymma, eller att skivan är dålig. Den överträffar tvärtom med råge mina egna mycket låga förväntningar. (Att bandets ryktbarhet återupprättades med hjälp av förvanskade rucklarmemoarer och parodiskt usla liveframträdanden kändes inte direkt förtroendeingivande.)
Pratintrot "L.A.M.F" kan knappast mäta sig med klassikern "In the Beginning" (från 1983 års "Shout at the Devil") ifråga om stämningsfullhet, men därpå bryter "Face Down in the Dirt" ut och visar på direkten var skåpet ska stå. Låten erinrar enligt mig snarast om ALICE COOPER anno tidigt 70-tal " för övrigt något som kan sägas även om ganska mycket annat på plattan " och misstar jag mig inte alldeles så har även den brittiska glam- och glitterrocken från samma period influerat till slutresultatet. "Saints of Los Angeles" är överhuvudtaget MÖTLEY CRÜEs klart mest optimistiska och livslustiga skiva, säkert som en naturlig följd av huvudmannen Nikki Sixx' omskrivna och femtioelfte farväl till drogerna ("Dr. Feelgood" tillkom som bekant under liknande omständigheter). Så det känns faktiskt lite motstridigt när en text som "Down at the Whiskey" skildrar bandets tidiga karriär i närmast rosenrött nostalgiska termer " sådan där "fan vad kul vi hade fast vi inte tjänade några pengar"-retorik man så ofta gör från band som sedan länge vant sig vid att simma i just pengar.
Att man för den skull inte förträngt medaljens dåtida baksida antyder titeln "Chicks = Trouble": ett citat från Sixx-skriften "Heroin Diaries" självbiografiska mörker. Men efter att ha byggt upp en hel konceptplatta kring denna dystra krönika under namnet SIXX A.M., är det väl förståeligt om låtskrivarteamet Nikki Sixx, James Michael och DJ Ashba känt behovet av omväxling. Se där ännu en tänkbar anledning till att "Saints of Los Angeles" manifesterats som en närmast uppsluppen partyplatta, men med ett flertal i sammanhanget otippade grepp. Som tur är i form av idéer som håller, snarare än det blott alltför vanliga ofoget med variation som ogenomtänkt självändamål. Ja, till min egen stora häpnad tänker jag redan på "Face Down in the Dirt", "MF of the Year" och det singelsläppta titelspåret som blivande klassiker, som jag ämnar spela ofta och mycket under kommande år. Även om inte många lär följa mitt exempel " de flesta fans till gamla band vill ju bara höra gamla låtar. Om nu "fans" är rätta ordet för individer med den inställningen.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
