Queensrÿche - The Art of Live
Band: Queensrÿche
Titel: The Art of Live
År: 2004
Bolag: Mayan
Betyg: 4/10
Recensent: Erik Thompson
Antalet Queensrÿche-fans som exalterades av senaste studioprodukten "Tribe" (2003) torde vara synnerligen lätträknade. (Eller svårräknade " man lär få tillfråga ett respektingivande antal lyssnare innan någon avger ett jakande svar.) Ändå tycks bandet tro att vad publiken bara ett år senare vill ha är liveversioner av samma plattas låtar, och till på köpet endast tre år efter fullmatade dubbelliven "Live Evolution". Ännu en i en lång rad Queensrÿche-ska missbedömningar, får man nog säga.
Om materialet från "Tribe" lät vekt och gråblekt redan i studiotappning, har bandet lyckats med den häpnadsväckande bedriften att göra ÄNNU mindre energiska och vitala versioner i liveformat. Slött och tröttkört lunkar musiken fram som en åldrad stridselefant, medan publiken sorlar något slags bifall från vad som låter som ett närmast kilometerlångt avstånd. Ett visst uppsving noteras från och med låt nummer nio, en i och för sig ganska oinspirerad unplugged-version av gamla godingen "Roads to Madness". Därifrån fortsätter plattan med ytterligare fem örhängen från Queensrÿches egentliga guldålder, inklusive mästerstycken som "Anybody Listening?", "Breaking the Silence" och "The Needle Lies". Såna låtar kan nästan inga ogynnsamma omständigheter i världen förstöra, och det har förstås inte inträffat denna gång heller. Däremot kan de givetvis framföras i versioner långt underlägsna originalen. Och det, däremot, kan man lugnt säga har inträffat här.
"The Art of Live" är inte i något som helst avseende en bra liveplatta. Större delen av låturvalet är försumbart eller ännu sämre, inspelningskvaliteten är löjeväckande undermålig och gnistan från de medverkande musikerna understiger i princip gränsen för det praktiskt mätbara. Mellansnack förekommer nästan inte heller bortsett från ett och annat "thank you" från vokalisten Geoff Tate. Förmodligen är plattan ett missriktat försök att profitera på att Queensrÿches konserter fortfarande utövar större dragningskraft än studiosläppen. Det enda den lär åstadkomma är en vidare spridning av en sanning som fjolårets Sweden Rock-besökare redan kunnat konstatera " att Queensrÿche nuförtiden suger även live. (Nej, jag närvarade inte vid bandets senaste Sverige-besök. Jag känner inget behov att ytterligare förmörka minnet av den fantastiska Queensrÿche-konsert jag hade nöjet att beskåda på Stockholms Cirkus 1995.)
När det gäller band som Uriah Heep, Deep Purple eller Black Sabbath brukar jag uppmana gamla, konservativa fans att ge även det nyare materialet en chans. Dessa artister må utvecklas och förändras, men inte på bekostnad av det kvalitativa " och framför allt inte genom att förvandlas till någonting oförenligt med det koncept som en gång gav dem deras publik. Till skillnad från deras yngre kolleger i Queensrÿche, som inte bara musikaliskt förändrats till oigenkännlighet utan dessutom envisas med att leverera produkter utan konkurrenskraft ens inom sin egen genretillhörighets ramar. Enklare uttryckt: ge dagens Queensrÿche en chans om ni absolut måste. Den ofrånkomliga slutsatsen kommer ändå att bli densamma: det låter botten. För detta är ingen fördom, utan ett noggrant övervägt domslut. Sister Mary gråter i sin himmel, till ackompanjemang av Dr X ondskefulla hånskratt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
