Rhapsody of Fire - Triumph or Agony (6)
 | Band: Rhapsody of Fire Titel: Triumph or Agony År: 2006 Bolag: SPV Betyg: 6/10 Recensent: Johan Hagengren |
RHAPSODY bytte på grund av en rättstvist namn till RHAPSOY OF FIRE, nästan tio år in i karriären. Detta fick enligt bandets huvudman Luca Turilli också markera bandets inträde i sin tredje ålder.
Hur mycket nu den tredje åldern än må betyda för bandet så är det mycket lite som förändrats sedan sist, eller för all del, sedan det begav sig. Debuten "Legendary Tales" är en klar tiopoängare i min bok och även uppföljaren "Symphony of Enchanted Lands" når högt upp på betygskalan även den. Men efter det tröttnade man en aning på RHAPSODY, det mesta hade gjorts på de två första skivorna och bättre därtill.
"Triumph or Agony" är en typisk RHAPSODY, eller förlåt, RHAPSODY OF FIRE-skiva i alla bemärkelser. Vi möts av det standardiserade klassiskt instrumentala inledningsspåret, denna gång betitlat "Dar-Kunor" och därefter en fartfylld stänkare, titelspåret "Triumph or Agony". Vad som aldrig upphör att förvåna mig är hur sångaren Fabio Lione aldrig tycks bli bättre på att bemästra det engelska språket. Det är fortfarande för många "Svvvåårrrds" och "Dräääjjgåns" som möter lyssnaren. Eftersom han innan RHAPSODY sjöng i LABYRINTH och därmed har ett mångårigt förflutet inom musikrörelsen borde man kunna förvänta sig mer. Hörde jag talpedagog någon?
Bland skivans absolut starkaste spår bör tvivelsutan "Silent Dream" nämnas. Ett härlig mid-tempospår som faktiskt är ganska ovanligt allt bandet släppt tidigare. Låten har refräng som sätter sig direkt och en mycket trallvänlig vers som man går och nynnar på efter blott några genomlyssningar. När det är såhär lagom nedtonat blir heller aldrig det svulstiga och bombastiga en övermäktigt och låtskrivandet överträffar det mesta på skivan. Vackra "Son of Pain" är också den en klar favorit där bandets fans av det storslagna lär få sitt lystmäte.
Precis som vanligt i RHAPSODY OF FIREs fall, så får man ett genomsyrande tema skivan igenom och när man får bookleten med alla detaljer kommer det säkert till sin fulla rätt, men detta är något promokopian tyvärr inte bjuder på.
Ett stort plus är att Sir Jay Lansford, som skötte narrator-delarna på de tidiga skivorna förblivit utbytt. Man slipper nu höra dennes läspande stämma försöka ge sig på mäktiga och svulstiga epos och det gladeligen! För en värre narrator har nog aldrig någonsin hörts på en hårdrocksskiva. Nu möter " precis som på förra skivan " Christopher Lees mörka stämma åhöraren och hur stor förbättring det är borde ni kunna utläsa av tidigare påstående.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
