Iron Maiden - A Matter of Life and Death (9)
 | Band: Iron Maiden Titel: A Matter of Life and Death År: 2006 Bolag: EMI Betyg: 9/10 Recensent: Magnus Gustafsson |
Jag ska villigt erkänna att jag inte brytt mig ett skvatt om Järnjungfruns förehavanden på skiva sedan jag besviken ställde in "No Prayer for the Dying" (1990) i skivhyllan efter två genomlyssningar. IRON MAIDENS 90-tal är ett intetsägande hål i bandets historia för undertecknad. Och återföreningen med Bruce Dickinson och Adrian Smith 1999 var väl mest ett försök att säkra pensionskontot för gruppens medlemmar i mina ögon.
Så när jag efter att ha lyssnat igenom bandets senaste studioverk inser att detta är ett mästerverk stöpt i de formar som bandet använde sig av under 80-talet är det med glädje i hjärtat. För IRON MAIDEN är och förblir ett av mina absoluta favoritband. Att de lyckats prestera en skiva som har allt det de sex senaste plattorna inte har plus lite till är en mindre sensation. Och alldeles fantastiskt!
"A Matter of Life and Death" inleds med ett av de mer lättillgängliga spåren på skivan "Diffrent World". Refrängen sitter som en smäck och det är som om en gammal vän oväntat plötsligt dyker upp och säger hej. Den följs av "These Colours Don't Run" som kommer att bli en ny arenafavorit i samma klass som "The Trooper". "Brighter Than a Thousand Suns" är kanske skivans höjdpunkt med sina intrikata arrangemang. "The Pilgrim" är en lätt orientaliskt sak som påminner om någonting från "Powerslave" (1984). Mums! Samma sak kan sägas om "The Longest Day". "Out of the Shadows" är kanske den minst upphetsande låten av de tio. En rätt ordinär uppvisning av herr Dickinsons förmåga som sångare, som i och för sig inte heller är fy skam. Men detta är dock inledningen till den avslutande och tillika fullständigt förkrossande starka andra halvan av plattan.
Denna inleds med singelspåret "The Reincarnation of Benjamin Breeg" som med sitt monsterriff signerat Dave Murray framkallar gåshud. "Are you a man of peace/or a man of holy war" frågar Dickinson i inledningen till "For the Greater Good of God" som är ett nio minuter långt stycke musik där IRON MAIDEN bygger upp den lugna inledningen till ett crescendo med stråkar och bombastiska övertoner på ett sätt jag inte hört sedan"ja jag vet inte när egentligen. Efter den kommer "Lord of Light" som mycket väl skulle ha kunnat platsa på "Seventh Son of a Seventh Son" (1988). Avslutningen "The Legacy" är med sitt långa intro och ståtliga avslut där IRION MAIDEN färgar sin patenterade galopp med keltiska undertoner ett mycket passande avslut på "A Matter of Life and Death.
IRON MAIDEN har inte låtit så här angeläget på många år. Kanske är det ämnesvalet som gör att bandet funnit gnistan igen. Texterna kan läsas som en kommentar till världsläget men de är samtidigt inte på något sätt lätta att fixera i samtiden eftersom ingen specifik person eller händelse pekas ut. Och det är en styrka tycker jag. Sen gillar jag ljudet på skivan. Det låter IRON MAIDEN till ett hundra procent men det är ett råare ljud vilket säkert beror på Steve Harris beslut att inte låta skivan bli mastrad som är brukligt innan den skickades till pressarna. Det finns en närvaro i musiken som jag måste söka mig tillbaka till de två första plattorna i bandets historia för att hitta. Och kombinerar man alla dessa faktorer så får man en platta som får det mesta som ges ut i år att blekna. IRON MAIDEN är och förblir ett av världens bästa hårdrocksband.
Up the irons!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
