Guardians Of Time - Machines Of Mental Design
Band: Guardians Of Time
Titel: Machines Of Mental Design
År: 2004
Bolag: Massacre
Betyg: 5/10
Recensent: Erik Thompson
"Medelmåttig konst är värdelös. Jag har t.ex över tusen skivor " men jag lyssnar bara på ca 100 av dem: de 100 som är fantastiska. Man är ju aldrig sugen på att lyssna på nåt man gillar 'lite grann'."
Ovanstående citat av norska seriefiguren Nemi kunde ha varit skräddarsytt för hennes landsmän i de inte fullt lika geniala Guardians of Time. Denna bandets andra skiva är ganska lätt att gilla "lite grann", men intresset falnar allteftersom plattan fortskrider med låt efter låt skapad som en kopia av sin föregångare. Vilket gör helheten väsentligt mindre än summan av de olika delarna.
Tagna var och en för sig känns låtarna annars inledningsvis ganska lovande. Musikstilen erinrar om en kraftigt dubbelkaggeberikad variant på tyskhjältarna Scanners tidiga verk, vilket knappast innebär ett fullkomligt kringgående av power metal-genrens klichémoras, men tillsätter i alla fall en extra dos jävlaranamma som både en och fyrtiotvå andra dagsaktuella orkestrar skulle ha mått väl av.
Men, men, men " ingenting kan konsumeras i för stora doser utan att effekten slutligen uteblir, inklusive trummisen Vidar Ulestads (ex-Trail of Tears) fotakrobatik. Bristen på variation blir ett ännu större handikapp genom att "Machines of Mental Design" uppenbart ska föreställa (ännu) en konceptskiva. Alltför få band nuförtiden tycks ha förmågan att inse när kompositionerna har eller inte har tillräcklig bärkraft för så storslagna anspråk, liksom besitta tillräcklig verbal berättarskicklighet för att förmå åhöraren att gripas av historien.
Bland de exklusiva undantagen från senare år märks svenska Falconer med fjolårets "Sceptre of Deception". Guardians of Time däremot sällar sig till den talrikare och mindre celebra klubben halvbegåvningar med endast ett dussinvax att visa upp som resultatet av strävan att skapa en ny "Operation: Mindcrime", "Seventh Son of a Seventh Son" eller "Crimson Idol". Och som pricken över i: i början av sista låten, och just som jag gratulerat Guardians of Time till att ha avstått från i vart fall en av PM-maffians mest frekventa klyschor så kommer den ändå " vokalisten Bernt Fjellestad (ex-Scariot) upphäver ett skärande falsettjut. I det ögonblicket avgörs definitivt frågan huruvida slutbetyget ska bli fem eller sex " till Guardians of Times nackdel.
Sedan denna plattas release har gitarristen Rune Schellingerhout hoppat av, men vad detta får för effekt på bandets framtid " om de nu har någon " har jag ännu ingen aning om. Själv tippar jag att Guardians of Times enda anspråk på berömmelse även i framtiden kommer att vara den lilla detalj för vilken de ursprungligen uppmärksammades " att Iron Maidens klassiske omslagsmålare Derek Riggs försett dem med konvolutet till debuten "Edge of Tomorrow".
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
