AC/DC - Power up (6)
 |
Band: AC/DC Recensent: Erik Thompson |
Och så var allt som vanligt igen. För det var ju inte det där en sväng, ovanligt nog för bandet som mer än någon annan gjort ”som vanligt” till ett stående försäljningsargument. Men hösten 2020 känns den nu överståndna medlemsbytesturbulensen redan som en avlägsen dröm, och albumet som föregick den, 2014 års ”Rock or bust”, som ett överspelat och perifert sidospår i AC/DC:s historia. Det sistnämnda applåderas troligtvis av merparten AC/DC-fans, som till skillnad från mig fann nämnda platta uddlös och spretig snarare än underhållande och intressant.
”Power up” är däremot just den sortens puristvänliga, överraskningssnåla skiva som AC/DC-publiken i gemen hoppats på, för att inte säga krävt. Nuvarande kompgitarristen Stevie Young har gjort sig kvitt sitt lilla personliga drag av metallskärpa och är nu en närmast fullkomlig klon av sin farbror och föregångare Malcolm som gitarrist, och till och med som körsångare. Angus Young (presentation överflödig) och basisten Cliff Williams låter, ja, som de brukar. 'Nuff said. Överraskar positivt gör däremot Brian Johnsons nytända sångpipor. För att inte tala om att trummisen Phil Rudd faktiskt visar prov på spelglädje och energi bakom trummorna, för första gången på skiva sedan den 37 år gamla ”Flick of the switch”. Den ösfaktor som genereras av det sistnämnda är just vad som i slutänden avrundar slutbetyget uppåt.
För själva låtarna på skivan är knappast uppseendeväckande. De inledande ”Realize” och ”Rejection” är typiska ”duger i krig”-låtar på kreativ och tempomässig halvfart. Singeln ”Shot in the dark” med sin feta körrefräng höjer partystämningen ett snäpp, och efterföljande ”Through the mists of time”, med sin oortodoxa takthållning och ännu fetare refräng, är det närmaste en klassiker som ”Power up” överhuvudtaget presenterar. Därpå punkteras partystämningen av tramsiga och ”Stiff upper lip”-senila ”Kick you when you're down”, för att återigen förhöjas när ”Witch's spell” tar vid. ”For those about to rock”-gitarrer och en illvillig ”Razor's edge”-atmosfär gör denna till skivans andra solklara höjdpunkt. Men med det är också det roligaste slut. Albumets andra halva tar avstamp med den jämförelsevis originella men knappast klockrena ”Demon fire”, vilken inleds som en fattig släkting till ”Whole lotta Rosie” och fortsätter som ett puttrigt sladdsyskon till ”Safe in New York City”. Resterande fem låtar, med ”System down” som möjligt undantag, puttrar kort och gott på i kölvattnet efter 2000 års gubbförstoppade ”Stiff upper lip”: det ohotade lågvattenmärket i AC/DC:s katalog. I de stunderna hänger det, trots allt, positiva slutbetyget i en synnerligen skör tråd.
”Power up” är kort och gott predestinerad att möta samma öde som sina närmaste föregångare. Att toppa försäljningslistan för att därpå helt glömmas bort. I en eventuell framtida setlist kommer dessa låtar ur publikens synvinkel inte att fylla någon annan funktion än en möjlighet till ölshopping i väntan på ”Highway to hell” och ”Thunderstruck”. Vilket, handen på hjärtat, inte är ett mer ogint bemötande än de flesta av dem förtjänar.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
