Rage - Speak of the Dead (8)
 | Band: Rage Titel: Speak of the Dead År: 2006 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson |
Vart börjar man? En mindre essä skulle inte vara några problem att skriva kring RAGE's 26-åriga historia, de 17 studioalbumen och de totalt 200 låtarna (ja, jag räknade dem allihopa och då är likväl inga miniskivor, svårtåtkomlig- eller ens bonusmaterial medräknat). Inte heller skulle det vara några problem att skriva spaltmeter om varför och hur högst jag personligen skattar de tre i rad släppta mästerverken "Trapped", "The Missing Link" och "Black in Mind" från 1992, 1993 respektive 1995. Alla solklara tiopoängare! Jag skulle också gärna berätta om alla de minnen jag har från de övre tonåren när man i sin polares sunkiga Lada gled omkring och lyssnade på smått kultiga "Perfect Man" (1988) på högsta volym i en usel stereo kopplad till endast en högtalare. Men recensionen skulle bli något tungläst av att inkludera alla dessa ämnen och det är trots allt aktuella plattan som skall behandlas här och inget annat.
"Speak of the Dead" är uppdelad i två huvudsakliga delar. Första halvan utgörs av en svit på hela 22 minuter som vandrar i samma fotspår som de symfoni/klassiskt baserade albumen "Lingua Mortis" (1996), "XIII" (1998) och ypperligt mörka "Ghosts" (1999). Den episka kreationen är i sin tur utdelad i åtta akter och initieras med ett fanfaraktigt spår ("Mortituri te Salutant") som snart blommar ut i ett ganska hurtigt, nästan lekfullt stycke ("Prelude Of Souls") där klassiskt och metal stilfullt interagerar. I tredje delen ("Innocent") gömmer sig den första "riktiga" låten; ett gediget stycke pampig symfonimetal i god "XIII"-maner. Lyriken är gripande där en ung flicka i sin dröm ser sitt snart stundande öde - sin död - och hur hon bönar och ber liemannen att skona henne. Låten mynnar sedan ut i ett orkestralt vemod med undertoner av dramatik ("Depression"). Därpå - i skuggorna - ruvar svitens och skivans absoluta höjdpunkt "No Regret". Öppningen är överrumplande med udda riffande och ett nästa - hur skall jag uttrycka det " teknologiskt komp. Snart har man dock framför sig ett stycke variationsrik dramatik med allt från läckra stråkar till en överjordiskt bra arenarefräng. Stycke numro sex ("Confusion") är ett gitarrdrivet parti och efterföljande "Black" blott ett mindre stråkparti vars syfte torde vara att agera vinjett till avslutande och känslosamma balladen "Beauty".
Plattans andra part består i stort sett av den typ av RAGE-stil vi blivit bekanta med i och med de två senaste tillskotten "Unity" (2002) och "Soundchaser" (2003). Det vill säga en tillbakagång till det mer typiska RAGE-soundet, dock med betydligt mer tekniskt (och stundtals progressivt) musicerande adderat. Något vi kan tacka RAGE's mastermind Peter "Peavy" Wagners tvenne trogna följestagare sedan 1999 för " den fluffhårige vitryssen, tillika gitarrvirtuosen Victor Smolski och den hårdbankande virvelvinden Mike Terrana. Vi finner här hederliga RAGE-metalhymner som "Soul Survivor", "Full Moon" och "Speak of the Dead" men också något mer vågade tilltag såsom hårt drivna, nästan kaotiska "No Fear". Den sistnämnda figurerar förövrigt som soundtrack i en ny tysk independentthriller vid namn "Ludgers Fall". De ännu onämnda bitarna "Kill Your Gods", "Turn My World Around" och "Be With Me or Be Gone" är även de fullt acceptabla inslag även om de inte är toppnominerade på min inofficiella "RAGE bästa låtar"-lista.
Sin vana trogna har åter igen RAGE-maskineriet presterat grandiost. Jämfört med de senaste två verken är det låtmässigt starkare än "Unity" men snäppet blekare än styva "Soundchaser". Ser man till backkatalogens samtliga stoltheter så finns där ett gäng album som jag anser vara starkare är "Speak of the Dead", men det säger snarare mer om RAGE fabulösa muskler än att detta album skulle vara svagt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
