Edguy - Rocket Ride (7)
 | Band: Edguy Titel: Rocket Ride År: 2006 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10 Recensent: Erik Arvidsson |
"The Savage Poetry" (1995), "Kingdom of Madness" (1997), "Vain Glory Opera" (1998), "Theater of Salvation" (1999), "Mandrake" (2001) och "Hellfire Club"(2004). Snacka om gedigen backkatalog! Inte mycket svaghetstecken att finna i den kollektionen. Med en sådan imponerande packe plattor i bagaget kan man inte annat än ställa skyhöga krav inför varje nytt EDGUY-släpp. Dessa tyska lustigkurrar som med sin sköna självdistans, fåniga humor och stabila sättning med den karismatiske frontmannen och låtskrivaren Tobias Sammet i spetsen, har närmast blivit ett fenomen. Men det är givetvis förmågan att prestera fantastiska metallåtar som tagit bandet till den näst intill stjärnliknande position de innehar idag. Kommer då mina lovord hagla lika tätt efter att ha blivit introducerad till Jens Ludwig, Dirk Sauer, Tobias Exxel och Felix Bohnkes och redan nämnde Tobias Sammets sjunde rakettripp "Rocket Ride"? Nja, jag måste erkänna att efter de första genomlyssningarna är jag inte alls lika övertygad över denna plattas förträfflighet som jag varit med tidigare releaser. Men efter en handfull lyssningar, när pusselbitarna väl börjat falla på plats, kan jag fastslå att det åter igen är tal om ett vasst album. Hur vasst är dock en annan sak. För någonting har hänt, någonting har lätt rubbats och förändrats. Räds inte, det låter givetvis EDGUY så det förslår, men det känns som grabbarna har kommit till lite av ett vägskäl. En brytpunkt då det är dags att vinka adjö till en del typiska power metal-attribut och välkomna en något rockigare och mer allmänvänlig hållning. Något som jag personligen tycker (till viss del) ligger gruppen i fatet. Detta berör förstås inte alla bidrag - men lättviktarspår såsom "Rocket Ride", "Wasted Time", "Catch of the Century", "Out of Vouge" och den i framtoning moderna "Matrix" - saknar något av den där snillrika finessen som normalt står att finna. Det är helt enkelt lite väl lättköpt även om nämnda spår innehåller sina respektive ljuspunkter. Det enda spår ur detta fack som når ända fram är första singelsläppet "Superheroes" som på något skumt sätt är oemotståndligt charmig (t.e.x är de korta inslagen av spagettiwesternriff stencoola).
Vad skivans övriga spår beträffar ställer jag mig - likt till "Superheroes" " mycket gillande; de midtempobaserade mer episka spåren, 80-tals partylåtarna, den softa balladen (ett stycke musik som borde göra BON JOVI sjuka av avund) och den enda på plattan renodlade uptempo power metal-dängan "Return to the Tribe" är alla på sitt sätt trevliga audiella upplevelser. Den först nämnda kategorin glänser mest. Här talar vi om tvenne ypperligt genomarbetade spår med massor av intressant innehåll i stil med sentida skapelser såsom "Tears of a Mandrake" och "The Piper Never Dies". Inledande åttaminuterseposet "Sacrifice" är monumental. Det SAVATAGE-doftande pianot, de ödesinriktade orkestrala passagerna, lagren av tunga gitarrer, de eskalerande partierna, växlingen mellan lugnt och midtempo och den briserande refrängen bidrar till ett riktigt praktverk. Kvalitetsmässigt inte långt efter finner vi "The Asylum". Även detta ett genomtänkt och intressant midtempospår med en riktigt läcker balladinledning i god SCORPIONS-anda, dunderrefräng och ett superbt gitarrsoloparti. Gitarrspelet är förövrigt ytterst varierat och tillsammans med herr Sammets alltid lika grymma sånginsats, bidrar guralirandet till de individuella insatser som sticker ut mest. Värt att tillägga när vi ändå är inne på själva lirandet är att plattans grundinstrument - trummor, bas och gitarrer - är inspelade samtidigt, "live", i ett och samma studiorum. Ovanligt och friskt vågat i dessa perfektionens tider när varje instrument mer eller mindre uteslutande spelas in var för sig. Att ljudbild/produktion för övrigt är hur bra som helst behöver jag väl knappast nämna.
Åter till låtanalysen. Alla minns vi väl "Lavatory Love Machine" från förra albumet"? Tänkte väl det! Denna rökare lämnar nu över stafettpinnen till de om än ännu mera "sommarparty-på-stranden" och 80-talsaktiga bröderna "Trinidad" och "Fucking with Fire (Hair Force One)". Ett tvåpack ren metallhumor och en hyllning till hårspraydecenniets partyrockers! Försöker man läsa in något annat i dessa spår lär man leta förgäves. Antingen älskar man eller hatar dessa typiska EDGUY-tilltag. Skivan i sig själv tror jag däremot knappast riskerar bli hatad. Men kanske inte heller lika självklart älskad som många andra EDGUY-verk.
Hur lyder då slutomdömet? Ja, lite kluven till "Rocket Ride" är jag. Något saknas denna gång och helheten når därmed inte upp till tidigare verks prakt. Det är ärligt talat en bit upp till finessrika och mustigt kreativa föregångaren "Hellfire Club" eller min personliga favorit "Vain Glory Opera". Å andra sidan känns albumet både friskt, fräscht och paradoxalt nog mer musikaliskt moget än tidigare (humorn är som ni säkert redan förstått fortfarande lika omogen). Förmodligen har tiden helt enkelt kommit för EDGUY att utvecklas ytterligare. Personligen tycker jag dock de kunde förvaltat denna progression något bättre. Eller? Döm själva! Hur som helt är "Rocket Ride" en melodisk resa du bör följa med på. Betvivla inte detta.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
