Rhapsody of Fire - Dark Wings of Steel (7)
 |
Band: Rhapsody of Fire Recensent: Erik Arvidsson |
Mycket handlar om varumärke. Att paketera, presentera, sälja och förvalta ett koncept som tilltalar. Huvudkompositörerna Alex Staropoli och Luca Turilli lyckades galant med detta företag genom RHAPSODY, sedermera RHAPSODY OF FIRE, och blev på kuppen stilbildande inom sub-gebitet episk symfonisk power metal. Debutverket ”Legendary Tales” (1997) får väl idag nästan anses som klassiskt och var dessutom starten på den sammanhängande fantasy-berättelse som kom att sträcka sig över hela tio skivor (en av dem dock en EP) och avslutades först med ”From Chaos to Eternity” (2011). Tveklöst ett inofficiellt rekord och den episka storyn har självklart varit en betydande variabel i nischningen av gruppen. Under 2012 kom sedan nyheten om att Staropoli/Turilli tagit beslutet att på vänliga grunder gå skilda vägar. Men inget ont som inte har något gott. Medan Alex fortsatte med RHAPSODY OF FIRE bildade Luca sin eget inkarnation av bandet i LUCA TURILLI'S RHAPSODY. På fråga om det finns plats för två RHAPSODY är det nog först nu när båda akterna släppt sina respektive giv som den kan besvaras. Efter Turilli's ”Ascending to Infinity” (2012) kommer nu RHAPSODY OF FIREs bidrag ”Dark Wings of Steel” och svaret känns självklart - de kan definitivt samexistera. Grundsjälen är intakt i båda fallen men hur musiken yttrar sig går delvis isär. Medan Luca Turilli har siktet inställt på en allt mer extrem-cinematisk, ”larger than life”-approach väljer keyboardisten att vända blicken tillbaka till det mer traditionsenliga RHAPSODY. ”Dark Wings of Steel” är dessutom skapad med mer svepande penseldrag och har en mer strukturerad framtoning i jämförelse med den mer intensiva och detaljrikt utformade ”Ascending to Infinity”.
Med en keyboardist som huvudkompositör väcks ju så klart frågan om syntarna och det orkestrala har en tendens att ta överhand? Visst är det delvis så, men det är inget irritationsmoment då arrangemangen är galanta och smakfulla. De riktigt kvicka och drivande gitarrerna har således en mindre framträdande roll, samtidigt som nyrekryterade Roberto De Micheli är en utmärkt gitarrist som sätter sin prägel på låtarna. Men det är överlag svepande symfoniska tongångar, rytmiska takter, stora körer och såklart Fabio Liones passionerade och välbekanta röst som definierar kompositionerna.
”Dark Wings of Steel” är ett album som växer. Definitivt. Repertoaren känns något slätstruken de första rundorna men med tiden formar sig ett inbjudande sceneri med många delikata moment och höjdpunkter. ”Rising From Tragic Flames”, ”Fly to Crystal Skies” och ”Silver Lake of Tears” är exempel på utmärkta kreationer av mer traditionsenlig karaktär. Den förstnämnda genererar mest välbehag hos undertecknad då den för med sig en välbekant smak av bandets tidiga releaser. Överraskningar som den rytmisk galopperande ”Angel of Light” med sin MANOWAR-aura och de mörka, relativt vemodiga ”Tears of Pain” och ”My Sacrifice” är också exempel på utmärkta spår. Det eminenta avslutningsstycket ”Sad Mystic Moon” med sin storslagna refräng måste också nämnas i sammanhanget. På det hela taget upprätthåller plattan god kvalitet och håller jämna steg med många andra vax i backkatalogen men den genererar samtidigt ingen wow-effekt. Det är en trygg skiva med slipade kanter, men kommer garanterat gå hem i power metal-stugorna.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
