Shadow Gallery - Room V (8)
 | Band: Shadow Gallery Titel: Room V År: 2005 Bolag: InsideOut Betyg: 8 Recensent: Erik Arvidsson |
Ett drygt 75-minuters mastodontverk sprängfyllt med progressiv metal utblandat med massor av lugn och känslosam musik" ja, SHADOW GALLERYs senaste delikatess "Room V" är ingen lättsmält bit. Men paradoxalt nog är den ändå lättillgängligare och rakare än många kollegors alster inom samma genre. Skuggalleriets förkämpar behärskar nämligen konsten att hålla fokus på melodierna trots att musiken många gånger är avancerad och teknisk. "Room V" är kort och gott ett album sprängfullt med bländande musikalisk konst på rätt nivå.
Verket är indelat i två delar - akt III och akt IV. De första två akterna återfinns på bandets förrförra skivan "Tyranny" och således tar det nya givet konceptmässigt vid där "Tyranny" avslutades. Skivan öppnar med ett i huvudsak kvickt instrumentalstycke på dryga två minuter där instrumenthanterarna lekfullt interagerar. Mot slutet övergår dock låten till att bli något lugnare, liksom för att förbereda för den sju minuter långa balladen "Comfort Me", där gruppens strupe Mike Baker gör en vacker duett med en för mig okänd kvinnlig sångfågel. Snyggt, bra och oväntat med en duettballad förlagd så tidigt. Därefter följer ett riktigt guldkort " "The Andromeda Strain" " ett stycke innehållande det mesta man kan kräva av en progressiv upp-tempolåt. "Vow" bjuder oss sedan återigen tillbaka in i balladernas känslosamma värld och när denna rysare är avklarad, blir det snabba komplexa takter i de instrumentala kreationerna "Birth of a Daughter" respektive "Death of a Mother". Akt III avslutas därefter med ett kort lugnt stycke kallat "Lamentia", där herr Baker sjunger hårresande vackert.
När så ridån går upp för fjärde akten blir det mastigt så det förslår. Efter instrumentala "Seven Years" och "Dark" är det nämligen dags för fem feta kompositioner som samtliga klockar in runt åtta minuters strecket. Denna kvintett av mastodontlåtar är av ypperlig kvalitet, men kräver givetvis en hel del genomlyssningar för att det skall gå att tillförskansa sig dem helt och fullt. Kronan på verket är tveklöst fantastiska "The Archer of Ben Salem", som dessutom är den mest metal-klingande låten på albumet och vars första halva bland annat innehåller fantastiskt snygga sångslingor och där andra halvan är en studie i bländande musicerande.
Finns det då inte något att beklaga sig över? Nåväl, det skulle i så fall vara att ballader och lugna partier utgör lite väl stor del av det totala materialet. Förvisso är varenda enskild sekund på skivan kanonbra, men helheten kan riskera upplevas som lite väl soft. Men detta påpekande är bara ett pisstänk i rymden, för är du frände av progressiv metal med känsla, så finns det inget att tveka på"införskaffa "!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
