Gårdagens inlägg om moraliskt suspekta musiker förpassas till något mörkt hörn när det visar sig att BURZUM släpper ett nytt album bara ett år efter "Belus". Vargs hemsida säger ingenting om det, men distributören Plastic Head har skivan i sin webshop för leverans den 7 mars.

Titeln är "The Fallen", låtarna är sju till antalet och Varg utlovar en korsning mellan "Belus" och "Det som engang var", med mer experimentlusta och personligare texter. Skivan har dessutom "mastrats som om det var klassisk musik", vad nu det betyder (referenser till klassisk musik är förstås bra om man vill framstå som sofistikerad och rehabiliterad utanför fängelsemurarna).

"Belus" uppdaterade den råa eremit-på-fjället-black metal som Varg själv var med och skapade i början av nittiotalet, med en ny sångstil och fler lager i de förbluffande catchy melodierna ("Kaimadalthas nedstigning" måste vara en av de fem mest medryckande låtar som skrivits i genren).

Kommer "The Fallen" att låta lika bra? Kommer Vikernes att skänka pengar till ett nytt välgörande ändamål? Om några veckor vet vi.

Jag tycker mycket om det Cold Meat Industry-romantiska skivomslaget.

Att det är skillnad mellan brott och brott blir sällan så tydligt som när artister begår dem.

Varg Vikernes och Jon Nödtveidts dåd gav mest lite extra mytologisk tyngd till MAYHEM och DISSECTION, samt inspirerade oss musikskribenter till ursäktande eftertanke: person och verk måste skiljas åt. Rör inte min "Storm of the Light's Bane", kompis. Visserligen ett resonemang som är av godo (se länken ovan) men ändå.

2006 arresterades Steven Wackenier, sångare i belgiska doombandet THEE PLAGUE OF GENTLEMEN, efter anklagelser om våldtäkt mot barn (men dömdes för blottning). Ingen skulle få för sig att försvara honom med teoretiserande kring person och verk, trots att bandets enda fullängdare "Primula Pestis" var ett av 2005 års mäktigaste släpp i genren.

De andra bandmedlemmarna klippte alla band till vokalisten och bildade det betydligt tamare SERPENTCULT (ljud här). Bandets svenska skivbolag I Hate tog omedelbart bort albumet ur katalogen.

Tre år senare intervjuade jag ägaren Peter Lidén och frågade om händelsen. "Jag kan inte lyssna på skivan längre på grund av associationerna", sa han.

Och medgav sedan att han insåg dubbelmoralen i det hela: "Hur många norska black metal-skivor hade man behövt ta ur produktion om man var konsekvent? Det låter sjukt, men kommersiellt sett hade det varit mycket bättre om Steve hade dödat någon i stället."

Nu är den problematiken aktuell igen: den 8 januari ska black metal-profilen Jeff "Wrest" Whitehead (LEVIATHAN, TWILIGHT, gäst hos SUNN O))) och NACHTMYSTIUM) ha slagit sin flickvän medvetslös och misshandlat henne sexuellt med tatueringsredskap, enligt Chicago Sun-Times.

Skilja på person och verk? Nej, det vill nog ingen den här gången. Sexualbrott och kvinnomisshandel (fegt och avskyvärt) låter sig inte romantiseras på samma sätt som mord (också avskyvärt, men i linje med black metals estetik och därmed något som kittlar vårt sug efter trovärdighet likt en "true crime"-deckare).

LEVIATHANs senaste, utmärkta album "Massive Conspiracy Against All Life" - lyssna vidare eller slänga i papperskorgen? Jag ska fundera och återkomma i frågan.

Nörderi på hög nivå: Dan Swanö har scannat in och lagt upp sin studiogästbok från Unisound 1996-1997 här. Tjugonio studiosessioner hinner avverkas, alla med skojiga hälsningar hälsningar och mer eller mindre salongsberusade polaroidbilder på banden (samt, givetvis, någon obligatorisk bild på en polares ludna, uppspärrade röv).

Swanös kommentarer är korta men kärnfulla. Vi får veta att Jon Nödtveidts djävulstechnoprojekt DE INFERNALI gästades av den legendariske Bajsmannen, som stagedivade naken utanför en lokal pub. Skivan programmerades på en synt som kallades Technosaurus.

Han skriver att MILLENCOLINs "Twenty Two" är ett av hans stoltaste ögonblick som producent och berättar om plojiga power metal-projektet STEEL, som tre fjärdedelar av OPETH medverkade i (en titel som "Say Goodbye (To Love)" är man ju bra nyfiken på att få höra).

När italienska goth/doom-bandet NOVEMBRE spelade in sitt andra album "Arte Novecento" samplade Swanö en bastrumma från DREAM THEATERs "Awake" och använde ljudet hela skivan igenom.

Knappast något som förändrar ens syn på Unisounds produktioner, men väl ett fluga-på-väggen-perspektiv som är nog så underhållande. Klart värt en kvart av din tid.

Nej, det är inte det behändiga cykelavståndet från min mors hus som gör Sweden Rock till varje sommars mest lockande festival. Inte heller PRO Mjällbys prisvärda varmkorv eller chansen att få höra bekanta på fullt allvar säga att "ALESTORM gjorde sin bästa spelning någonsin; de har verkligen utvecklats som musiker".

De senaste 3-4 åren har bandbokarna - när man kikar med förstoringsglas under publikdragarnas namn - verkligen jobbat med fingertoppskänsla och förvandlat en lekpark där man får klappa dinosaurier till en garant för några av årets bästa och mest relevanta konsertupplevelser.

2008: AT THE GATES, MINISTRY, GRAVEYARD, PRIMORDIAL, SATYRICON.

2009: IN FLAMES, VOIVOD, WITCHCRAFT, IMMORTAL, DESTRÖYER 666, AMON AMARTH.

2010: ANVIL, Johan Edlund, MAYHEM, HIGH ON FIRE, WATAIN, BEHEMOTH.

Band som känns nu (jo, ANVIL också, tack vare dokumentären och ett skyhögt underhållningsvärde) på ett eller annat sätt. IN FLAMES är första headlinern på SRF som jag inte uppfattat som ett nödvändigt ont att recensera i Sydsvenskan.

Nå, vad får vi år 2011? Nu är det visserligen ett halvår kvar till festivalen, men hittills är PRO:s varmkorv det näst mest lockande i utbudet. ELECTRIC WIZARD lär få en speltid halv två på eftermiddagen och inte ses av en käft, vilket möjligen borgar för en extra hatisk och intensiv spelning. Lär hur som helst bli magiskt att få höra "Night Child" och "Venus In Furs" från nya albumet live.

GHOST blir bra om inte hypen har dödat dem till juni och MOONSPELLs dynghit "Scorpion Flower" samt "lykantroper-på-chartersemester"-stil är alltid något att längta efter.

Sedan då? Ozzy? Judas? Whitesnake? Ja, tjena. Mr Big? Dan Reed Network? Skjut mig.

STRYPER, som släpptes idag? Där ska SRF ha pluspoäng för lyteskomik i alla fall. Inte minst i kommentarsfältet på Facebook. Vissa är glada: "One of the greatest bands around!" "Ohhhhh So COOOLLL !! Thx very much ! you rock !" "FAN VAD GOTT BOKA MÖTLEY SEN ÄR FESTIVALEN KOMPLETT!!!!!" "Kvifor har dei ikkje gulstripete tights? Det er juks!"

Och så, minst lika roligt, har vi de där fansen som tycker att festivalen är skyldig dem något:

Läser Close-Up #54 för att komma åt intervjun med Paradise Lost, råkar få syn på en av mina tidigaste recensioner: ANTAEUS andra album "De Principii Evangelikum" (2002). Fransk black metal när den är som mest rabiat och (antar jag) nerknarkad.

Ja, det visste jag ju inte då, utan går på om att Frankrikes musikutbud är värdelöst och att Antaeus "står och stampar på samma fläck i tjugoåtta minuter. /.../ inga melodier, ingen variation, ingenting att minnas över huvud taget". Jag tror det var samma år som jag hörde "Reign in Blood" för första gången. Koll? Nej, den fick infinna sig med tiden.

Trösten är att alla skribenter förhoppningsvis har liknande plumpar i protokollet från tiden när man var ung och inte visste hur lite man visste. Att läsa de egna texterna i Close-Up av årgång 2002-2003 (kanske längre fram än så) är som att ögna igenom tonårens mest genanta dagboksanteckningar. Får se det som en plantskola: allt som gror börjar i en hög gödsel.

Och vad hände med Antaeus? Senaste albumet "Blood Libels" kom 2006 och kittlar med en vinande, närmast industriell atmosfär och nyanser som tar ett tag att urskilja. Metal Archives hävdar att MkM (sång) och Set (gitarrer) har tagit en paus, men de verkar åtminstone ha saker på gång live. Håll tummarna för en studioåterkomst.

Och så vill jag se bandet göra reklam för Chanels parfym med samma namn. Myrten, salvia, lavendel och patchouli? Lyssna på "Cyklik Torture" nedan och känn aromen av betongdamm, oxblod, var och brinnande underhudsfett.

Den 29 mars släpps AMON AMARTHs nya album "Surtur Rising" (ganska efterlängtat; få gör death metal lika råbarkad och samtidigt svensktoppshittig, med minst en omedelbar klassiker per album).

Stockholmarna gillar vikingar, vikingar gillar skägg. Helt logiskt då att bandet gått ut med en tävling på Metalsucks.com som går ut på att odla så mycket skägg som möjligt fram till releasedatumet.

Tokigt 1: Hur mycket skägg hinner man skaffa på sju veckor? Inte ens undertecknad, vars skäggväxt är omvittnat förträfflig, skulle kunna gro mer än en skepparkrans. Eller någon sorts nu metal-skägg. Vem som än vinner tävlingen kommer knappast att förtjäna priset (bland annat en lock av Johan Heggs skägg).

Tokigt 2: Hjärntrusten på Metalsucks fick först för sig att kvinnor kunde tävla med sitt könshår, och verkade uppriktigt förvånade när uppretade läsare tvingade dem att ändra tävlingsreglerna (ben eller armhålor gäller nu i den kvinnliga kategorin).

Vem Surtur är? Demonen som mördade Odens bröder Vile och Ve, samt de nio världarnas äldsta levande varelse. "Episkt" är ett löjligt överanvänt ord nu för tiden, men nu är det dags att plocka fram det på allvar.

I afton: intervju med Corporate Death i MACABRE. Galenpannorna från Chicago har knåpat ihop en ny samling låtar om massmördare, vilket förstås föranleder djupsinniga frågor om barnkammarrim i death metal, vad man pratar om när man hälsar på John Wayne Gacy i fängelset och om Thomas Quick skulle vara värd att skriva en låt om. Nya albumet "Grim Scary Tales" är festligt, men 2000 års perverst medryckande "Dahmer" är och förblir favoriten. Oompa loompa doopity-doo!

Metal Blade har börjat lägga upp 2011 års första skivor i sin iPool och föreslog idag att jag skulle spisa debuterande DARKEST ERA från Belfast. Sagt och gjort: hälften av låtarna på "The Last Caress of Light" (släpps 11 februari) har passerat mina hörlurar och redan grävt skyttegravar i hörselgångarna.

PRIMORDIAL är den givna referensen, men de här ungdomarna - med två kvinnor i sättningen, som INTE sjunger eller spelar keyboards! - drar mer åt dunkelt gemytlig lägereldshårdrock. Jag hoppas att det bor många fler album i dem.

Myspace finns här.

Intervjuade CROWBARs sångare/gitarrist/doomskägg Kirk Windstein dagen innan nyårsafton för artikel i Close-Up #128. En vänligare och mer ödmjuk gentleman får man leta efter, så det blev ett samtal om att göra saker med hjärtat och inte ta något för givet.

Och så förstås några ord om bandets nionde album "Sever The Wicked Hand" som släpps den 8 februari (och kommer förpackat i ett märkligt fantasy/metalcorekonvolut). Ett av de bästa spåren - klassisk Windstein-svärta i ångvältstempo - heter "Let Me Mourn" och spisas här.

Något som inte kommer att hamna i den färdiga artikeln är några ord om kompisen Phil Anselmos kommande soloalbum, så dem portionerar jag ut här:

- Det låter annorlunda. Mer metal än något han gjort sedan Pantera. Men jag har inte hört någon sång. Mer än så kan jag inte säga. Jag vill inte öppna maskburken. Det låter coolt som fan. Musiken är killer. Han är old school och en äkta jävla sångare.

Nej, det där blev man ju inte mycket klokare av. Men nog blir man väldigt, väldigt nyfiken?

Varje gång antalet vänner på Facebook minskar med en blir man ju nyfiken: vem sjutton är det som kan leva utan ens kloka och intressanta statusuppdateringar (typ "jag väver mattor av mitt navelludd")?

Den senaste som tröttnade var Mashruk "Vetis Monarch" Huq, sångare och gitarrist i kanadensiska death/black metal-tornadon WEAPON, som gjorde fjolårets kanske vassaste platta inom stilen med "From the Devil's Tomb". Så snyggt, men så rått - DISSECTION/MORBID ANGEL-rens när det är som mest kittlande. Läs min intervju med honom i Close-Up #127.

Jag kommer att sakna Vetis störda uppdateringar om knark, sex och etniska minoriteter men tröstar mig med kanonlåtar som "Furor Divinus".