Detta replikskifte, signerat den hädangångne Leslie Nielsen (se Noaks minnesruna här) påminner mig, något sökt, om band som döper låtar efter sig själva.
Det brukar vara en bra idé. När BLACK SABBATH skrev "Black Sabbath" var det inte ett utslag av fantasilöshet, utan ett sätt att säga: Detta är essensen av allt vi står för som band. Här har du oss summerade på några minuter, begriper du inte nu kan du lika gärna ge upp.
Alla band skärper sig lite extra när det är dags. De hänger ut kavajen på vädring, putsar skorna och knyter slipsen extra noga. Gör du en dålig självbetitlad låt kommer du att bli ihågkommen som en medelmåtta för alltid.
RAMMSTEIN är så peppade på konceptet att de inte har gjort en självbetitlad låt, utan två (om man tänjer en smula på formen). Först "Rammstein" 1995, sedan "Rammlied" härom året, som för att visa att bandets kärnvärden förändrats över tiden.
Fler låtar inom genren: "Iron Maiden", "Minor Threat", "Metal Church","Motörhead", "Manowar", "Overkill", "Hellyeah" (fast i just det fallet räckte en självbetitlad låt inte långt).
Uppdatering: NYMF från Karlshamn är också inne på detta spår. Ett litet men naggande gott band. Stonerdoom från vakna bolaget Transubstans, lyssna här.
Och så låten som fick mig att skriva det här inlägget:
Vissa band får aldrig den chans de förtjänar. Som IRON MONKEY från Nottingham. De maldes sönder av konstant friktion, både inom och utom bandet. Det var om om ett åskmoln följde bandet vart än det tog vägen.
Sångaren John Paul Morrow förutspådde i intervjuer att han aldrig skulle överleva sin 30-årsdag. Det gjorde han inte heller, utan avled den 22 juni 2002 i en hjärtattack. Han blev 28 år gammal.
Två studioalbum, en ep och en split med japanska CHURCH OF MISERY var allt bandet hann spela in. Mer desperat - och hårdsvängande! - än 1998 års "Our Problem" blir metal knappast.
Enligt vissa rockjournalistiska teorier har ett band ungefär tio år på sig att värka fram sina bästa skivor (bäst behöver inte vara detsamma som mest inflytelserika).
Det finns hur många metalband som helst som kan användas som motbevis. Ett av dem är CANNIBAL CORPSE, som har hållit på i 23 år och fortfarande låter som om de har sitt bästa album framför sig. Just nu befinner de sig hemma i Tampa och filar på uppföljaren till 2009 års "Evisceration Plague", som var deras roligaste samling låtar sedan 2006 års "Kill".
För varje album blir produktionen lite fetare och lite klarare, låtarna lite knixigare i sina arrangemang (och Corpsegrinder lite högre level i World of Warcraft, vilket säkert gör sitt för entusiasmen).
Vilka nya nyanser kommer att skymta fram nästa gång? Det är verkligen en fråga om subtila skillnader så här långt in i karriären, ett kvalitetshantverk som påminner om hur en skolad möbelsnickare tycker att hans tjugofjärde barskåp är lite mer välgjort än det tjugotredje.
Har man hängt med kannibalerna från börjar kan jag förstå om man inte orkar mycket längre. Men jag tror nästa album kan bli lite extra kul, mest tack vare producenten Erik Rutan. Han kommer nämligen att ha en ny erfarenhet med sig till nästa inspelning: arbetet med "All Eternals Deck", det kommande albumet från singer/songwriter-trion MOUNTAIN GOATS.
Pitchfork har en intervju om hur det samarbetet blev av. Läs den och håll tummarna för att Rutan tar med sig lite av MOUNTAIN GOATS återhållsamhet och dynamik in i sina framtida death metal-produktioner. Och så håller vi förstås tummarna för att fler indiegitarrister inser att Alex Webster är fräsigare än Jeff Buckley.
Sydsvenskan har lagt upp min recension av spelningen på KB, om än med en särskriven och ful rubrik. Läs här. Om det inte framgår till 100% av texten: det var en väldigt, väldigt bra spelning. Den snygga elektroniken som låg på backtrack kunde gått fram bättre, men då är jag petig.
Och så hade det varit fint om de sålde skivor och inte bara tröjor, solglasögon och gummisnoddar. Rätt talande för den här generationen, antar jag.
Och så sänder vi ut en tanke till Charles Elzer Loudermilk, mer känd som Charlie Louvin i THE LOUVIN BROTHERS. Han avled igår, den 26 januari, i sviterna efter cancer i bukspottkörteln. Han blev 83 år gammal och lämnade bland mycket annat ifrån sig en albumtitel värdig DEICIDE: "Satan Is Real". Vila i frid.
Efter gårdagens konsert på KB tycker jag ännu lite mer om BRING ME THE HORIZON. Ett av få band vars sångare låter ännu bättre med influensa. Recension i Sydsvenskan imorgon.
Så här ser THE HAUNTED ut på sina nya pressbilder. Dolving ska just ställa grammofonen på golvet och brista ut i "Så länge skutan kan gå", med resten av bandet som oohande barbershopkör.
Sjunde albumet "The Unseen" släpps på Century Media den 21 mars och låter, efter en första genomlyssning, väldigt mycket THE HAUNTED. Och samtidigt undrar man varför de (eller någon annan) inte låtit så här förut.
Olle Carlssons trattgrammofonbild må vara mystisk, men nog fångar den Dolving & co år 2011.
Jag har sagt det förut och säger det igen: BRING ME THE HORIZON är framtidens musik, vare sig vi vill det eller ej. "Crucify Me" är ett bra argument mot det mesta jag skrev i förra inlägget och de gillas av alla från din tioåriga kusin till DN:s hårdrocksnestor Nils Hansson (varje år jag ser honom på Sweden Rock påminns jag om att en korrekt byxmidja sitter i höjd med armhålorna).
Imorgon (onsdag) spelar de på KB i Malmö. Sydsvenskan lät mig peppa med en intervju här. Hur de elektroniska experimenten fungerar live återstår att se. Jag är i alla fall övertygad om att de kommer att erbjuda färggladare bandtröjor än någonsin.
Metal är en genre i ständig utveckling, vad Ulf Malmros än vill påstå. Oftast är det en organisk process i Darwins anda. Apor lär sig gå upprätt och blir människor; hardcorepunkare tar till sig death metal och muterar till grindcore.
Men ibland går det baklänges (metalband lär sig huka och blir crabcore) och ibland tänker någon bara "det här borde finnas!" och så uppstår dumheter av rent kreationistiska mått. Väldigt ofta är det keyboards - metals svar på äpplet i Edens lustgård - inblandade.
Senaste exemplet är Earaches nya fynd THE BROWNING, aktuella med digitala ep:n "Time Will Tell". Titelspåret kan man kika på här (varning - 3:10 minuter av ditt liv går förlorade för evigt). Vad får vi? Deathcore på gränsen till crabcore, med sådana där trancetechnomelodier som modern hip hop och r'n'b inte kan få nog av. Intelligent design, min röv.
Jo, nytt låter det väl. Och banalt som valfri BASSHUNTER-dänga, så en publik lär inte vara svår att nå. Njut av pionjärkänslan, THE BROWNING! Den lär vara ungefär lika länge som högsäsongen för vit sparris. Sedan kommer nästa metalfusion med någon slumpmässigt vald genre och presenterar sig som det nya svarta.
(Du längtar efter black metal-dub? Redan gjort, av gruppen WÆE. Ännu ett band som inte frågat sig varför två disparata stilar borde sitta ihop. Det går, alltså bör man, ungefär som när folk trycker in tre biljardklot i munnen.)
Förresten, vilka associationer vill man skapa med ett bandnamn som THE BROWNING? Syftar det på pistolen Browning? Resultatet av en katrinplommonrik kost? Maillardreaktionen? Skulle det sistnämnda visa sig stämma är mycket förlåtet.
Bra skånsk metal växer inte på träd. Inte på låga buskar, i parasitform på rådjur eller i plantager heller. Snarare är det en skånsk tryffel vi pratar om, gömd under jord i närheten av ek och hassel och endast spårbar av tränade svin.
En del av den lokala produktion som skickas till Sydsvenskan för eventuell recension är rutten redan innan ankomst. Tråkigt eftersom vi borde ha så goda förutsättningar här nere, men på varje SUMA går det tjugo KILLER CLAN OF F.U.N. (det finns minst hundra egenskaper jag letar efter i hård musik, K.U.L. är sällan en av dem).
Tur då att vi har AB Långsam Rock, aka Trumpetsludgens Vänner, aka PYRAMIDO. Dessa hederstryfflar har just monterat upp en studioblogg som följer inspelningen av album nummer två. Ettan heter "Sand" och släpptes 2009. Den är elak och bra, men att lyssna på den är som att bo en timme i en cementblandare. Var en låt slutar och en annan börjar är inte lätt att veta.
Det gångna årets splitvinyler med SUMA och GUN MOB har däremot visat att pyramiderna lärt sig skriva låtar som är nästan lika monumentala som deras sound.
Bloggen avslöjar att de använder en förstärkare som nyttjades av Kee Marcello på "Out of This World", att Henrik Wendel spelar trumpet och att Dan Bengtssons skägg snart är lika tätt som Kirk Windsteins. "Salt" är dessutom en stilig albumtitel, så det här kommer att bli hur bra som helst.
