Intervjuångest och sommartid. Fy.

Mycket GRAVEYARD nu. Fet recension i onsdags, helsida intervju idag, recension av morgondagens Malmökonsert i måndagsblaskan. Klart värt.

Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Till exempel när Dee Snider tolkar Frank Sinatras "It Was A Very Good Year" på samlingen "Sin-atra" (se föregående inlägg).

Fast det mest förbluffande är inte att detta vansinniga fantasifoster till coveralbum realiserats, utan att Sniders version är fullt lyssningsbar. Låten har arrangerats om så den blivit lika mycket en cover på "Kashmir" och texten fungerar i sitt nya sammanhang. Otippat.

"Love & Marriage", med sång av Elias Soriano (vem?), kunde i sin tur vara en cover på MACABRE. Den käcka melodin låter precis som något Corporate Death borde ha gjort bisarr death metal av för länge sedan.

Nu får man förvisso föreställa sig att MACABRE gjorde en Sinatra-tolkning först, och att klåparna i "Sin-atra"-projektet gjorde en cover på covern, om ni förstår. En rätt usel sådan, men någon borde skicka tanken vidare till seriemördarfetischisterna från Chicago.

Resten av skivan är för övrigt precis lika hemsk som jag gissade utifrån att se omslaget.

Dagens recensionspost innehöll en skiva som bräckte det mesta på bizarroskalan. "Sin-atra" heter den. Kan ni gissa vad den innehåller? Ja, just det - metalcovers på Ol' Blue Eyes populäraste låtar. En "hur tänkte ni nu?"-upplevelse i tolv delar.

Devin Townsend gör "New York, New York". Dee Snider tolkar "It Was A Very Good Year". Tim "Ripper" Owens ylar "Witchcraft". Och så vidare. KISS-bekante Bob Kulick är killen vi har att tacka för upplägget.

Hur det låter? Jag blev så förskräckt av laguppställningen att jag inte har vågat lyssna. AMON AMARTHs rendering av "Aerials" känns som ett högst kongenialt val i jämförelse. Imorgon ska jag ta mod till mig. Rapport följer.

Jag hade något vettigt på hjärtat, men jag har glömt vad. Kanske att HATE ETERNAL redan nu lär ha gjort årets bästa death metal (och ett ganska tveksamt omslag) i och med "Phoenix Amongst The Ashes", som släpps av Metal Blade om, eh, två månader sådär.

Jag har aldrig hört dödsmetall med så mycket soul i. Soul som i själ då, inte som i Smokey Robinson-mys. Erik Rutan gör death metal till ett redskap i stället för ett resultat att uppnå.

Hade psytrance varit den genre som var mest lämpad att uttrycka hans känslor så hade han spelat det i stället, men nu råkar han känna sig som absurt hård och egensinnig death metal låter.

I "The Art of Redemption" får han det att låta som ett telefonmodem spelar gitarrsolo. Lika bananas är skivan inte rakt igenom, men det är den sortens musik man måste stanna upp och lyssna koncentrerat på när den spelas. Har ännu inte bestämt mig för om en åtta eller nia är det korrekta betyget.

På onsdag släpps AMON AMARTHs "Surtur Rising". Köper man skivan på iTunes får man ett bonusspår som heter "Aerials". Just det, det är en SYSTEM OF A DOWN-cover.

Jag får kortslutning i hjärnan bara jag tänker på det. Vad har den låten med AMON AMARTH att göra, förutom att medlemmarna rimligen tycker att det är en cool trudelutt?

En bra cover sätter ursprungsartisten och/eller uttolkaren i ett nytt ljus; den här versionen säger möjligen att skäggen från Tumba inte är riktigt lika stockkonservativa som man trodde (den skojiga "Dexter"-passningen på albumet är producenten Jens Bogrens förtjänst). Men sen då?

"War Machine" och "Balls to the Wall", två andra covers som spelats in samtidigt, är klart begripliga: rötterna hyllas, inga konstigheter. Har vi underskattat Serj Tankians betydelse för Johan Hegg som sångare? Finns det spår av vikingabostäder i Los Angeles? Jag är svarslös. Lyssna själv och fundera.

Sugen på lite god kvällsläsning? Send Back My Stamps är en guldgruva för den som inte kan få nog av fanzines från metals bronsålder. Bland de senaste scanningarna - det finns MÄNGDER - hittar vi Slayer #8 från 1991.

ENTOMBED får svara på varför NIHILIST splittrades, DEICIDE förklarar att 1990 är getens år och Euronymous förklarar att döden är det viktigaste i black metal. Känslan av tidsresa är total; att slita sig är snudd på omöjligt.

Dagens bisarra Youtubeklipp: The Roots spelar King Diamonds "Abigail" för att introducera skådespelerskan Abigail Breslin ("Little Miss Sunshine", "Rango") när hon gör entré i "Late Night with Jimmy Fallon". Tummen upp för metalskrik i amerikansk talkshowteve.

NAPALM DEATH-grind och IRON MAIDEN-refränger. Där har vi, lite förenklat, brittiska duon ANAAL NATHRAKHs framgångsrecept. Det fungerade redan i "Do Not Speak" på sju år gamla "Domine Non Es Dignus" och det har fungerat en himla massa gånger till på "Eschaton" (2006), "Hell Is Empty and All the Devils Are Here" (2007) och "In the Constellation of the Black Widow" (2009).

Jösses, vad produktiva Irrumator och V.I.T.R.I.O.L. har varit. Det är lite som när jag får ett ryck i köket och bakar tre fruktbröd i lergryta på en vecka, bara för att det är väldigt gott och väldigt smidigt när man ändå håller på. Sen får man tugga detta bröd till förbannelse.

Med andra ord: hur många ANAAL-fester/album behöver man egentligen för en dräglig tillvaro? De tre senaste är sinsemellan utbytbara; kanske har låtarna blivit lite mer subtilt arrangerade med åren. Men vill man hårdra det räcker det med låten "Do Not Speak". Detta är extrem metals svar på RAMONES (eller ett av dem - det finns ju ganska många).

Den 23 maj släpps sjätte albumet "Passion" (Candlelight) och det ser ut som om bandet har konkurrerat ut sig själva. Men nej - något har hänt! Redan titel och omslag signalerar subtilt nytänk, och nog har herrarna fräschat upp gårdagens nyheter tillräckligt för att det ska låta fantastiskt igen.

Lite nya industriljud, några avvikande sångslingor, någon sekunds andhämtning, mer behövdes inte. Så stor variation inom så snäva ramar - "Passion" är själva definitionen av hantverksperfektion.

Christer Sjögrens mustiga partier i "Rock You Like A Hurricane" var bäst, det är allt jag har att säga om Melodifestivalen.