Close-Up #58 Revisited
Jag älskar att läsa gamla musiktidningar i allmänhet och gamla Close-Up i synnerhet. Ibland för att det är mysigt på ett lite masochistiskt vis att läsa egna gamla texter och rodna åt besserwisserfasoner som kamouflage för kunskapsluckor, men oftast för känslan av att åka tidsmaskin.
Ju äldre blaska desto roligare/sorgligare att sitta med facit i hand, men det räcker med att plocka fram ett nummer från tidigt 2000-tal för att haja till med jämna mellanrum. Det slog mig ovanligt tydligt när jag började bläddra i Close-Up #58, utgiven i maj 2003 och med Marilyn Manson på omslaget ("Vem?", undrar förmodligen alla under 18 idag).
Tänk att kunna åka tillbaka i tiden och byta några ord med banden som intervjuas.
Mer än något annat skulle jag vilja be Mieszko Talarczyk i NASUM att fira de närmaste jularna i Sverige. Och så skulle jag tipsa Chi Cheng i DEFTONES om att alltid, alltid, alltid använda säkerhetsbälte.
Jag skulle fråga SEPULTURA om de läst några bra böcker på sistone och påminna om att det aldrig är för sent att ge upp.
Man skulle kunna tipsa väldigt många band om det där med att klippa sig och skaffa ett jobb redan nu. (Vad gör grabbarna i CALLENISH CIRCLE, ARISE, SKYFIRE, GROPE, BRIGHT OPHIDIA, BOOGIEMAN, BELVEDERE, SOCIETY1, CIRCLE II CIRLE, CHINCHILLA, ILLNATH, MYKORRHIZA, SIKSAKUBUR, PERISHED, TECHNOCRACY och WATERDOWN idag? Någon som vet? Jag har inte fått några turnévykort på länge.)
Av skivorna i Soundcheck känns NASUMs "Helvete" och TURBONEGROs "Scandinavian Leather" (som jag ger en verklighetsfrämmande nia) fortfarande lockande att lyssna på. Fast ärligt talat är det rätt många år sedan jag faktiskt spelade någon av dem.
Man påminns om hur extremt få skivor som efter åtta år fortfarande fängslar musikaliskt och förmedlar känslor som är relevanta för det liv man lever. Du kan korta tidsperspektivet till två-tre år och fortfarande stå inför samma faktum.
Eller nej, vi behöver inte ens prata år. Förhandsartikeln om METALLICAs "St. Anger" visar att det kan röra sig om mycket, mycket kortare tidsenheter än så.
Så här skriver en entusiastisk journalist som vi låter vara anonym:
"Det är monstermetalliserad kängpunk från en annan planet, ett förvridet och felmedicinerat DISCHARGE precis utsläppt från hispan. Vi talar överljudshastighet /.../ Lars Ulrich kommer kusligt nära blastbeats!"
"Och slutet? Gosse! Som en besatt vettvilling vrålar James 'kill, kill, kill, kill' in absurdum - det är sanslösa vansinnesskrik som sprungna från en psykopatisk Tom Araya (tänk SLAYERs 'Kill Again' fast ännu mer galet)."
Ridå.
Fast nu är inte jag rätt person att göra mig lustig över de där raderna. Vilket album hittar vi som etta på min årsbästalista några månader senare? Just det. Host, host.
Jag var åtminstone ung och dum och behövde hävda att jag var metal (det var jag inte 2003, för då gjorde jag fortfarande allt för att smuggla in AUTECHRE och SUICIDE på "Svart på vitt"-listorna). Det kan inte vår blastbeatvän skylla på.
Vad väntar du på? Kliv in i tidsmaskinen, du också.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
