Opeth - Ghost Reveries (9)
 | Artist: Opeth Titel: Ghost Reveries År: 2005 Bolag: Roadrunner Betyg: 9/10 Recensent: Anders Jacobsson |
OPETH är Sveriges bästa band. Så är det bara. Sedan "Blackwater Park" (2001) har det varit allmän hysteri kort före OPETH släppt ett nytt album, och efter framgången med de udda tvillingarna "Deliverance" (2002) och "Damnation" (2003) så har Micke Åkerfeldt och co sällan haft en lugn stund. Man kan förstå varför. OPETH upphör aldrig att förvåna med sitt mästerliga låtmakeri.
Det går inte att blunda för det faktum att vi har att göra med ren och skär briljans; en konstnärlighet som sträcker sig långt och verkligen tränger sig in i själens mörka vrår. Med denna insikt har jag förstått att det här inte finns mycket utrymme för mitt vanliga revolterande mot popularismen. OPETH förtjänar alla hyllningar och allt glorifierande de kan få.
OPETH har efter alla år som kvartett nu blivit kvintett. Keyboardisten Per Widberg (känd från SPIRITUAL BEGGARS) har fått uppgiften att tillföra lite extra atmosfär i bandets redan vinnande koncept. Det är då främst orgel och mellotronljud vi snackar här, något som kanske inte kommer som en större överraskning för oss som känner till deras influenser.
Många tycker nog inte alls om tanken på en keyboardist i OPETH, men den som lyssnar på "Ghost Reveries" förstår snart att inget har blivit överdrivet smörigt eller syntetiskt. Snarare har soundet nyanserats och utvidgats. Bara positiva saker har hänt och OPETH är onekligen fortfarande OPETH " ett band att räkna med.
Hur är då nya plattan? Vad har hänt sen sist? Saken är iallafall biff att man tagit saker och ting längre. Det är tyngre, mer experimentellt och psykedeliskt. Soundet känns väldigt musikaliskt, genomarbetat till punkt och pricka med genuin fingertoppskänsla. Man leker mycket med takter, känslor, atmosfärer och nyanser. Åkerfeldts vanliga röst har aldrig känts så snyggt placerad och välljudande tidigare, men jag hade dock velat ha lite mer bas i dödsrosslet. När vi ändå snackar mixning här, så vill jag även passa på att påpeka att jämfört med "Deliverance" så är ljudbilden på plattan något tunnare, fast det stör föga mycket. Ljudet tuggar skiten ur det mesta som släpps ändå.
I skivans kanske bästa låt, "The Grand Conjuration" hörs det klart och tydligt vad som hänt sedan sist. Mörkret riktigt sveper över kreationen men lämnar så oerhört mycket kontraster bakom sig ändå. Styrka och kraftfullhet är bara förnamnet. Åkerfeldt har även avslöjat att just den här låten är en satanisk sådan, vilket passar utmärkt. Lika löjligt imponerad blir jag av låten "Reverie/Harlequin Forest" som har ett mycket snyggt upplägg i kontrasterna mellan hårt och tillbakalutat.
Till skillnad från andra typiska OPETH-plattor så hör man tydligare influenserna från 70-talet här. I en låt som den snyggt semiflummiga "Atonement" dras tankarna till band som CAMEL, PINK FLOYD och t.o.m. THE DOORS. I låten "Beneath the Mire" går en orientalisk slinga som bara måste vara inspirerad av THE BEATLES underbara låt, "Tomorrow Never Knows". Skivan varvas ganska mycket med de här 70-talsvibbarna mellan de hårdare låtarna.
"Ghost Reveries" är en mycket intressant utgåva och man hittar nya saker vid varje genomlyssning. Den avslutas som pricken över i't, med den obeskrivligt vackra och stilfulla "Isolation Years"; en låt som bäst beskriver sig själv. Lyssna och ni kommer sannerligen förstå vad jag menar.
Ni som älskar "Deliverance" och "Damnation" lika mycket lär finna en storartad och väldigt balanserad njutning i "Ghost Reveries". Själv älskar jag varje minut!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
