Rival Sons - Head Down (7)
 |
Band: Rival Sons Recensent: Fredrik Sandberg |
RIVAL SONS har inte gett sig själva en särskilt lätt uppgift, när det gäller att följa upp förra årets fantastiska platta ”Pressure & Time”. Att försöka matcha en så stark skiva skulle förmodligen kunna göra vilket band som helst lite nervösa. Hur hanterar då de Los Angeles-baserade rockarna pressen? Jo, de går in i studion utan någon egentlig plan, och med extremt lite förberett material. Sedan ställer de sig och jammar fram en platta, så där i förbigående, liksom… Risktagning verkar därmed inte vara något som skrämmer jänkarna, vilket är värt ett tummen upp. Hur är det då med själva resultatet av deras bekymmerslösa ansträngningar – åt vilket håll pekar tummen där?
Tja, "Head Down" är en annorlunda slags best, det märks ganska snabbt. Där "Pressure & Time" var en omedelbar smocka i solar plexus, en nervig och bitvis löjligt kåtfunkig historia, ger denna platta mer utrymme åt drömska utflykter, flummigt spröda partier och lekfullt utforskande. Bristen på förbestämd färdriktning går närmast konkret att höra i låtarna på skivan. Visst finns det klassiskt svängiga bitar också, som första singeln "Keep On Swinging" vars envetna signaturriff äter sig in i hjärnbarken tämligen omgående. Även "Three Fingers" är en ganska distinkt rökare, men på flertalet ställen tar Jay Buchanan med anhang ut svängarna lite mer. Det tydligaste exemplet är kanske "Manifest Destiny pt. 1", en åttaminuters-bjässe vars mittersta fyra minuter är en flummig utflykt in på THE DOORS substanspåverkade, alternativa verklighet. Låten är inte nödvändigtvis lättillgänglig, men ger man den tid och uppmärksamhet är det ett nummer som växer... och växer.
Det gäller för övrigt flera nummer på skivan. Vid en första genomlyssning känns till exempel ett spår som "Wild Animal" med sin annorlunda sångstil (ljusare och mjukare än vad den bluesrivige Buchanan vanligen låter) lite tamt, men det funkiga drivet i riffen därunder är svårt att motstå över tid. Likaså kan "Manifest Destiny pt. 2" först framstå som en något skramlig ljudkuliss, men låten gömmer löjligt själfull sång i versen samt en refräng som biter sig fast likt en blodigel. Andra starka inslag på skivan är sprött vackra balladen "Jordan", glimten i ögat-underhållande "All The Way" samt den desperata historien som berättas i höftjuckande "The Heist".
Sedan finns det, förvånande nog, är jag benägen att säga, också ett par svagare nummer. "Until The Sun Comes" och improvisatoriska, avslutande balladen "True" tillför egentligen inte nämnvärt mycket. Inte heller "Run From Revelation" utgör något särskilt starkt kort, trots en skapligt rivig refräng med den fyndiga textraden "If I could run from Revelations, I’d run right straight back to Genesis". När jag väger in alla mina intryck, landar jag i slutsatsen att "Head Down" förmodligen stannar något kort om "Pressure & Time". Därmed inte sagt att det inte är bra skiva – hys inga tvivel om att kvalitén som helhet är hög. Hade inte förväntningarna varit så höga gissar jag att betyget som utdelas varit högre, och något som också är värt att ha i åtanke är att skivan växer över tid.
RIVAL SONS drämmer alltså kanske inte till med sin starkaste giv hittills. Trots det är det omöjligt att inte bli glad av att lyssna på dem, och de kommer garanterat att ha betydligt fler skivor efter sig än framför sig när musikåret 2012 skall summeras...
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
