Chickenfoot - III (7)
 |
Band: Chickenfoot Recensent: Janne Stark |
CHICKENFOOT är ett av de band jag verkligen vill tycka riktigt mycket om. Redan innan första plattan kändes sättningen snudd på perfekt med en av mina favoritsångare ur sjuttiotalets MONTROSE, Sammy Hagar, gitarrhjälten Joe Satriani och en av hårdrockens tyngre basister, Michael Anthony från VAN HALEN. Även konceptet att leverera anrik sjuttiotalsinfluerad hårdrock gjorde att jag köpte det hela rakt av. Men, säg den glädje som består. När väl plattan kom fanns det visserligen spår av den perfekta plattan, men den var långt ifrån vad jag hade hoppats. Låtmaterialet kändes inte klart, vissa riff var bra, men man gjorde inget av det hela och plattan föll för min del ganska platt till marken. Nu har de fått ett antal gig under skjortan, förhoppningsvis lärt sig av debuten och levererar en ny platta, vitsigt nog kallad ”III”, för att visa att de tagit ett stort kliv framåt. Mina förväntningar är inte lika höga, av ren självbevarelsedrift förmodligen. En första anblick ger intrycket av att de i alla fall satsat på att ge ett visuellt mervärde till dem som köper den fysiska plattan, med ett coolt 3D-omslag och medföljande glasögon. Det hela börjar riktigt bra med den tungt rockande ”Last Temptation”. Efterföljande ”Allright” drar nästan lite åt BLACK CROWES rock & roll med herr Anthonys klassiska high-pitchiga körer som ger det en VAN HALEN-touch. ”Different Devil” är visserligen helt okej, men nu blir det pop och jag känner att detta är en låt man skulle kunna hitta på en John Waite- eller Mitch Malloy-platta. ”Up Next” tar oss tillbaka till det tyngre soundet och riff som tilltalar mig mer. Låten ”Lighten Up”, som även visats på bandets pod-cast inför plattan, är även den en riktigt bra stänkare, lite MONTROSE möter VAN HALEN, vilket väl inte låter så långsökt. Här får Satch även klämma in lite sköna blueslicks. ”Come Closer” är en för mig högst intetsägande popballad som inte får vara med i min iPod, medan den ganska udda ”Three And A Half Letters” med sin eftertänksamma text om arbetslöshetens USA platsar, även om den lät bäst vid en första lyssning. Efterföljande ”Big Foot” tillhör definitivt mina favoriter med sitt stompiga tempo och enkla riff, medan ”Dubai Blues” mer känns som en utfyllnadslåt innan den avslutande ”Something Going Wrong”, även den en ballad men av en helt annan kaliber. Bluesig och melodisk med snygg nerv som får mig att tänka på Joe Bonamassa, även i Satrinanis solospel. En bra avslutning på en platta som visserligen inte rockar min värld i några större mått, men som i alla fall överträffar föregångaren. Helt okej.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
