Toby Hitchcock - Mercury's Down (6)
 |
Band: Toby Hitchcock Recensent: Erik Thompson |
AOR-sångaren Toby Hitchcock är vad jag skulle kalla en andrahandskändis. Han är känd från PRIDE OF LIONS, som i sin tur är kända först och främst som SURVIVORs klassiske keyboardist och kreativa nav Jim Peteriks skötebarn i nyare tid. Kända på egna meriter har PRIDE OF LIONS just aldrig blivit, även om åtminstone den självbetitlade debuten från 2003 förblivit relativt högt skattad bland genrens mer inbitna beundrare.
Ifråga om Hitchcocks röst går allmänna opinionen isär. Många finner den tämligen kraftlös och relativt få anser sångaren vara det fynd som Peterik från början hävdade. Jag för min del håller honom som en skapligt kapabel vokalist, men tråkigt nog mer än en aning pojkbandsmässig. Han har definitivt inte pondus till att ingjuta sin egen personlighet i en given låt, eller med andra ord tillföra samma låt något som inte vilken annan sångare som helst med rätt register skulle ha gjort. Det framgår med all tydlighet på den här plattan, där samtliga låtar är skrivna, producerade och dessutom helt och hållet framförda av en och samme utomstående. ECLIPSE-sångaren Erik Mårtensson håller på att bli en av den melodiösa hårdrockens mesta ”ring så skriver jag”-snubbar. Det hade alltså krävts en sångare med väldigt framträdande personlighet för att tillföra något eget till ännu en Mårtensson-komponerad skiva. En personlighet som Hitchcock alltså inte besitter.
Samtidigt, som man så ofta har anledning att påpeka, blir det förstås definitionsmässigt inte dåligt när kapabla musiker snor ihop något utan att begå några direkta fel under processens gång. Mårtensson är ingen AOR-fantast per se utan inne på melodiös hårdrock med betoning på hårdrock. ”Mercury's down” är således en tuffare skapelse än en genomsnittlig radiorocksplatta, ungefärligen jämförbar med band som GIANT, HOUSE OF LORDS, NIGHT RANGER och KANSAS anno 1988 och ”In the Spirit of Things”. Skivans allra hårdaste låt ”Tear Down the Walls” är också en av de bästa – här bjuds rentav lite dubbeltramp samt en starkt TYKETTO-doftande refräng. Likheten blir inte precis mindre av att Mårtensson lånat frasen ”wings to fly” från en av TYKETTOs mest kända egna refränger. ”Strong Enough” är en annan höjdare av det tuffare slaget, som för tankarna till – ursäkta nördreferensen – det underskattade brittiska 80-talsbandet BRONZ.
De verkligt imponerande spåren på ”Mercury's Down” är inte så många fler, och även om ingen låt får underkänt finns det en och annan som passerar nålsögat med snävare marginal. Paradexemplet är ”One Day I'll Stop Loving You”, en ballad som kunde varit köpt på utförsäljning hos GIANT. Den typ av låtar som faktiskt dominerar albumet kan sammanfattas så här: svulstig melodiös hårdrock med starka men fantasilösa refränger. ”Is This the Moment”, ”Let Go”, ”I Should Have Said”, ”Just Say Goodbye”... Och så vidare, med smärre avvikelser i stil och kvalitet.
Förvisso klart godkänt, men ”du kan lika gärna köpa den här som en uppsjö andra melodiösa hårdrocksplattor av liknande slag” är nog inte världens mest slående försäljningsargument. Inte det klatschigaste heller, vad det beträffar.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
