Dream Theater - A Dramatic Turn of Events (6)
 |
Band: Dream Theater Recensent: Erik Arvidsson |
Mörka ”Black Clouds and Silver Linings” stoltserade med en förstaplats på min årsbästalista 2009 och är den platta undertecknad håller som starkast näst efter klassiska ”Images and Words” (1992) och atmosfäriska ”Awake” (1994). Med andra ord tuffa förutsättningar redan från start för ”A Dramatic Turn of Events”. Lägg därtill att detta är första installationen utan originaltrummisen Mike Portnoy. Orosmolnen hopar sig så klart kring ett sådant faktum med tanke på att han - förutom att vara en grym och innovativ batterist - också haft en betydande roll i DREAM THEATERs låtskaparprocess (även om de huvudsakliga kompositörerna är gitarristen John Petrucci och vokalisten James LaBrie). Drömteatern skulle å andra sidan aldrig drömma(!) om att plocka in en bristfällig batterist i sitt musiksamhälle. Ersättaren Mike Mangini är både meriterad och respekterad och personligen har jag inte mycket att klaga på vad gäller hans DREAM THEATER-debut. Hur mycket Portroys frånfälle kommer att påverka den musikaliska riktningen och kvalitén framöver går ännu så länge bara att spekulera i, men om man går till ”A Dramatic Turn of Events” kan man konstatera att bandet går försiktigt fram. Nya opuset är en ganska ovågad historia och en förhållandevis ljus och kommersiellt gångbar skapelse som faller mjukt inom den trygga ramen och har i känslan mer gemensamt med ”Images and Words” och ”Metropolis Pt 2: Scenes from a Memory” (2007) än ”Black Clouds and Silver Linings”. New York-kvintetten väljer att spela sina kort säkert - helt utan djärva ansatser. Detta är så klart både på gott och ont. Superhittiga “Build Me Up, Break Me Down” med sin urstarka refräng (nära nog “Pull Me Under”-klass”) och den stora balladen “This is the Life” sitter klockrent efter bara några genomlyssningar - en egenskap som i den progressiva metallens domäner lika gärna kan generera ogillande. Dock inte hos undertecknad som tycker dessa är två guldklimpar. Men att de därtill har klämt in ytterligare två ballader av relativt intetsägande snitt är inte okej.
Bäst fungerar det i ”Lost Not Forgotten” men sin raffinerade balans mellan blytunga mörka riff, pigga refräng och väloljade melodi. En välstrukturerad byggnation som även innehåller några skruvade instrumentalmoment som förgyller lite extra. I det utmärkta och varierade spåret ”Outcry” finner vi på tal om avancerat instrumentbestyr, skivans längsta instrumental-parti där medlemmarna passar på att uppvisa hur skickliga och uppfinningsrika de är med sina verktyg; till förtret för de som gillar enkel struktur, kåtslag för de som vill ha sin musik serverad komplicerad. Svår är däremot inte “On the Backs of Angels”. Ett bra, stabilt och väl avvägt öppningsspår, men som ändå saknar det lilla extra. Och det är det som är opusets största problem. Den extra kryddan av karaktär som gör ett album till mer än bara ett bra album. Vingarna som denna gång tilldelats de 77-minuterna av musik har inte tillräckligt spann för att lyfta alstret till de riktigt höga höjderna. Förvisso ett trevligt och behagligt album som är lätt att gilla, men där stannar det. Lite mer utmaningar från ett band som DREAM THEATER hade inte suttit fel.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
