2000 Decibel - Reportage från festivalen, 2004

På en viss chefredaktörs inrådan går jag sedan och ser Ironware på Scen Hårdrock (den minsta scenen). Blir inte nämnvärt upphetsad av vare sig material eller framförande. Efter en lovande öppningslåt sjunker låtkvaliteten. Sångaren Pasi Humppi visar visserligen upp en del egenskaper som en god frontman bör inneha, men på det stora hela tycker jag att det känns lite som en fritidsgårdsspelning. Ironware må ha potential, men de behöver stå på tillväxt.

Drar sedan iväg och kikar på God Among Insects. Blir först lite imponerad av deras blytunga och tajta dödsmetall, men inser snart att brutal musik funkar bäst i små doser och går istället till skivförsäljningen och bläddrar. Pain of Salvation lyssnar jag sedan på från serveringen. De må vara hur duktiga som helst, men de är lite för svåra för mig i alla fall. Efter att ha fått lite mat i magen går jag och ser Grand Magus som jag aldrig har hört förut. De framför sitt tunggung klanderfritt, men det lyfter aldrig ordentligt. Det 
är dock tillräckligt underhållande för att jag ska stå kvar och se hela spelningen.

Så till kvällens största positiva överraskning, Vintersorg. Detta band har aldrig gjort något större intryck på mig på skiva, men oj så bra det funkar live. En av festivalens bästa spelningar och Vintersorg själv visar att han behärskar såväl growl som ren sång. Helt klart är det så att det är de gamla låtarna som fungerar bäst live. Det nya lite mer svårtillgängliga materialet får ett relativt svalt mottagande av publiken, medan gamla "Till fjälls" inbjuder till kvällens mest högljudda allsång.

MORIFADE - Betyg: 8/10
Med power metal som favoritgenre är Morifade det band på fredagkvällen som jag mest har sett fram emot att se. Tycker att Morifade är ett grymt underskattat band som förtjänar mycket större uppmärksamhet. Med tanke på hur bra jag tycker de är på skiva har jag ganska höga förväntningar när jag nu ska se dem live för första gången. Redan under inledande "The Second coming" förstår jag att detta kommer att bli en höjdare. Det låter svinbra. Saknar några av mina egna favoriter, men att få höra en blytung version av "Erase" och att höra Kim Arnell nästan banka sönder trummorna i "Parallells" är en ljuv upplevelse. Stefan Peterssons insats är också stark både som sångare och frontman. Han gör hela tiden sitt bästa för att få igång den tyvärr ganska fåhövdade publiken. Kan dock ibland störa mig lite på att han känns som en Geoff Tate-wannabe, men sämre förebilder kan man ju ha. Totalt sett en riktigt bra spelning.

Fredagens sista band är The Haunted. Ett band vars storhet jag aldrig har förstått. Kollar in dem under några låtar, men sedan får jag nog av denna onyanserade ljudvägg. Istället börjar jag att vandra i riktning mot campingen.

Efter en god natts sömn känner jag mig laddad för en stor dos svensk metal. Eftersom jag ska köra bil får ölen stå åt sidan idag. Istället är målet att se så många band jag bara hinner och orkar. Ett "Metal marathon", helt enkelt.

När jag anländer har Örebros stoltheter Wolf just börjat spela. Tycker att de är helt OK, men jag anser också att deras Iron Maiden/Mercyful Fate-inspirerade heavy metal är ganska enformig och utan starka refränger som höjer låtarna. Stannar och tittar en stund, men går snart och införskaffar lite brunch. Det är dock inga problem att höra spelningen från serveringen. Ljudet är grymt högt.

PERSUADER - Betyg: 6/10
Det är möjligt att kl. 13.05 är lite för tidigt för metal. Varken band eller publik verkar vara riktigt vakna från start. Den enorma intensitet som man kan höra på "Evolution Purgatory" vill inte riktigt infinna sig. I tredje låten, "Sanity Soiled" börjar det dock lossna och åtminstone de som står längst fram börjar headbanga och sjunga med. Det är tydligen inte bara jag som tycker att den refrängen är klockren. Resten av spelningen flyter på ganska bra, men publikkontakten är tyvärr inte den bästa. Till Persuaders försvar ska sägas att det naturligtvis inte är lätt att spela inför en så liten publik som det tyvärr var på denna spelning. Än så länge är Persuader bättre på skiva än live, men de har ju framtiden för sig. Låtmaterialet går i alla fall inte av för hackor.

"Horror metal"-bandet Notre Dame med bl.a. Snowy Shaw är en historia för sig. Här är showen viktigare än musiken. Festivalens överlägset mest spektakulära uppträdande. Låtmässigt är det lite ojämnt, men riktigt underhållande är det.

Nästa band jag ser är 70-talsinspirerade Astral Doors. Bandet som verkar ha snöat in på Rainbow, Dio och Whitesnake. Kompetent framfört, men de glömmer det viktigaste när man spelar live. Det finns något som heter publikkontakt, grabbar.

Kontrasten mellan Astral Doors och Naglfar är ganska rejäl. Naglfar gör bra ifrån sig, men jag konstaterar än en gång att black metal gör sig bäst i små doser och går snart och fyller på min mage som börjat att kurra igen.

Därefter har det blivit dags för Amaran. Hade inte hört bandet tidigare och går till spelningen utan förväntningar. Vet ju inte hur det låter på skiva, men jag tycker inte att sångerskan fixar de hårdare partierna särskilt bra. Kanske skulle de behöva en manlig sångare med lite rivigare röst som komplement. Helt OK, men en spelning i mängden.

TAD MOROSE - Betyg: 8/10
I mina ögon festivalens bästa spelning. Tad Morose fullständigt lyser av spelglädje. Setet består av elva låtar hämtade från bandets tre senaste skivor. Som "bonus" kommer Charles Rytkönen från Lefay in och gör ett gästspel. Precis som på skiva sjunger han och den otrolige Urban Breed duett i "Matters of the dark". Grymt! En av festivalens absoluta höjdpunkter. Tad Morose bara växer och växer hos mig. Festivalens slogan "Svensk metal när den är som bäst" stämmer åtminstone nästan in.

Upprymd av Tad Moroses starka insats går jag iväg för att se Månegarm. Har inga förväntningar alls eftersom jag knappt har hört dem, men jag blir charmad av deras "hedniska" metall och längst fram pågår festivalens kanske mest intensiva headbanging. Avslutar gör de med en brutalversion av Saxons "Denim and leather".
I konkurrens med Vintersorg den mest positiva överraskningen.

Så har det blivit dags för publikmagneten Hypocrisy. Själv tycker jag att Hypocrisy är ett väldigt ojämnt band. De hårdare låtarna funkar inte alls på mig, medan de mer melodiösa låtarna kan vara helt underbara. Inte helt oväntat är det därför låtar som "Eraser", "Slave to the parasites" och klassikern "Roswell 47" som ger mig störst behållning även live. Som äkta Hypocrisy-fan kanske man inte håller med mig. I vilket fall som helst gör Hypocrisy en bra spelning. Det märks att det är rutinerade herrar som stått på en scen förut. Utser också Hypocrisy till festivalens hårdast headbangande band.

Därefter återvänder jag för första gången sedan Ironware till Scen Hårdrock (lilla scenen). Hade hört att Sovereign skulle låta som en korsning mellan In Flames och Soilwork, vilket lät intressant. Kan inte annat än att hålla med. Sovereign låter nämligen som Soilwork med Anders Fridén på sång. Inte särskilt originellt alltså, men bra är det. Om du gillar ovannämnda band tycker jag att du ska lägga namnet Sovereign på minnet.

Då jag prioriterat Sovereign missar jag halva spelningen med kultbandet Count Raven. Känns dock som att jag inte har missat så mycket. Det låter mest segt och istället för att se färdigt tar jag ännu en matpaus.

CANS - Betyg: 6/10
Förvånansvärt liten publik och kanske är det därför som Joacim Cans, till vardags sångare i HammerFall, inte riktigt står att känna igen. Det är antagligen lättare att utstråla självförtroende när man spelar inför tusentals fans som sjunger med i varje refräng än att stå i Bengtsfors Folkets Park och spela inför "de närmast sörjande". Inledningsvis känns det hela lite trevande, men Cans jobbar upp sig efterhand. Om man bortser från en hängiven skara längst fram är dock publikens mottagande ganska svalt. Cans har ju bara en soloskiva i bagaget och naturligtvis är de flesta låtarna hämtade därifrån. Med anledning av att trummisen Mark Zonder hämtats från Warlord kryddas setet med ett par Warlord-covers, däribland "Child of the damned" som även återfinns på HammerFalls debutskiva "Glory to the brave". Det starka låtmaterialet är det som räddar underhållningen. Jag tror dock att Cans hade gjort sig bättre om han fått spela på Scen Metal (mellanstora scenen) istället för på Scen Heavy (stora scenen). Det verkar som att arrangörerna överskattade Cans dragningskraft som soloartist.

Hinner precis tillbaka till Scen Hårdrock för att se värmlänningarna i Silent Scythe. Det är sällan man ser ett så litet band agera med en sådan pondus på scen. Kanske är det för att de anar precis vad jag anar, nämligen att det är en tidsfråga innan de kommer att slå igenom på allvar. Mycket bra spelning. Silent Scythe bräckte faktiskt många av de etablerade banden.

Tyvärr krockade Silent Scythe med Beseech som jag också ville se, men jag hinner åtminstone se halva spelningen med Beseech. Blir förvånad över hur mycket folk det är. Trodde inte att Beseech hade en sådan dragningskraft. Beseech gör bra ifrån sig, men med tanke på att jag nyss blivit manglad av 
Silent Scythe, känns det hela lite avslaget.

DARK TRANQUILLITY - Betyg: 7/10
Festivalen avslutas av Dark Tranquillity. Det är möjligt att det är jag som börjar bli trött och är lite trögstartad, för jag tycker att även Dark Tranquillitys inledning är lite trevande. Publiken är dock med på noterna, så det är möjligt att det bara är jag. Mikael Stannes röst låter till en början lite trött och sliten, men efter ett tag blir det bättre och bättre. Vilken skiva som är Dark Tranquillitys bästa tvistar de lärde om, men jag går i alla fall främst i gång på låtarna från "Haven", så även live. Bandet bjuder även på en ny låt som låter lovande. Lämpligt nog avslutar DT med "Final resistance" från senaste skivan "Damage done". Tycker nog att DT var lite vassare förra gången jag såg dem, men helt klart avslutar de festivalen på ett mycket värdigt sätt. Än en gång har de visat att de är ett av de ledande banden inom melodisk dödsmetall.

Som åskådare är jag mycket nöjd med festivalen och allting är välorganiserat. Att det sedan vid ett par tillfällen börjar hagla och blåsa halv storm kan ju knappast arrangörerna lastas för. Inte heller att det är så kallt att banden får stämma om sina gitarrer stup i ett.

Jag konstaterar också att svensk metal står sig oerhört bra. Det finns ju massor av bra svenska band som inte var i Bengtsfors. Ändå lyckas arrangörerna skrapa ihop detta mycket starka startfält. Därför är det med sorg jag läser i NWT (mån 24/5) att det kanske var det sista 2000 Decibel. För stor konkurrens anges som skäl. 2000 Decibel tappade 350 besökare jämfört med förra året (850 mot 1200 i fjol).

Peter Lindgren

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.