Dirty Black Summer - Reportage från festivalen

Det puttrar, fräser och ryker rejält om festivalbesökandet i år. Sweden Rock känns mer eller mindre som en självklarhet och verkar kunna sälja slut oavsett bokningar, väder och inflation. Turbulenta Hultsfredsfestivalen fick ett rejält överskott i kassan under juni månad. Mycket p.g.a. en satsning på större hårdrocksband som återigen visat att just hårdrockare är den överlägset mest trogna publiken. Med andra ord så kan det onekligen vara så att musikintresset är större än någonsin trots alla floder av tårar från våra före detta miljonärer till skivbolagsdirektörer som fruktar vad som komma skall. Södertäljes stolthet Dirty Black Summer pekar ett finger rakt i ögat på alla dessa element inom musikindustrin. Med en uppställning som till stora delar består av märkligt nog okontrakterade artister visar festivalen att det dräller av talang i det här landet.
Under två dagar delar man med sig av ca 23 akter av högsta klass för en mer eller mindre symbolisk entrépeng kring tvåhundringen. Maten är bättre och billigare än övriga festivalers och den intimitet och det lugn som vilar över festivalen kommer ingen av giganterna att nå upp till. När jag anländer under fredagen blir jag som alltid här ute besviken på uppslutningen trots att den enligt utsago är bättre än tidigare år.
Var man än vänder och vrider sig så hör man hur folk tisslar och tasslar om att det inte finns några klubbar att gå på, att ingen bokar några vassa artister till Stockholms stad osv. Så mina damer och herrar var är ni när det väl gäller? Ni som dagligen slår er för bröstet med era gedigna musikkunskaper och patenterade måttstock över vad som är korrekt eller inte. Stöd scenen genom att dyka upp på eldsjälars arrangemang eller cementera igen brödintaget för gott. Jag hoppas att arrangören Bergman fortsätter att hålla denna fantastiska festival vid liv trots att det ryktas om att detta var det sista året. Åtminstone jag startar omgående operation övertalning inför 2006. Dirty Black Summer behövs.

Fredag
Seventribe 7 / 10
Transport League 7 / 10
Man.Machine.Industry 8 / 10

Seventribe
Åtta galna män utan mask. Sju har blivit åtta i denna pitbull-liga där det senaste tillskottet är ytterligare en sångare. Jani Salonen gör ett utmärkt jobb i sin nya roll och tillsammans med Marco fullkomligt exploderar de av energi trots den lama publikresponsen. Seventribe är med enkelhet ett av Sveriges vassaste liveband där det verkar delas ut piskrapp för stillastående bandmedlemmar. Det finns dock ingen risk för att de måste ta lagen i egna händer för här är det ständig rörelse på scen. Deras mix av hardcore/nu-metal lätt justerat av Sepulturas patentbelagda tribekänsla är högklassig trots att formatet inte på något vis är unikt. Avslutningsvis så tröttnar Seventribe på publikens veka intresse och tar saken i egna händer genom att låta delar av bandet avsluta spelningen omkringspringandes bland publiken. Trådlöst är metal.

Transport League
Göteborgs stolthet har dagarna innan föregåtts av ett rykte om namnbyte. Sångaren Tony Jelencovich bekräftar strax innan spelningen att de inte alls ska byta namn till M.A.N som Blabbermouth skvallrat om utan att det istället är ett sidospår för den musik som inte riktigt får plats inom Transport League. Tre sekunder in i setet så struntar man ganska rejält i diverse bandnamnsbyten för då dånar "Lobotomico" ut ur högtalarna från irriterande förbisedda "Multiple Organ Harvest". Inledningsvis känns det trevande och osäkert med sänkta blickar men allt eftersom publiken envisas med att fortsätta visa sin uppskattning så lyfter bandet och när det så småningom drar ihop sig till "Neckdraft" så får många svårt att stå still.
Transport League känns ruggigt amerikanska utan att för den sakens skull kännas pretentiösa och
tillrättalagda. De uppenbara referenserna i Static-X och Prong forcerar de fullständigt för ingen av de når numera upp till kraften från Bästkusten. I höst måste det vara dags för Transport League.

Man.Machine.Industry
Ett DBS utan MMI skulle verkligen kännas tomt. Deras Rammstein/Marilyn Manson-inspirerande industriflört känns starkare för var gång jag ger den ett besök och det är framför allt i liveformatet som denna armé regerar. Få sångare har en sådan närvaro och karisma som Bergman och trots att en del spår känns väl trista så lyfter han och bandet de till dynamiska nivåer. Covern på Iron Maidens "Running Free" känns onekligen egen och är ett bra mått på den enorma kapacitet som finns i MMI. Nu vill jag se denna konfrontation och aggression lysa över studiomaterialet framöver.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.