Ozzy Osbourne - Liverecension från Stockholm

Band: Ozzy Osbourne
Stad: Stockholm, Globen
Datum: 7/9-2010
Betyg: 7/10

Recensent: Neven Trosic

År 2010 finns det många epitet man kan tilldela den gode John Michael Osbourne. Somliga ytterst smickrande, andra mindre så. Vid en eller annan tidpunkt har han även gjort sig förtjänt av de flesta av dessa, men denna kväll förtjänar Birminghams-sonens namn att paras ihop med frasen ”en väl godkänd underhållare”. Något som jag inte hade vågat hoppats på helt men som efter spelningens slut inte går att förneka: Ozzy levererade klart över förväntan.

Inledande ”Bark at the Moon” låter förvisso rätt svajigt, efterföljande ”Let Me Hear You Scream” (mycket tacksamt nog det enda spelade numret från senaste sunkplattan ”Scream”) likaså. Men det tar sig. Rösten blir uppvärmd alternativt tillräckligt uppbackad från teknikens under och även om sången stundtals (främsta exempel: ”I Don’t Want to Change the World) låter lite väl tillkonstlad är det inget mot vissa av vokalistens mer skräckinjagande sceninsatser på senare år. Utöver detta verkar Ozzy vara på ett genuint strålande humör och den trista ”ännu en dag på jobbet”-känslan infinner sig aldrig. Ok, mellansnacket och ”let’s go fucking crazy”-hetsandet må ha varit slitet redan för ett kvarts sekel sedan, men kan med lite god vilja ändå ses som en charmig del av helheten.

Det som däremot är en betydligt viktigare faktor rörande densamma och som cementerar betygssjuan är låtlistan, vilken inte bara är den längsta utan även den mest spännande som Ozzy har presenterat på år och dar. Bland alla självklarheter får även de mer udda kultpjäserna ”Killer of Giants” och ”Fire in the Sky” plats, den förstnämnda tillsammans med likaledes återinförda ”Shot in the Dark” ett tydligt bevis på att Ozzy verkar ha omvärderat det av honom (oförtjänt) utskällda albumet ”The Ultimate Sin” (1986).  Att framföra hela fem BLACK SABBATH-nummer känns däremot som en smula i överkant, särskilt då (den i övrigt duktige) Gus G får för sig att peta in opassande övertoner i ”War Pigs” och trumslagaren Tommy Clufetos inte riktigt lyckas få till Bill Wards groove i "Fairies Wear Boots". Men det är inget som inte går att ha överseende med, i ett sammanhang som i övrigt sannerligen inte var fattigt på ljuspunkter.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.