Infernofestivalen, Oslo 2010 - Liverecensioner

Onsdag 31 mars

Mongo Ninja
Betyg 8/10
22.30 (John Dee)

Sent på onsdag startar uppvärmningen med klubbkväll vilket innebär att alla förvirrade festivalbesökare springer likt yra höns fram och tillbaka på Oslos gator för att hitta den coolaste klubben och ett gammalt eller kanske nytt favoritband.
Jag värmer upp med MONGO NINJA som sedan sist bytt andragitarrist till en mycket kompetent man vid namn Dor.  Sångaren Kristopher Schau hälsar publiken i den knökfulla lokalen med orden "You are all pissqueens of Oslo" vilket samtidigt är en presentation av låten "Pissqueen of Oslo". MONGO NINJA har på kort tid etablerat sig som en hejdlöst energisk liveakt och svetten stänker både på och nedanför scenen. Kristopher Schau har en makalös förmåga att fylla scenen från golv till tak och parhästarna från BLOOD TSUNAMI, Bård Eithun på trummor och leadgitarristen  Peter Kolstad Vegem, matchar hans utspel med stor säkerhet.
Största delen av setet är naturligt nog hämtade från konstelltions debut, "…and the Wrist is History", från förra året. Låtar som "Hit by a Truck", "Like Fucking on Meth", "Kids with Tits", "Shoot the Hostage" och "Brother" får publiken att jubla och bete sig allmänt vettlöst. För det är just den känslan som den här punk/thrash/metal-musiken och det galna utspelet på scenen frambringar. Vi får också höra några låtar från kommande plattan "No Cunt for Old Men", som släpps den 31 maj, men dem kan jag inte namnge. Jag är ganska säker på att det här var den hårdaste, svettigaste uppvärmningen av årets festival.

Monolithic
Betyg 6/10
00.30 (Revolver)

När onsdag precis övergått till torsdag hamnar jag i en källare där duon Stian Westerhus och Kenneth Kapstad på gitarr respektive trummor lirar stentuff experimentell jazz/fusion/metal som ömsom slår mig rakt i ansiktet, ömsom vaggar mig till nästan meditativ ro. Det är faschinerande att se vilket samspel dessa båda musiker har och hur väl de anpassar sina musikaliska utflykter till den andres humör och påhitt. Herrarna kommer från Trondheim och gav förra året ut plattan "Black Science" men för mig är de helt nya. Kanske är det därför musiken och deras engagerade utspel i den här lilla källarlokalen ter sig så överväldigande. Kanske är det för att de verkar villiga att krama all svett ur sig själva och blod ur sina instrument. Må vara hur det vill med den saken men de har definitivt hamnat bland toppen på min lista över nya favoriter.

Torsdag 1 april

Svarttjern
Betyg 7/10
19.15 (John Dee)

Trots att det är ganska tidigt på kvällen har SVARTTJERN lockat många till Infernofestivalens mindre spelställe, John Dee. Bandet som bildades i Oslo 2003 släppte förra året sin första fullängdare, "Misanthropic Path of Madness", och från den är naturligt nog setets flesta låtar hämtade. Inledande "Code Human" sätter ribban högt för kvällens gig. Corpsepaint, spikarmband och smattertrummor till riktigt tunga gungiga gitarrer skruvar upp förväntningarna. Hans Fyrste sköter vrålen, skriken och väsandet med den äran och när de avverkat "Finally the World Shall Shape" och "Ancient Shadow Revelation" är det dags för debutverkets titelspår att avnjutas live. Då stormar det i publiken. Då blixtrar det av briljans på scenen. Då bevisas det att norsk black är världsledande. När avslutande "Stillborn Acolyte" tonat ut blir den några sekunder långa tystnaden en obehaglig kontrast.

Demonic Resurrection
Betyg 6/10
20.45 (John Dee)

Norska kulturrådets Riksonsertene har sedan 2002 haft ett samarbete med Indien som finansieras av utrikesdepartementet. Från 2009 införlivades också de norska och indiska klubbscenerna i projektet. Bland norska band som därigenom fått tillfälle att spela i Indien kan nämnas SATYRICON, ENSLAVED och EL CACO. Som ett led i det samarbetet kunde Infernofestivalen i år presentera två indiska metalband och DEMONIC RESURRECTION var ett av dem. Jag vet inte vad jag ska vänta mig men blir positivt överraskad då bandet äntrar scenen och levererar doomig black med inslag av döds som tydligt har influerats av det nordiska men framförallt det norska. Musiken är omväxlande och låtarna har som regel väldigt snygga intron i vilka man blandar growl med skönsång. Keyboardisten är iförd en Emperor-tröja och bandmedlemmarna verkar nästan vördnadsfulla över publikens gensvar.
- For ten years we have read about you and watched you on Youtube and now we are here! Amazing, hälsar sångaren Sahil Makhija. Bandet kommer från Mumbai och har funnits sedan 2000. Man har hunnit med tre fullängdare varav den senaste kom tidigare i år. Att de har tio år i ryggen märks på den lediga och stundvis nästan eleganta spelstilen. Det går emellanåt väldigt fort och vid några tillfällen associerar jag faktiskt till HATE ETERNAL. Intresset för metal i Indien har de senaste tio åren vuxit explosionsartat och det finns redan planer på att sjösätta en Inferno-Kick Off i det stora landet nästa år. Spetsa öronen för förhoppningsvis kommer fler band av samma kaliber som DEMONIC RESURRECTION att gästa våra breddgrader. Annars får väl vi åka dit och kolla på dem!

Belphegor
Betyg 5/10
21.15 (Rockefeller)

Veteranerna från Salzburg hyllar satan denna skärtorsdagskväll och de gör det riktigt äckligt bra, i stunden. Krigiskt och taktfast med en del snygga solon och tempovariationer som i "Justine: soaked in Blood" från "Bondage Goat Zombie". Då åker tröjorna av och bandet smetar in sig med blod. De flesta låtar hämtas från förra årets "Walpurgis Rites-Hexenwahn" och i "Veneratio Diabolis-I am sin" får de till det ordentligt. Spelstilen är mera thrash/döds än black och låtarna relativt långa. Trots att sångaren och leadgitarristen skriker Satan!Satan! Satan! Rätt ofta och rätt högt och rätt övertygande så är det ändå med lite av en axelryckning jag summerar giget. Det var bra, för stunden.

Marduk
Betyg 8/10
01.00 (Rockefeller)

När MARDUK går på har klockan blivit mycket och lokalen är packad med fans i mer eller mindre nyktert tillstånd. Jag står på andra våningen av tre och beskådar vansinnet på golvet framför scenen när mina landsmän river av dängor som "Panzer Division", "Beyond the Grace of God" och "Baptism by Fire". Morgan Steinmyer Håkanssons skapelse från 1990 har av många betraktats som det bästa Sverige har att erbjuda i genren krigisk black och när jag ser det fantastiska gensvaret vet jag att det stämmer. Under det drygt två timmar långa setet finns inte en död sekund, inte en chans att hämta andan och halvvägs flämtar jag febrilt efter syre. MARDUK är ett monstergäng till instrumentalister och musiken är mindre blackmetal och mer ett glödgat svärd mot strupen. Mannen bredvid mig skriker och vrålar extatiskt och närapå överröstar Mortuus långa och uthålliga skrik i "Azrael". När MARDUK lämnar scenen vid 02.00 vet alla att det inte kan vara slut än. The grande finale återstår och mycket riktigt kommer de in och säger god natt till oss alla med "Wolves" från 1993 års "Those of the Unlight". Fantastiskt!

Fredag 2 april

Benediction
Betyg 6/10
21.15 (Rockefeller)

Bandet från Birmingham ståtar med Nick Barker som livetrummis och han har i många år varit min favorit. Stabil och hårt slående. Dessutom gillar jag gammal döds så att softa med en öl framför BENEDICTION ter sig både vilsamt rofyllt. Deras musik är full av igenkänningsfaktorer och utan att mena illa känns det stundvis som att ta på sig ett par väl ingångna kängor. Jag tycks vara rätt ensam om den åsikten då det headbangas vilt både till höger och vänster så att korsdraget närapå fläktar omkull mig. De levererar på alla punkter och låtar som "Burying the Hatchet", "The Dreams you Dread", "Jumping at Shadows" och "Subconscious Terror" sitter som en handske. Gitarristerna Darren Brokes och Peter Rewinski bildade bandet 1989 och är idag de enda originalmedlemmarna men det är inget negativt. Det borgar för att musiken har fäste i dödsmetallens rötter och det är där jag vill vara.

Mayhem
Betyg 8/10
01.00 (Rockefeller)

Av säkra källor har jag fått veta att MAYHEM kommer med en 300 kilo tung scenrekvisita och en celeber gästsångare. En halvtimme innan utsatt tid är jag kissad och klar och har vätskad mig, redo för över två timmars kaos. Kaos blir det. Attila har äckelmask, katolsk prästkappa och lie. På scenen brinner ett stort stativ där diverse köttstycken och ben hänger huller om buller. Hela skapelsen kröns av en av Rene "Spacebrain" Hamel´s mer spektakulära monster. MAYHEM har frälst oss, i olika konstellationer, i över 25 år nu så det vore väl attan om inte alla fann någon behållning i låtarna som presenterades. Vi fick höra ett brett spektra från bandets hela karriär och även om jag personligen, just nu, är mest förtjust i melodierna från "Chimera", så fanns hela repertoaren representerad. Jag jublar ju alltid åt "My Death", kliar mig fundersamt i tinningen till "Anti", älskar förbehållslöst "Funeral Fog" och "Pagan Fears". Jag behöver aldrig nämna "Freezing Moon", den är ju självklar, men "A time to Die" har inte hörts live lika ofta. Och fast att "Silvester Anfang" som intro till "Deathcrush" inte på något sätt är kul eller rörande får den mig alltid att le med tårade ögon. Fan, vet varför. Emellanåt verkar de ha lite medhörningsproblem för på ett par ställen går det galet men det är ett slitstarkt gäng som Hellhammer trummar in på rätt köl och de relativt nya gitarristerna Morfeus och Silmaeth jobbar som djur. När Attila Cshiar mot slutet av setet slänger gigantiska köttstycken ut till publiken utbryter närapå totalt kaos i likhet med scener som utspelade sig på nittiotalet då grishuvuden var publikmat. Men, när Attila tar av sig prästkappan till stirriga, skrikiga gitarrer och kapitulerar i sin prästroll till en maskerad man, då vet jublet inga gränser. MAYHEMs första sångare, Messiah kommer in på scenen och korsfäster Attila som spyr blod en masse medan Messiah vrålar"Pure Fucking Armageddon". Långfredagen fick alltså ett värdigt slut.

Lördag 3 april

Destroyer 666
Betyg 5/10
21.15 (Rockefeller)

Gammal sotsvart thrash är aldrig fel och när veteraner framför den blir det oftast bra. Det här bandet startades i Australien men kom sedermera till Holland och numera är medlemmarna utspridda lite varstans i Europa. De representerar genren väl och det är ett fruktansvärt röj på scenen där bandets grundare K.K Warslut och Ian Gray sköter gitarr-och vokalinsatserna tillsammans. Låtar från förra årets "Defiance", till exempel "I am not Decieved" och den lite lugnare "Blood for Blood" får ett gott mottagande men det är ändå det äldre materialet som publiken ropar efter. Till låtar som "Satans Hammer" och "Australian and Anti-Christ" tror jag att taket ska rämna när som helst. Det är de ganska många och långa instrumentalpartierna som är starkast, för låtarna är allsångsvänliga men har inget som direkt sticker ut. Men när sista låten, "I am the Wargod" avverkats tycker jag ändå att det var en behaglig och uppiggande spelning.

The Kovenant
Betyg 7/10
23.00 (Rockefeller)

Ett av festivalens mer emotsedda uppträdanden var THE KOVENANT som i originalsättning lovat spela hela "Nexus Polaris"-skivan från 1998. Den fick de också en norsk Grammy för samma år. Det är ett riktigt tight gäng som levererar ett storslaget epos med vacker kvinnlig skönsång av Jezebel Deva i fin kontrast till Nagash råa sångröst. Publiken är mest av allt förundrad och lyssnar stillsamt till låtar som "The Last Dragons", "Bringer of the Sixth Sun" och "Dragonheart". Det är på ett sätt lättillgängligt och medryckande. På ett djupare plan är det fascinerande och mycket komplexa kompositioner. Vi får också ett exklusivt inslag i form av en ny låt, "Aria Galactica", som framförs live för allra första gången och jag är som vanligt riktigt tillfreds med att få höra Hellhammers trumspel. En mycket minnesvärd föreställning!

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.