Opeth - Liverecension från Stockholm

Band: Opeth
Stad: Stockholm (Cirkus)
Datum: 30/03-10
Betyg: 8/10

Recensent: Tomas Lagerlöf

Jag såg nyligen den tragikomiska dokumentären "Anvil " The Story of Anvil", en film som handlar om just ANVIL, ett av Kanadas mest kända hårdrocksband. Under en kort period i mitten av 80-talet delade de scen med band som BON JOVI och SCORPIONS och nådde vissa framgångar. Framgångar som idag få känner till. De en gång så framgångsrika Lips och Robb är inga ungdomar längre. Femtiostrecket är passerat, hårfästet sitter högt och de forna glansdagarna har ersatts av harvande på scenens bakgårdar.

Jag ska inte påstå att OPETH är ANVILs totala motsatts, men stockholmarnas formkurva har sedan genombrottet med "Blackwater Park" (2001) gått i spikrak riktning uppåt. De lär knappast behöva spela för noll kronor på små pubar i Tjeckien eller på avfolkade festivaler i Transylvanien för att förtjäna sitt levebröd. Det är den här sju konserter korta, och utsålda, jubileumsturnén, kallad Evolution XX, ett uttryckligt bevis på. Nedslag i arenor som Royal Albert Hall (London) och Terminal 5 (New York) talar sitt tydliga språk. Liksom Cirkus, Sveriges kanske bästa konsertlokal. Det är också här premiären ska avklaras.

Det har på förhand utlovats ett tvådelat set, där "Blackwater Park" utgör första delen. Prick klockan åtta äntrar så en sammanbiten kvintett scenen. Härpå följer sjuttio minuter musikhistoria där den annars så snacksaliga Mikael Åkerfeldt inte yttrar ett ord mellan låtarna. Musiken får, så att säga, sköta snacket.
 
Egentligen hör inte "Blackwater Park" till mina OPETH-favoriter, jag hoppade på tåget några år senare, men det går inte att bortse från storheten i låtar som "Harvest" och "The Drapery Falls" eller de "rena" gitarrpartierna i "Bleak" och "The Funeral Portrait" som rör vid själen. Likväl är det först efter pausen som det verkligen tänder till.

Åkerfeldt inleder med: "Jag är jävligt nervös. Fredrik är jävligt nervös. Varför är man nervös? Det är ju bara rock" innan en förlösande "Forest of October" fullkomligen tar andan ur mig. Jag hade inget minne av att något från "Orchid" var så bra. "Advent" från efterföljande "Morningrise" är ett bestialiskt bygge och när "April Ethernal" påannonseras med orden "här går det undan ser ni" är det synnerligen njutbart att befinna sig på Djurgården denna kväll. Detta till trots att ett gäng brölande älgar låter sina av alkohol hårt ansatta stämband (o)ljuda mellan numren.

Elva låtar har nu avverkats, ytterligare fem kvarstår. Åkerfeldt verkar märkbart tagen av stunden. Påstår än en gång att han är nervös, inte minst för att ta sig an "The Moor" som är "så jävla svår att spela". Han tar sig slutligen samman och tillsammans med de övriga fyra bjuder han på en kvällens största stunder. "Deliverance"-favoriten "Wreath" vänder nästan upp och ner på lokalen innan "Hope Leaves" under några minuter lugnar tempot. Här får dessutom Fredrik Åkesson visa på förstklassigt gitarrspel.

Men det är "Reverie/Harlequin Forest", tillsammans med avslutande "The Lotus Eater", som utgör denna kvälls finaste stunder. Åkerfeldts ömsom demoniska, ömsom väna stämma frammanar, liksom Wibergs förtätade klaviatur och Axenrots rappa slagserier, gåshud.

När så de sista tonerna klingat ut och de tappra fem tackat för sig har jag svårt att ta in att tre timmar har passerat. Men värk i kroppen och hesa stämband går inte att bortförklara. Så tack, OPETH, för den här gången. Om ytterligare tjugo år är det väl dags igen...

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.