Skogsröjet 2009 - Liverecensioner


Saxon

BULLET
Ivrigt påhejade av publiken äntrar BULLET scenen ett par minuter efter utsatt tid. Det är en taggad ensemble som verkar vilja avsluta sommarens turnerande med flaggan i topp. Smålänningarna bjuder som vanligt upp till dans med nitar och läder, klassiska poser (bland annat spelar Hampus och Erik bakom ryggen) och heavy metal av traditionellt snittt. Blandningen mellan AC/DC och ACCEPT, med några stänk JUDAS PRIEST är i all sin enkelhet smått enastående. För även om riffen hörts både en och två gånger tidigare går det inte att värja sig och i Dag "Hell" Hoefers har BULLET den perfekta frontmannen. Kraftfull i både kropp och röst.

Överhuvudtaget verkar medlemmarnas humör vara särskilt gott den här kvällen. Hampus Klang har ett ständigt leende på sina läppar och David Hjortsjö spexar bakom trumsetet. Ett dussintal låtar rivs av, däribland "Dusk till Dawn", "Turn it up Loud" och "Heading for the Top". Och när Hell presnterar "Bite the Bullet" som deras "Tomas Ledin-låt" är det bara att kapitulera.

Tyvärr blir avslutningen väl långdragen där basisten Adam Hector ger en seg bandpresentation innan han sprutar champagne på publiken. Men så länge musiken står i centrum är BULLET väl värda att hyllas.
7/10
 
H.E.A.T.
Förväntningarna på H.E.A.T. är stora. Inte så mycket på grund av framgångarna(?) i melodifestivalen utan snarare på grund av debutalbumet som hyllats av många kritiker, inte minst i Sweden Rock Magazine, men också här på Metalcentral. Med all rätt förstås. Debuten är ett mästerstycke melodisk rock som kastat nytt sken över det 80-tal som så många väljer att ta avstånd från.

Och nog motsvarar H.E.A.T. förväntningarna, även om ljudet inledningsvis svajar och Kennys sång är på tok för låg. "There for You" är likväl en grym låt och när "Feel it Again" rullar igång är ljudet betydligt bättre och sextettens fluffiga frisyrer rör sig snyggt i takt till musiken. Eric Rivers man skulle göra Brian May grön av avund. Men det är trummande Crash som tar priset. Maken till hårsvall står nog bara att finna på något av SHANGHAIs skivomslag. Tur då att de kan traktera sina instrument och skapa musik som stundtals nästan gör en tårögd. "Cry" är vacker och "Feel the Heat" får den annalkande kylan att hålla sig på avstånd ytterligare några minuter. Att de däremot är trötta på "1000 Miles" går inte att ta miste på. Å andra sidan vet inte jublet några gränser när tre minuter melodifestival ljuder över Rejmyres skogar. Allsången är total.

Även "Straight For Your Heart" och "Never Let Go" får det nästan att glöda i gräset. "Midnight Lady" är ytterligare en fullträff som tyvärr förstörs lite av Kennys försök till flört med publiken. Lyckligvis är det ett av få mindre lyckade infall. Men nog bör Kenny slipa på mellansnacket som i dagsläget till stor del består av klyschor.
7/10

HARDCORE SUPERSTAR
Inledningen blir inte så storstilad som vi alla hoppats på. Hyllningen till Ennio Morricone låter visserligen lika fantastisk som på skiva, men ett missöde i efterföljande "Beg For It" får det hela att stanna upp för en stund. Orsaken lär vara ett strömavbrott. Det hela tas dock med jämnmod hos musikanterna och slätas över med ett par "scream for me" a la Bruce Dickinson, samt nynnande på "Seven Nation Army" innan felet hittas och "Beg for it" kan påbörjas igen.

Men ljudet lämnar inledningsvis en del att önska och det blir tydligt hur mycket produktionen gör för HARDCORE SUPERSTARs musik. Från scen är ljudbilden betydligt tunnare än på skiva. Ytterligare en gitarr hade nog inte skadat. Adde har dock som vanligt tryck i trummandet, vilket är både bra och mindre bra. Oftast är det en tillgång som skapar härlig tyngd, men emellanåt stjäl det fokus från själva låtarna. Men det är väl som så mycket annat en smaksak.

Efterhand verkar ljudteknikern ha hittat rätt, men då är det dags för nästa haveri. Under "Medicate Me" bryts strömmen än en gång. "Vi är kraftfullare än AC/DC" skojar Jocke Berg. Den här gången åtgärdas felet snabbt och några fler missöden blir det inte den här kvällen. Istället bjuds vi på många bra låtar, varav ett flertal hämtats från senaste given "Beg For It". "Shades of Grey" och "Into Debauchery" låter förföriskt bra. Ännu bättre låter det i äldre nummer som "My Good Reputation" och "Dreaming in a Casket" vars gitarrsolo är bländande. I "Wild Boys" intar Jocke Berg trumpallen slår de sista slagen i låten och hävdar med bestämdhet att han alltid velat vara trummis. Vilket givetvis är en lögn, då det i hårdrockssverige idag finns få lika karismatiska frontmän.

När så den obligatoriska finalen, "We Don't Celebrate Sundays", tar form kan man inte känna sig annat än nöjd.
7/10

SAXON
Många av de band som uppträtt under dagen lär ha låtit sig påverkas av denna institution inom den hårda rocken. Visst har det funnits tvivel, inte minst efter bleka "Destiny", men Biff har aldrig gett upp. Och nu står han här, nästan tjugo år efter nämnda skiva och utstrålar både självförtroende och pondus. Dessutom sjunger han fantastiskt. Det låter nästan för bra emellanåt, vilket har att göra med de effekter som läggs på sången. Vilket är lite synd, då livekänslan stundom uteblir.

Men det glöms snart bort när klassiker som "747 (Strangers in the Night)" och "Wheels of Steel" ljuder från scenen. Även sentida material fungerar utmärkt, inte minst öppningsnumret "Battalions of Steel" från senaste given "Into the Labyrinth". Här visar SAXON varför de är en kraft att räkna med än idag. "Valley of the Kings" från samma platta och "Witchfinder General" ("Lionheart" 2004) tål att höras mer än en gång.

Tyvärr är majoriteten av publiken ganska loj. Biff försöker att mana på så gott det går, men det är bara fanatikerna längst fram som svarar på uppmaningarna. Kanske har det att göra med att folk är trötta (SAXON kliver på fyrtio minuter efter utsatt tid på grund av teknikstrul) eller också är det det kyliga vädret som hämmar lyssnarskaran. Men ingen skugga ska falla på SAXON som gör vad de förmår för att få oss att tända till. Visst stiger temperaturen en aning under "Crusader", "20 000 ft." och "Heavy Metal Thunder" men riktigt hett blir det lite för sällan. Inte ens när Biff berättar att "Let Me Fear Your Power" skrevs i Sverige når jublet några fantastiska höjder. Vanligtvis brukar det ju räcka med att någon från scen säger "Sverige" för att publikjublet ska stiga till otillåtet decibeltal. Men alltså inte här.

Hur som helst gör SAXON en bra spelning. En spelning som kanske inte har det där lilla extra, men som håller jämnbra nivå rakt igenom. Det räcker bra för mig.
7/10

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.