Sweden Rock Festival 2009 - Liverecensioner

ONSDAG 3 JUNI

Sevendust
Betyg: 9/10
18.30 (Sweden Stage)

Vädrets makter tycktes vilja ge Atlanta-baserade SEVENDUST en chans även de.
Detta gällde även den ganska månghövdade publiken vilken nästan fick sångaren Laijon att bli rörd. De som hade några eventuella förutfattade meningar om att SEVENDUST skulle vara något slätstruket amerikanskt radioband, kunde definitivt glömma det redan i inledande "Inside" och inte
minst i efterföljande "Alpha" med sitt blastbeatröj. Visst bjöd de på vissa stunder med melodiska inslag, som "Suffocate" och "Bitch", men inte fan var det snällt inte. SEVENDUST var här för att röja och det gjorde de med råge. En snygg liten flirt kastade de också in mot slutet av det tolv låtar korta setet med några strofer av BLACK SABBATHs "Black Sabbath" och en bit från PANTERAs "Walk". SEVENDUST lovade att komma till Europa i höst igen och jag kommer att sitta på första parkett.
JANNE STARK

Uriah Heep
Betyg: 8/10
23.45 (Sweden Stage)

I inledande "Wake the Sleeper" inträffar ett ljudmässigt missöde då Trevor Bolders bas upphör att göra väsen av sig på grund av vad som verkar vara något slags glapp. Bernie Shaw påpekar skämtsamt att detta inte utgör något hinder för att konserten ska kunna förflyta som planerat, då man förärats en lång speltid. Och visst är URIAH HEEP väl värda de dryga två timmarna. Med en urstark låtkatalog (vilken förra året ÄNTLIGEN utökades med en ny gedigen platta) och ett rykte som ett erkänt vasst liveband känns det självklart att Mick Box med vänner får avsluta (ungefär samtidigt som PILGRIMZ lirar i tältet) festivalens "uppvärmningsdag".

Givetvis gör man ett superbt gig, något annat fanns väl knappt på kartan. Det enda negativa jag egentligen har att säga gäller valet av numren som framförs. Att köra samtliga låtar från fjolårets albumåterkomst "Wake the Sleeper" är otvivelaktligen modigt och samtidigt är det förståeligt att man efter ett decenniums frånvaro på skivhyllorna vill presentera det nya materialet ordentligt. Men även om jag verkligen gillar alstret i fråga så är detta drag i mina öron inte helt nödvändigt. Visst trivs stycken som "Overload", "Tears of the Word" och inte minst eposet "What Kind of God" mycket väl i sällskap med de gyllene gamlingarna "Stealin", "Look a Yourself" och "Lady in Black" med flera, men likaledes färska "Book of Lies" och "Heaven's Rain" blir i sammanhanget tyvärr inte mer än hyfsade transportsträckor mellan de riktiga godingarna. HEEP har de senaste tio åren eller så dessutom varit duktiga på att gräva fram lite mer okända låtar som inte har spelats live på år och dar, men denna gång uteblir dessa. Setlistan kan enkelt sagt beskrivas som allt det nya plus alla de givna klassikerna.

Vilket ju inte är kattskit det heller, men som sagt, finge jag bestämma skulle det hela ha sett lite annorlunda ut. Nu blir den största överraskningen att man kör hela introt i "Gypsy" istället för att, som vanligt, direkt starta med huvudriffet. Annars är showen som brukligt högenergisk och det kan inte bli frågan om ett betyg lägre än en åtta. Och kommer den dagen då jag någonsin blir trött på "July Morning" hör jag av mig.
NEVEN TROSIC

TORSDAG 4 JUNI

Rage
Betyg: 7/10
12.00 (Rock Stage)

RAGE har inget bra utgångsläge. De går på scenen redan kl. 12.00 på torsdagen och konkurrerar dessutom med PAIN som spelar exakt samtidigt. Det bör ha varit fler än jag som haft ångest över att tvingas välja bort ett av dessa band. Valet föll till slut på de tyska metalveteranerna och det kändes i alla fall inte fel. Publiken är tidpunkten och konkurrensen till trots relativt månghövdad, men förutom en trogen skara längst framme vid scenen har trion svårt att få publiken med sig. Jag är dock övertygad om att RAGE hade fått ett bättre mottagande om de spelat senare på dagen för de gör en stabil spelning och låtvalet är nästan klockrent. De avverkar under den dryga timmen de allra flesta av de i mitt tycke bästa låtarna. Det man kan klaga på är väl att bandet kör förkortade versioner av ett antal låtar. Fördelen är ju att de hinner med fler låtar, men klassiker som "Don't Fear the Winter" och "Nevermore" vill man ju förstås höra i sin helhet. Och om man ska vara petig tycker jag att allsångsdängan "Higher than the Sky" bränns av alldeles för tidigt. Det känns mer som en avslutningslåt. Detta är dock petitesser. På det stora hela ger RAGE oss en trevlig start på dagen.
PETER LINDGREN

H.e.a.t.
Betyg: 8/10
16.00 (Zeppelin Stage)

H.E.A.T känner majoriteten av det svenska folket förmodligen mest igen från melodifestivalen, men deras ypperliga debut toppade min årsbästalista förra året.
Då föll jag som en fura för bandets melodiska och hitbetonade låtar, hur skulle det låta live?
Kanonbra visade det sig. Bandet hade välsignats med något så ovanligt för årets festival som strålande sol och i varje fall någorlunda värme. Det var dessutom en ansenlig skara hårdrockare som letat sig dit och befolkade vallen framför Zeppelin-scenen.
Till en början var sången lite för lågt mixad men det åtgärdade ljudteknikern relativt snabbt och när en av mina absoluta favoriter, "You´re Lying", ljöd över Norje så lät det svinbra.
Publiken var till en början en aning sömnig men sångaren lyckades få igång dem och till "Straight For Your Heart" var allsången ett faktum. H.E.A.T.s atmosfäriska och livsbejakande hårdrock minner om 80-talets storhet, en tid då melodier och starka låtar vann mark även bland populärmusikens anhängare och jag vågar påstå att bandet hade stått sig väl även då.
Sången sitter klockrent och körsången likaså. Bandet visar prov på stort showmanship och det är aldrig en tråkig eller seg stund. Trots att bandet bara har en skiva i bagaget har de en gedigen låtskatt att ösa ur och vi blir serverade hit efter hit. Vi får åtnjuta en suverän version av "Cry", där man dragit ned ordentligt på tempot till en början och sången får stå ensam till synthen vilket skapar en skön atmosfär.
Fram emot slutet av spelningen har sångaren exalterat sjungit sönder rösten och den spricker stundtals men det är inget man klandrar honom för då vi får en sådan här show!
Kort och gott kan vi konstatera att H.E.A.T. har levererat. Med råge!
JOHAN HAGENGREN

Candlemass
Betyg: 7/10
16.30 (Festival Stage)

CANDLEMASS har fått äran att spela på festivalscenen, när jag kommer dit har bandet redan spelat en bra stund. På grund av att jag redan sett dem flera gånger och att de numera saknar Messiah Marcolin i sin line-up valde jag att prioritera H.E.A.T. den här gången. Först och främst hade doom-giganternas blytunga och ödesdigra toner lämpat sig bättre efter mörkrets inbrott och kvällssolen känns således något malplacerad. Det är dock inget som undanröjer det faktum att CANDLEMASS har en helt överjävligt bra repertoar att välja bland.
När jag anländer håller bandet på att plöja igenom "Hammer of Doom" från årsfärska "Death Magic Doom", en trevlig bit som bär Edlings signum. Efter det väntar mig en gammal favorit, "At The Gallows End", som snabbt får mig lyrisk och högljutt proklamerande CANDLEMASS storhet. Kanske ingen större slump att bandets äldre material tas emot bäst av publiken, klassiker har alltid en stor plats i hjärtat och CANDLEMASS har många. Det ter sig också såsom att det senare materialet passar bättre för Rob Lowes lite mindre teatraliska stämma, möjligen också för att kontrasten till Messiah då inte blir så tydlig. Men jag kan inte annat än att sakna fetknoppen i munkkåpan, hans doomdans och mäktiga tordönsstämma. Men hans frånvaro hindrar inte bandet från att framföra en klart sevärd spelning.
JOHAN HAGENGREN

Tyketto
Betyg: 7/10
17.30 (Zeppelin Stage)

Amerikanska TYKETTO var ett av mina "måsten" den här festivalen. Underskattade melodiska rävar som släppte två kanonplattor och en helt okej sådan innan de försvann i kölvattnet av flanellskjortor och flottigt hår när grungen helt plötsligt var det enda rätta. Förväntan var hög och jag hoppades på det bästa, framförallt på att Danny Vaughns spektakulära röst skulle vara intakt efter alla dessa år. När bandet väl äntrar scenen så grusades mina farhågor och mina förväntningar besannades, han sjöng som en Gud! Klassiker som "Wings", "Seasons" och "Standing Alone", en av mina absoluta favoritballader, avklarades innan det var dags att avsluta med hiten "Forever Young".
Det gladde mig att det var så pass många som kommit för att se bandet för jag tycker aldrig att de fick det erkännande de förtjänade. Det var dessutom många i raderna längst fram, där jag befann mig, som kunde texterna och sjöng med för fulla halsar. Lite tekniska problem alternerade låtordningen men det var inget ett proffs som Danny Vaughn inte bemästrade finta bort. En snygg och klanderfri spelning även om det fattades något för att skänka det där riktigt höga betyget.
JOHAN HAGENGREN

ZZ-Top
Betyg: 8/10
20.00 (Festival Stage)

Frågan var hur den lilla trion från Texas skulle stå sig så här några år efter deras absoluta storhetstid, efter allehanda krämpor och sjukdomar och nu inte ens med en färsk platta i bagaget. Svaret var glädjande nog: För jävla bra! Gubbarna hade verkligen glimten i ögat och ett litet illmarigt smil i mungipan som smittade av sig på musiken. Deras högst minimalistiska koreografi är något som får i alla fall mig att le. Jag hade previlegiet att stå på scen, bara några meter från bandet och de såg verkligen ut att ha skitkul! Trummisen Frank Beard, som ju haft lite hälsoproblem, visade verkligen inga som helst tecken på något sådant. Inte heller basisten Dusty
Hill, som var anledningen till bandets tidigare festivalavhopp, visade ett uns svaghet. Jag som har hängt med bandet hela vägen sedan de tidiga plattorna, närmare bestämt tredje plattan "Tres Hombre" efter att ha hört den klassiska "La Grange" på radion, fick mig en trevlig tidsresa till livs.
Bandet avverkade allt från gamla blueslåtar, tidiga saker som "Heard It On The X", "Just Got Paid Today", "Tush" och "La Grange" till lite senare saker som "Pincushion". För den stora massan var det naturligtvis hela rackan hits som "Legs", "Got Me Under Pressure" och "Gimme All Your Lovin" som stod högst på listan. För dessa var konsertens andra halva som gjuten. Till och med de inbitna bluesälskarna fick sitt lystmäte tillgodosett i det lite nedtonade mittpartiet på showen. De brände till och med av en inte helt självklar cover på Hendrix "Foxey Lady". Jag har inte sett bandet live sedan Göteborg 1993 och det de presterade på Sweden Rock var tio gånger bättre, så mitt hopp om bandets fortlevnad och en ny platta är högst levande!
JANNE STARK

Over the Rainbow
Betyg: 8/10
21.45 (Sweden Stage)

Så över till torsdagens viktigaste spelning för min del, OVER THE RAINBOW. Det var nu jag skulle få se och höra alla bandets 80-tals låtar med Joe Lynn Turner på sång! Ritchie Blackmores son Jürgen kanske inte riktigt har sin faders unika talang men spelade åtminstone mer än hyggligt. Det började dock lite skakigt. Joe Lynn glömde bort delar av texten till Dio- klassikern "Kill The King" och det började kännas lite unket. Bandet och dess frontman klarade dock av att vända på steken ordentligt. Mer Dio-låtar: "Tarot Woman" och "Man On The Silver Mountain" och jag börjar undra om jag kommer att få höra något från Joe Lynn Turner treklövern "Difficult To Cure", "Straight Between The eyes" och "Bent Out Of Shape". Lyckligtvis kommer "Street Of Dreams" vilket gläder mig enormt! Även om RAINBOWs allra största klassiker tvivelsutan skrevs under Dio-eran tycker jag att mer krut skulle ha lagts på Turner-erans låtar då det är den sångaren som frontar konstellationen. Jürgen känns lite stel, måhända nervös att stå inför en publik av den här magnituden, jag tvivlar på att han någonsin dragit en dylik publik med sitt eget band. Turner är dock heltänd och levererar storartat, även på Dio-låtarna bör tilläggas. Nu kanske det påverkar att få på festivalen har bandets låtskatt att välja bland men när allsången på "Long Live Rock N Roll" ekar ut över Norjes kalla heder känns det onekligen som något tidlöst och helt enkelt superbt!
JOHAN HAGENGREN

Hammerfall
Betyg: 7/10
21.45 (Rock Stage)

HAMMERFALL bjuder som vanligt på stor underhållning. De har efter flitigt livespelande blivit en väloljad maskin som fungerar i ur och skur. Men kanske är det dock just detta som ligger bandet i fatet. Det hela går ibland lite för mycket på rutin. Frontmannen Joacim Cans är både publikdomptör och sångare av rang och övriga medlemmar radar upp klassiska poser samtidigt som de framför låtarna med bravur. Det ser snyggt ut, det låter bra och publiken har inga problem att sjunga med i de otaliga allsångsrefrängerna, men HAMMERFALL ger oss inga överraskningar. Jo, möjligtvis i negativ riktning då. Den urstarka debutplattan "Glory to the Brave" (1997) utelämnas nämligen helt, samtidigt som t.ex. den nya och mindre intressanta låten "Life is Now" letar sig in i setlisten. Icke godkänt! De som ser gruppen för första gången kan mycket väl bli imponerade för HAMMERFALL är ett riktigt liveband, men för mig som idag ser dem för tionde gången och därmed blivit lite avtrubbad krävs det något speciellt för att jag ska gå igång ordentligt. Ikväll saknas det där lilla extra, men HAMMERFALL är alltid HAMMERFALL.
PETER LINDGREN

Twisted Sister
Betyg: 8/10
23.30 (Festival Stage)

Efter att tidigare under kvällen bevittnat en synnerligen underhållande presskonferens med TWISTED SISTER började jag ana vad som komma skulle. Killarna verkar ha roligt tillsammans igen och mycket riktigt smittar detta av sig på scenframträdandet. TWISTED SISTERs allra mest klassiska album "Stay Hungry" (1984) fyller 25 år i år. Detta firar bandet med att spela skivan i sin helhet, vilket denne skribent verkligen inte har något emot då de flesta personliga favoriter ligger på just denna platta. Gruppens medlemmar är inte kända för att vara några virtuoser på sina instrument, men det låter helt okej. Framförallt låter det mycket tyngre än väntat. Vid sidan av att vi bjuds på en rad höjdarlåtar är sångaren Dee Snider den stora behållningen. Han ser visserligen rent för jävlig ut i sin sminkning, men oj vilken frontman han är! Han showar friskt och har publiken i sin hand från början till slut. Dessutom låter Sniders röst förvånansvärt bra, vilket han inte minst visar i den läckra semiballaden "The Price". Till sist kan nämnas att TWISTED SISTER gästas av Lemmy och Phil Campbell från MOTÖRHEAD i, en tyvärr alltför utdragen version av, ROLLING STONES-låten "It's Only Rock'n'Roll (But I Like It) ".
PETER LINDGREN

FREDAG 5 JUNI

Lita Ford
Betyg: 4/10
16.30 (Festival Stage)

Att göra comeback efter många års frånvaro på musikscenen kan utan tvekan vara svårt. Detta faktum kan ursäkta en viss logisk ringrostighet, som exempelvis i TRIUMPHs fall förra året på Sweden Rock. Men tyvärr inte i LITA FORDs fall, inte när det var mer än en faktor som sackade. Damen i fråga har en hel del klassiker på sitt konto, men det krävs en del för att de ska kunna göras rättvisa live. Bland annat en gitarrist till förutom Ford själv. En sådan ska enligt uppgift ha sparkats ur bandet inte långt innan SRF-besöket och resultatet blir därmed att hits som "Kiss Me Deadly" och "Gotta Let Go" känns på tok för lättviktiga. Inte minst då huvudpersonen själv slarvar med spelet vid mer än ett tillfälle. Även sången lämnar en hel del att önska, kraxandet och de falska tonerna är under spelningens gång på tok för närvarande. Utöver detta missar hon ett flertal gånger att vara tillbaka vid micken i tid efter att ha spatserat runt på scenen. Publikkontakt i all ära, men den får helst inte ske på bekostnad av det musikaliska framförandet.

Den forna RUNAWAYs-stjärnans kompband går förvisso inte av för hackor. Trumslagaren Stet Howland (ex-W.A.S.P.) är ytterst stabil, basisten Teddy Cook (ex-DIO) ger en bra grund åt en klassiker som "Back to the Cave" och keyboardisten Michael T. Ross (ANGEL, HARDLINE, m. fl.) är erkänt duktig och får chansen att visa upp talangen i ett par solon. Men det räcker inte för att ordna upp helheten, vilken sänks rejält av huvudrollen. Visst skulle man i annat fall kunna skylla den dåliga responsen från åskådarna på den oangenäma regnskuren, men inte här inte. Det låter för orepat, för tamt, för jäkla oengagerat. Här och där lyckas man få upp ångan en stund, som i "Black Widow". Slutintrycket från min sida blir dock fortfarande betydligt mer negativt än positivt. Efter att ha avslutat med en rätt trött version av SAMMY HAGARs "There's Only One Way Rock" tackar Lita nästan lite ursäktande för sig. Blir det fler Sverige-besök för hennes del behövs en rejäl uppryckning, för detta var sannerligen inget att jubla åt.
NEVEN TROSIC

Kamelot
Betyg: 6/10
18.15 (Rock Stage)

KAMELOT är på skiva ett av mina absoluta favoritband, vilket den trogne Metalcentral-läsaren kanske redan noterat. De gånger jag sett gruppen live har de också imponerat, så förväntningarna var höga på denna spelning. Tyvärr får jag ganska snabbt en "another day at the office"-känsla och under den första timmen är det egentligen bara "Center of the Universe" som känns någorlunda het. I en snygg version av "The Haunting (Somewhere in Time)" vaknar jag till och avslutningen av konserten är riktigt stark, men då känns det redan för sent liksom. Till KAMELOTs försvar ska väl sägas att det ösregnar en stor del av spelningen och som publik kan det förstås vara svårt att tända till ordentligt när en kopp varm O'Boy känns mer lockande än en öl...
PETER LINDGREN

Foreigner
Betyg: 8/10
20.00 (Festival Stage)

Jag har ganska länge önskat AOR-giganterna FOREIGNER till Sweden Rock och 2009 så är de då äntligen här, nyligen influgna från New York. Visst vore det kul att ha fått chansen att se bandet med Lou Gramm, men då han i dagsläget knappast kommer särskilt bra överens med Mick Jones, den andra halvan av bandets klassiska kärna, får man gott nöja sig med Kelly Hansen (ex-HURRICANE, UNRULY CHILD). "Nöja sig med"? Snacka om underdrift! Visst, autencitet i sättningen hit och dit, men endast en komplett dåre kan förneka den fantastiska insats, både som sångare och frontman, Hansen gör på scen. Alla de underbara klassikerna görs rättvisa och mer därtill; visserligen var jag väl medveten om vokalistens skicklighet redan innan denna konsert, men tagen med storm blir jag lik förbaskat ändå.

Men inte den minsta skugga ska falla över hans kollegor. DOKKEN-bekantingen Jeff Pilson (bas) är ett veritabelt energiknippe och ser till att täcka minst lika mycket utrymme som Kelly. En som har hängt med FOREIGNER rätt många år nu är Tom Gimbel, vilken bland annat tar hand om de kända saxofondelarna i "Long, Long Way From Home" och förstås, "Urgent" och gör det med den äran. Mr. Foreigner själv, Mick Jones, spelar föredömligt på sina sex strängar och rockar som om det fortfarande vore tja, 1981 eller så. Inte minst under det förlängda solot i "Juke Box Hero". Just "rocka", kan sägas vara honnörsordet denna sommarkväll, vilket säkerligen kommer som en överraskning för den som har fått bilden av FOREIGNER som ett balladband. Bortsett från den lugnare (dock inte smöriga!) och utmärkta "Starrider" dröjer det ända till extranumren innan en renodlad "tryckare" presenteras, föga förvånande i form av "I Want to Know What Love Is". Mick Jones med kompani är uppenbarligen medvetna om vad som funkar bäst på en rockfestival och därmed blir det ingen "Waiting for a Girl Like You" eller "Say You Will".

Nu har ju den gruppen förvisso aldrig varit några stenkrossarnas stenkrossare, men live låter de ändå alltjämt tyngre, svängigare och betydligt mer opolerat än i studion. Med kvintetten "Double Vision", "Head Games", "Cold As Ice", "Blue Morning, Blue Day" och "Dirty White Boy" får jag personligen inget större andrum fram tills ovannämnda stjärnryttare. Att den större delen av publiken sedan mest är med på allsångsnoterna i de allra största hitsen, exempelvis avslutande "Hot Blooded" är något man får ta " och oss större inbitna fans gör det egentligen inte ett smack. Ett minuspoäng går till det sedvanliga " trumsolot som kommer efter "Urgent" har inget annat syfte än att låta resten av bandet få en pisspaus och keyboardditot  i samma veva är knappast mer upphetsande. I övrigt hade jag även hoppats på att få höra den nya kanonlåten "Too Late", vilket då inte blir fallet, men annars är det bara att konstatera att FOREIGNERs blott andra Sverige-besök genom åren visar sig vara ett väldigt triumfatoriskt sådant.
NEVEN TROSIC

In Flames
Betyg: 8/10
23.30 (Festival Stage)

Min kärlek till Göteborgs stoltheter IN FLAMES har då inte varit en bädd på rosor. Efter månader, kanske även år, av idogt lyssnade lyckades jag ta dem till mitt hjärta. Så småningom, ett par halvkassa livekonserter senare, rostade kärleken bort och försvann ungefär samtidigt som bandet dissade Sverige och föredrog att showa utanför Sveriges gränser.
Men. Kärlek den kommer och går. Så även mitt svallande ömhetsband till skrikhalsen Anders Fridén och hans goa gubbar.
I år. På Sweden Rock. Då vaknade passionen åter till liv, och det med ett jävla kaboom! Vilken show!
Väderförutsättningar var ¬" liksom inför resterande liveakter denna helg " inget vidare, men att inte bli varm om pumpen under en sådan underhållande dunderkonsert" det vore ett helgerån.
Den stora publikmassan till trots lyckades sångaren Fridén trollbinda de frusna själarna nedanför scenen, och bortsett från ett par avvikande isbitar höll han dem under sin magiska stav ända fram till slutet.
Tack vare en ruggig låtskatt, ett hejdundrande fyrverkeri, en ovanligt het energi samt ett gig upphottat med den sedvanliga göteborgshumorn under hitkavalkaden drog de nog allt det vassaste strået under årets festival. (Ta bara videon med den avogt inställde Bert Karlsson som exempel " klockrent!) HEAVEN & HELL hade inte haft en chans i boxningsringen, men" säg det år som avslutningsbandet är det bästa på Sweden Rock Festival. Mer regel än undantag.

Gensvaret från åskådarna var utan dess like när Lisa Miskovsky äntrade scenen och för första gången körde av "Dead End" live med IN FLAMES. Enligt mitt tycke en skaplig låt, inte mer än så, men den här kvällen tycktes allt låta över medelmåtta.
Men även jag fick mitt örongodis. När "Cloud Connected" brakade igång ersattes kylskakningarna av ren och skär ljuvligt pirrande gåshud. Gamla godbitar som "Only for the Weak" och "The Quiet Place" följde därefter och visade sedan att bandet efter millennieskiftet verkligen inte har planer på att vandra neråt karriärsstegen, utan snarare sakta men säkert klättra stadigt uppåt.
Kylan må ha isat ner stämningen en aning, men för mig var det en magisk afton med axplock från flera skivors guldkorn plockade ur den mångåriga karriären. Flammorna har åter igen närt min falnande eld och med råge visat att de är precis så stora och omtyckta som de förtjänar att vara.
FIA DAVIDSSON

LÖRDAG 6 JUNI

Europe
Betyg: 8/10
21.45 (Rock Stage)

Besviken, överraskad eller lyrisk? Känslan efter Upplands Väsbygängets konsert är svår att definiera. En pyttipanna av spridda intryck har hunnit passera genom öronen och puttrar långt efter att Tempest har tagit slutton med den klassiska slutgiltiga nedräkningen.

Deras brottarhit och stora internationella succé är ett säkert kort, vilket också är en lämplig beskrivning på konserten som helhet. Ett par minuter in i showen infinner sig en hemmatrygg deja vu-stämning på både gott och ont. Gamla godingar som "Sign of the Times, "Cherokee" och "Rock the Night" är så förbannat bra att de MÅSTE vara med, hur sönderspelade de än må vara. Kanske känner sig de åldrande pudlarna så trygga i sina starka låtar att de inte orkar testa något nytt. Scenshower med saxen-i-ellutaget-frillor och spandexbrallor är ett minne lika blekt som Joeys jeans då det begav sig på 80-talet.

Störande nog kommer bandet undan med att vara lata; det ser ut och låter som det gjorde sist, bortsett från att de har kastat tärning om låtval för att rucka en aning på spelordningen. Mer behövs inte. Hur vinteraktigt det än må vara under den rekordkalla festivalen sprider EUROPE en härligt gemytlig och varm stämning från Rock Stage. Även de åskådare som ännu inte har upptäckt gruppens sköna släpp under 2000-talet tycks smådigga gillande när "Start from the Dark" kickar igång.

När det vankas extranummer med ett färskt smakprov från kommande plattan först i kön står jag som en euforisk unge på väg att skala sitt Kinder-ägg: småstudsande och spänd av nyfikenhet. Vad för spännande överraskning väntar under den välsmakande hederliga gubbrockschokladen?
I likhet med deras två senaste släpp är det oceaner ifrån "den gamla goda tiden", med mer dragning åt det moderna tyngre och mörkare. "Last Look at Eden" flörtar vackert med stråkarna så som MUSTASCH gjorde inför förra skivan, och förhoppningsvis går det minst lika bra för den evigt unge Joey Tempest och hans robusta gäng. Haugland är het och Norum är" Norum. Och Joey, kan han fortfarande sjunga lika förbannat bra? Kommentarer överflödiga!

Nutida EUROPE är underskattat. Visst var det jävligt bra förr, och det är med en tår i ögat jag konstaterar att de hoppade över min personliga trillingnöt i godisasken: "Girl From Lebanon". Ändock. Till och med i den bittra kylan känner jag brasan spraka inombords. Så nej EUROPE; även om ni väljer att säga tack och hej med "The Final Countdown" tror och hoppas jag innerligt på att er sådan ligger lååångt lååångt fram i tiden.
FIA DAVIDSSON

Heaven & Hell
Betyg: 5/10
23.30 (Festival Stage)

Nu har väl alla intresserade hunnit bekanta sig med följande sorgliga faktum: Gitarrljudet under HEAVEN & HELLs spelning var under all jävla kritik. Hyfsat tidigt i setet försvinner Tony Iommi långt, långt ner i mixen. Kanske är det bara en tillfällig svacka? Kanske ordnar det upp sig snart? Så går tankarna i min skalle, men inte då. Det dröjer ända till låten "Heaven and Hell" innan ljudet från guran höjs och det rejält, men då är det förstås på tok för sent, då man vid det laget börjar närma sig slutet. Det cirkulerar just nu rykten om att snubben bakom mixerbordet, var antingen full, påtänd eller helt enkelt kompetensbefriad, möjligen alla tre alternativ på en gång. Oavsett vilket är detta inget annat än en ren skam för en akt som avslutar en stor festival som denna. Visst, i detta sammanhang kan det tyckas vara viktigt att framhäva att ansvaret för denna fadäs inte ligger hos själva bandet och det är ju visserligen sant. Men mitt medelmåttiga betyg baseras inte enbart på nämnda incident.

Kejsarens brist på kläder måste påpekas: Tony Iommi och Geezer Butler må båda inneha en högst välförtjänt legendstatus i hårdrockens gyllene hallar men underhållande scenpersonligheter är ett epitet som jag verkligen inte kan tillskriva herrarna med gott samvete. Det är inte så att jag kräver något direkt "fullt ös medvetslös" men vore liite mer publikkontakt och en aning bredare rörelseschema verkligen så mycket begärt? Rent spelmässigt finns det däremot inget att klaga på (syftar dock inte på gitarrljudet nu) och samma sak gäller även den alltid lika bastante Vinny Appice, men dennes trumsolo är trots det lika trist och temposänkande som de flesta andra man bevittnade under festivalen. Och en temposänkning i konserten är just vad man inte önskar sig denna kyliga junikväll. Dio då? Jodå, Ronnie är Ronnie, överjävligt grym nu som alltid och otvivelaktligen den individ som utgör den största andelen livsblod hos liveakten HEAVEN & HELL. Sjunger gör han som om det inte vore någon morgondag och gör utöver det sitt bästa för att täcka alla de delar av scenen hans stränghanterande partners uppenbarligen inte har någon lust att beträda.

Om jag nu bara hade anledning att hylla setlistan lika mycket som vokalisten. De tre valen från nya "The Devil You Know", "Bible Black", "Fear" och "Follow the Tears", är utmärkta och inkluderandet av "Time Machine" (från 92 års "Dehumanizer") är högst välkommet. Men att det framförs blott elva låtar vilka med nöd och näppe når upp till en och en halv timme, ja, det måste bara ifrågasättas. Låt oss inte glömma att Vinnys solo är inräknat i denna tidslängd och att det även ingår en alldeles för utdragen version av "Heaven and Hell", där Iommi kör ett segt och livlöst solo som inte torde ha gjort någon särskilt glad. Varför, varför behandlar man ett av hårdrockens storverk på detta vis? Vilade Dio inte stämbanden tillräckligt under slagverksuppvisningen? Hade det varit så svårt att köra i varje fall en ynka låt till? Vad sägs om mästerverket "The Sign of the Southern Cross", vilket mycket dumt nog saknas? Och att sedan köra en enda vers av kanonvisan "Country Girl" för att sedan gå direkt över till "Neon Knights" är snudd på ren förolämpning mot fansen.

HEAVEN & HELLs återkomst på Sweden Rock blir allt som allt ändå godkänd, men inte en en millimeter mer än så. Avslutningen på årets festival kunde ha varit bra mycket bättre.
NEVEN TROSIC

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.