Liverecension: Iron Maiden på Friends Arena i Stockholm

 

Band: Iron Maiden
Plats: Stockholm, Friends Arena
Datum: 2013-07-13
Betyg: 8/10

Recensent: Neven Trosic


Det är egentligen lika imponerande som självklart: Att genomföra en tillbakablickande nostalgiföreställning baserad på en turné som gjordes för 25 år sedan och leverera i mångt och mycket lika väl idag som då är inget som gemene gubbgäng mäktar med att prestera. Men så är IRON MAIDEN heller inte gemene gubbgäng. Därmed har det mest grundläggande som finns att säga om lägstanivån på historiens första hårdrocksspelning på Friends Arena i Solna sagts.

Att Bruce Dickinson får kämpa lite extra med att värma upp rösten ordentligt och pressa fram tonerna i inledande ”Moonchild” och efterföljande ”Can I Play With Madness” går att köpa utan problem. Det sedvanliga kutandet och gestikulerandet bland kulisserna på scen är trots allt värt en hel del, för att inte tala om publikkontakten. Gällande kollegorna fokuserar storbildsskärmarna föga förvånande på färgstarka Steve Harris och Janick Gers snarare än Adrian Smith, som bara verkar bli allt mer okarismatisk för varje år som går, sina goda tillgångar som musiker till trots.

Scenbygget anno ”Seventh Son of a Seventh Son” är måhända inte det allra mest spektakulära i sitt slag som bandet har åkt runt med, men är inget mindre än förbaskat snyggt. Ett extra plus går till kombinationen av ”2 Minutes to Midnight”-omslaget och 1988-albumets isiga fantasylandskap. För övrigt har den som inte finner minsta lilla glädje i en Eddie i full stridsmundering under ”The Trooper” knappast någon barnaglädje kvar i hjärtat.

Men hur många gånger kan man egentligen höra ”Run to the Hills”, ”The Number of the Beast” och nämnda ”The Trooper” utan tröttna? ”Hur många gånger som helst”, är nog det givna svaret för majoriteten av åskådarna på plats och ett helt galet svar är det inte. Samtidigt är det givetvis fullt rimligt att man som mer inbiten MAIDEN-anhängare blir mest lycklig över att få uppleva de godbitar som inte hör till vanligheterna. Till denna kategori räknas denna gång ”The Prisoner”, ”Phantom of the Opera”, ”Seventh Son of a Seventh Son”-titellåten och inte minst ”Afraid to Shoot Strangers”, vilken, precis som det eviga allsångsörhänget ”Fear of the Dark”, råkar vara malplacerad i ”Maiden England”-konceptet. Som om nu någon skulle bry sig särskilt mycket.

Däremot är saknanden av ett flertal låtar som ingår på den nyligen återsläppta ”Maiden England ’88” desto större. Evigt stämningsfulla ”Infinite Dreams” och den ”Sagan om Ringen”-influerade ”Still Life” hade gott kunnat petas in i ett set som enbart är drygt en timme och trekvart. Samma sak gäller för ”Killers”, även om det går att ha förståelse för att Dickinson kan få svårt att ta sig igenom den idag. Annars lär den allmänna förvåningen mest sträcka sig till frånvaron av ”Hallowed be Thy Name”, vilken med fördel hade fått avsluta istället för ”Running Free”. När denna väl har tonat ut står man likväl och är betydligt mer nöjd med det man faktiskt har fått än det man möjligen kan känna sig snuvad på. Ungefär som vanligt alltså, när det handlar om en av historiens bästa musikakter.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.