Liverecension: The Sword på Sticky Fingers i Göteborg

Band: The Sword / Lonely Kamel
Plats: Sticky Fingers, Göteborg
Datum: 2013-01-18
Betyg: 8/10

Att vara så pass förkyld att man nyser upprepade gånger av att borsta tänderna är måhända ingen ideal uppladdning inför en spelning, men jag är så pass nyfiken på THE SWORD att jag masar mig iväg till Götet likafullt. Att intresset är stort hos fler än mig står ganska snabbt klart när jag äntrar Sticky Fingers vid niosnåret denna bitande kalla fredagskväll, ungefär samtidigt som de sista tonerna från första förbandet BOMBUS klingar ut. Lokalen är redan välfylld och trängseln påtagligt, och klientelet som är där får mig att inse ytterligare en sak, förutom att intresset är stort: jag hade behövt odla ett större skägg för att till fullo smälta in. Denna kväll är skäggen klart större och fler, polisongerna buskigare och yvigare, och håren längre (och, i vissa fall, stripigare) än en genomsnittlig gigkväll, och att de besökande jänkarna har sitt ursprung i lika delar riffpackad BLACK SABBATH-doom och stentvättad, skitig stoner är alltså inget som kan betvivlas.

Innan THE SWORD tillåts ta över Sticky är det dock dags för förband nummer två, norrbaggarna i LONELY KAMEL. Utseendemässigt passar de onekligen synnerligen väl in; 3 av 4 bandmedlemmar har en slående likhet med Jesus (fast har, sannolikt, bättre musiksmak) och en extra eloge bör ges till trummisen för ett skägg som hade fått ZZ TOP att skämmas... Nåväl, kanske dags att kommentera själva musiken.  Vi snackar en välfungerande mix av tunggung och långsam, sugande blues, och resultatet är påtagligt gott, särskilt som ljudteknikern har en bra kväll på jobbet. Även om sångaren bitvis klagar på medhörningen är utljudet perfekt: basen mullrar högt och fint men utan att dränka gitarrerna, och trummorna har all den punch man kan önska sig. När Oslo-borna en dryg halvtimme senare kliver av scenen är folket på Sticky Fingers på gott humör och välsmorda inför THE SWORD, och LONELY KAMEL har sannolikt vunnit många nya fans. (För egen del lär härligt kåta bluesnumret "Damn You’re Hot" snurra rätt flitigt i lurarna framöver.)

Strax efter tio på kvällen är det så dags för THE SWORD att äntra scenen. För egen del är jag taggad efter att klassikern "Evil" med CACTUS precis lirats i högtalarsystemet, och vem fan blir inte glad av det? Setlistan inleds med titelspåret från senaste plattan, "Apocryphon", och det står ganska omgående klart att John D. Cronise med mannar är på gott spelhumör. Även om publiken är tämligen med på noterna dröjer det fram till fjärde låten "Cloak Of Feathers" innan det riktiga jublet bryter ut, men å andra sidan håller jänkarna eriksgata därifrån och framåt. Detta trots att det egentligen bara är gitarristen Kyle Shutt som röjer loss nämnvärt. Frontmannen Cronise balanserar sånginsats och gitarrspel med en säreget framåtlutad stil (tänk höjden MOTÖRHEAD-Lemmy har sitt mickstativ inställt på, fast tvärtom) och basisten Bryan Ritchie nickar mest småfunkigt i takt.

Men, som sagt, bristande röj är knappast något publiken hänger upp sig på. Under spår som energiska "Dying Earth", malande tunga "Maiden, Mother and Crone", svulstiga "Freya" eller sugande "Seven Sisters" är det svårt att inte gunga med i det sköna svänget, något jag personligen gör med halvslutna ögon och ett förmodligen aningen kryptiskt leende. Alla är förvisso inte lika introverta; innan "Seven Sisters" passar Cronise på att solo-leka lite med gitarren, varpå en herre på balkongen ovanför mitt huvud med eftertryck gastar "Stop playing, man, you’re too good!" vilket i alla fall får mig att flina gott. Ett litet korn av sanning ligger det allt i det också, för de synkroniserade leadslingor Cronise och vapendragaren Shutt levererar kvällen igenom uppvisar högsta kvalité.

När det framåt halvtolv-snåret börjar bli dags att knyta ihop säcken plockar THE SWORD fram trumfkorten. Bland de avslutande numren (inklusive ett obligatoriskt encore som avslöjas i förväg av den kvardröjande basrundgång till vilken bandet lämnar scenen första gången) återfinns starka låtar som "Veil of Isis", "Eyes of the Stormwitch" och "The Chronomancer II". Därför är det ingen förvåning att jublet på Sticky Fingers är manstarkt och hjärtligt efter att sista cymbalslaget har fallit, och rimligtvis är det med ett äkta leende på sin nuna som Cronise stannar kvar och delar ut skivor och plektrum efteråt. Transaktionen är för övrigt inte enkelriktad; det är inte bara Cronise som ger publiken kärlek – han får även på ett väldigt påtagligt sätt tillbaka av samma vara. En ung, löjligt söt mörkhårig tjej i nätstrumpor och jeanskjol sträcker upp armarna och visar att hon vill ha en kram. Det får hon, varpå hon viskar något i frontmannens öra. Han lyssnar, nickar lite lätt, och ett par sekunder senare försvinner de tillsammans över scenen mot backstage-logen. Life as a rock star...

Om jag skall försöka summera kvällen kort och koncist, kanske jag kan formulera mina intryck så här: THE SWORD skriver musik som passar utmärkt live. THE SWORD är utmärkta musiker som med finess kan framföra sin musik live. Alla vinner.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.