Otrohetsbrottet födde ett mästerverk

Förräderiet är vackert om det får oss att sjunga.
Det hävdade författaren Jean Genet.
IRON MAIDENs "Somewhere in time" är ett praktexempel på det.

Med en dåres envishet har IRON MAIDEN markerat sin avsky för syntar: muntligt i intervjuer, skriftligt i texthäften ("No synthesizers or ulterior motives", som "Piece of mind" tuppar upp sig över), själsligt i livsföringen. I majupplagan av franska tidningen Hard Rock, bara månader innan "Somewhere in time" ska drabba världen, uttalar sig sångaren Bruce Dickinson föraktfullt om syntar, som om han värjde sig mot en anklagelse som ingen – utom möjligen han själv – riktat mot honom. Som bekant är lögnen en potent drog. Och nödvändig, kanske, allra helst för en person som längtar bort, till friheten på andra sidan det grundmurade IRON MAIDEN-soundet.

Bakgrunden till "Somewhere in time" är att britterna har turnerat sig fördärvade på de pyramidala succéerna med "The number of the beast" (1982), "Piece of mind" (1983) och "Powerslave" (1984). Gitarristen Adrian Smith är så mosig i huvudet att han tar fel dörr när han ska hälsa på hos föräldrarna och Bruce Dickinson, ja, han har helt tappat koncepterna. Det är åtminstone vad de andra tänker när sångaren visar upp sina nya låtar för gänget: en samling halvakustiska, Jethro Tull-inspirerade trudelutter som framför allt basisten Steve Harris ryggar tillbaka inför, som om han hörde domedagsbasuner och inte Ian Anderson-tvärflöjtar spela melodierna. "Jag kände att vi borde leda och inte följa", har Bruce Dickinson senare förklarat lappkastet. "Att vi behövde ta oss till nästa nivå för att inte stagnera och tyna bort. I stället gjorde vi ännu ett IRON MAIDEN-album."

Möjligen framstår "Somewhere in time" som ännu en skiva i raden, om man likt sångaren fantiserade om ett fullständigt förvandlingsnummer, men för fansen var förekomsten av gitarrsyntar nog så omskakande. Kulturskymningen var nära, nu när METALLICA-basisten Cliff Burton gått och dött också, bara två dagar före skivsläppet. Att "Somewhere in time" än i dag dras med oförtjänt dåligt rykte vittnar inte minst den styvmoderliga behandlingen live om. Med undantag för "Wasted years" och "Heaven can wait" är låtarna i princip orörda sedan trettio år tillbaka. Till och med på turnén som följde skivsläppet tuktade de setlistan hårt. En låt som "The loneliness of the long distance runner" framfördes på turnépremiären i Belgrad och fimpades sedan för gott. Monumentala "Alexander the great" har de inte ens brutit plomberingen på, enligt en version för att Adrian Smith inte förmår återskapa gitarrsolot från skivan (mer troligt är att trummisen Nicko McBrain inte kan garantera en säker passage över den förrädiska 7/8-delstakten som dyker upp halvvägs in i låten; Steve Harris sägs ha måttsytt partiet efter den makedonska folkmusikens fäbless för rumphuggna takter för att hedra den makedonska härföraren).

Kanske favoriserar jag skivan på osakliga grunder, som att jag är jämnårig med den. Eller att jag minns mina lunchraster på mellanstadiet, när jag och skolkamraten svingade oss allt högre upp på gungorna medan vi gnolade på "Alexander the great"-refrängen. Det kan inte heller uteslutas att det "Blade runner"-inspirerade skivomslaget, som varje IRON MAIDEN-fan har studerat som vore det en sphinxlik gåta, med finstilta ledtrådar på varje kvadratcentimeter, att inte det påverkar mitt omdöme. Nyktert kommer jag hur som helst aldrig att närma mig den: varenda ton på skivan är stigande champagnebubblor i mitt huvud.

Så skål på dig nu, din outslitliga jävel!

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.