Dåliga nyheter, hårdrockare: Styrkan sitter inte längre i håret

På behörigt avstånd från majoritetssamhället.
I den självbilden frodas hårdrockaren.
En romantisk föreställning som tjänar samhörigheten mer än sanningen.

I tider när astrofysikern Neil deGrasse Tyson hälsas som rockstjärna och komplicerade teorier om multiversum dryftas i busskurer och fikarum, är idén om alternativa verkligheter lika lättsmält som fredagstacosen. Vetenskapen har till sist hunnit ikapp hårdrocksscenen, som länge hävdat att den existerar i en parallellvärld, ointaglig för de dussinmänniskor som inte utvalts av metalgudarna och har tillgång till det maskhål som leder ut ur det annars rymningssäkra samhället.

Det är i alla fall så hårdrockare ofta framställer sig själva, som besökare från en annan planet som aldrig tänker låta sig bli assimilerade i det bredare folklagret. Särskilt populärt är det att framhålla hårdrockskulturen som en bastion mot trendkänslighet och modekonjunkturer. Det är så klart en sanning med modifikation. Hårdrockare är bara bättre på att förneka trendkänslighet utåt, så som katoliker är ena fenor på att upprätthålla bilden av sig själva som kyska, när det i själva verket är tvärtom (amerikanska studier har visat att porrsurfandet är högst i starkt religiösa delstater).

I det här resonemanget har jag trasslat in mig på grund av Danzig, som är aktuell med den lättförglömliga coverskivan "Skeletons". Han väcker nämligen frågor om manliga utseendeideal. Ett ämne som hårdrockare helst förbigår med tystnad, eftersom det blottar en fåfänga som går på tvären med den "fuck you"-attityd som till varje pris måste försvaras. I dag må Danzigs fysik komma mer till sin rätt i en bastu med fotoförbud än på omslaget till ett fitnessmagasin, men i sin krafts dagar ägde han en torso som skvallrade om tusentals timmar på gymmet, tillkämpad genom stenhård rutin och ett begär att förkovra sin maskulinitet. Det här var det glada åttio- och nittiotalet, när muskler var investeringssäkrare än guld och Hulk Hogan, Jean-Claude Van Damme och Steven Seagal premierades med den ena filmrollen efter den andra, trots att de ifråga om skådespelartalang var i paritet med en rauk. MANOWARs originalgitarrist Ross the Boss har till och med sagt att de knyckte hela sin estetik från den då aktuella Arnold Schwarzenegger-rullen "Conan Barbaren" (och inom power metal-industrin har fackliga företrädare krävt en minimivikt av nettomuskler för alla tecknade figurer på skivomslag).

Att hårdrockskulturen skulle vara immun mot de ideal och normer som på samhällsnivå är lika oundvikliga som spegelbilder i skyltfönster, är därför ett falsarium. I den värsta gymtrenden vi sett sedan åttiotalets bodybuildinghysteri är det ingen slump att många hårdrocksband - i synnerhet i den yngre metalcoregenren - har blivit bredare över axlarna (den schavotterade AS I LAY DYING-sångaren Tim Lambesis startade till och med soloprojektet AUSTRIAN DEATH MACHINE för att ha ett offentligt altare för sin Arnold Schwarzenegger-dyrkan, med oblaten utbytt mot steroider). Senast jag intervjuade Nergal från BEHEMOTH berättade han att det första han letar upp i en ny stad inte är ett ölsjapp eller en pålitlig langare utan ett välutrustat gym. Sex, droger och rock'n'roll är numera sets, reps och volym.

Tills drömmen om parallelluniversum blir verklighet får vi helt sonika förlika oss med att hårdrocksscenen inte är en Caymanö av undantag och dispenser. Vi är precis lika förstörda av samhället som alla andra.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.