Hårdrock i orätta händer

Som tortyr.
Så beskrivs ofta metal av oförstående.
Tragedin är att de i all sin ignorans har rätt.

Alltsedan internet hackade sig in i våra liv och programmerade om våra beteendemönster och umgängesformer, har kommunikationen människor emellan blivit alltmer textbaserad. Av den anledningen är det i dag många som jobbar ideellt - och helt humorfritt - som språkpoliser, för att upprätthålla lag och ordning i förslummade områden, där segregationen mellan ord och tanke löpt amok. Skamstraffen för särskrivningar är höga, till skillnad från retoriska överdrifter, som sällan blir föremål för språkpolisens intresse, hur förargelseväckande de än kan vara. Antagligen för att bruket inte är reglerat i svensk grammatik. Varje gång någon skriver "jag dör!" (läs: det här var rätt kul), "jag svälter!" (läs: jag har inte ätit på fyra timmar) eller "det här är tortyr!" (läs: jag tycker inte att den nya SVT-serien är särskilt bra, men jag orkar inte byta kanal) sker en urlakning av språket; betydelserna skrumpnar ihop och förvandlas till tomma skal.

Som musikjournalist är jag troligtvis en av de värre bovarna, indoktrinerad som jag är av den jargong som grasserar inom fältet. Sällan blir det tydligare än när jag läser om hur hårdrock använts inom det militära för att mentalt bryta ned terrormisstänkta fångar, inom ramarna för det program som fått det eufemistiska namnet "förstärkta förhörsmetoder". I praktiken tortyr som inte lämnar några synliga ärr efter sig.

Det här är förstås gamla nyheter, men jag påminns om det när jag läser avhandlingen "De-trivialising music torture as torture-lite" (länk), som tar sin utgångspunkt i att musiktortyr alltför ofta tas med en klackspark av allmänheten. Nog för att man kan skämta om allt - "äntligen kommer METALLICAs ”St. Anger” till användning!" - men risken är att det grumlar våra omdömen och gör oss blinda för det psykiska lidande som rapporter från människorättsorganisationer så entydigt visar på. Som sergeant Mark Hadsell sagt: "Dessa människor har inte hört heavy metal tidigare. De tål det inte. Spelar man det i tjugofyra timmar börjar hjärn- och kroppsfunktioner att glida, tankeprocesserna saktar ned och viljan knäcks. Det är då vi stiger in och pratar med dem."

Inte för att det här är något nytt fenomen. I Nazi-Tyskland användes musik både som propagandaredskap och psykologiskt vapen, riktat mot lägerfångar i bland annat Dachau. Och under Pinochets diktatur i Chile var musik en del av den dehumaniserande behandling som samvetsfångar utsattes för.

Allt det här borde bekymra var och en som någon gång haft en sublim musikupplevelse och trängt in i det mysterium som i sin yttre form bara är vibrationer mot våra trumhinnor. Hur ovärdigt är det inte att vi stillatigande ser på när något som skänker oss så mycket glädje kidnappas för så skändliga syften? Att metal i vissa öron låter som tortyr är inte mycket att göra åt, men att det används som tortyr måste vi ovillkorligen protestera mot.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.